OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Sök i artikelarkivet
Litteratur (93)
Att skriva poesi är att försöka göra sin inre värld begriplig för andra. Det som ska utgöra denna begriplighet kan sökas utom eller inom en själv, för det gemensamma kan finnas på båda ställena. ”Din skugga är samma skugga som alla människor kastar. Bekänn din delaktighet!” skriver Peter Curman, som länge arbetat författarfackligt och bland mycket annat varit kulturchef på Aftonbladet. Trampa ord är en väldigt intressant samlingsvolym som innehåller dikter utgivna mellan 1965 och 2009, en roman samt ett antal ”miniessäer” om mestadels författarkolleger.
Curman skriver till exempel om Göran Palm (den ”nyenkle”; det finns definitivt ett släktskap mellan de två) att verkligheten börjar där hans dikter slutar. Kanske kan man säga något liknande om Curmans egen poesi, säkert är i alla fall att verkligheten, vardagen och politiken aldrig är långt borta.
Det som griper mig hårdast är dock romanen, skilsmässotragedin Härdsmälta, där berättarjaget plötsligt står öga mot öga med sin desperation och fåfänga, och inte gör det alldeles enkelt för läsaren att sympatisera med honom.
Väldigt inspirerande är också essäerna om de översättnings-, yttrandefrihets- och framför allt print on demandprojekt han sjösatt. Jag får samma känsla av detta som av Wikipedia med alla dess frivilliga skribenter och dessas diskussioner om varje skiljetecken: häpnad och tacksamhet över att folk orkar. Litteratur sprids inte av sig själv, det behövs författare som sätter sig emot bransch och marknad.
Efter en årtionden lång period av icke-läsande av romaner hade berget av olästa sådana vuxit. Först i år började jag beta av det, och när det började märkas, drog jag mig inte för att handla på bokrean, däribland Jens Lapidus Fucka inte upp som en direkt följd av att jag hade sett hans Snabba cash på bio.
Nog var den bra, men fler böcker av den författaren blir det inte, tänkte jag. Den dåliga svenskan, som måhända var avsiktlig, stod jag inte ut med.
Åter till det olästa bokberget, alltså. Där dök en bok upp, vari var instucket ett hopvikt pappersark. »Det skulle vara roligt om ni ville recensera Missionärerna, som är min debutroman«, stod det på lappen, som var personligt och otydbart undertecknad. Men namnförtydligandet sa Lapidus, John Lapidus.
När fick jag den boken? Svagt erinrade jag mig ett bokbord på ABF-huset i Stockholm i samband med något möte jag gått på. Årtalet var, enligt den hopvikta lappen, 2004…
Skamsen beslöt jag att läsa boken omedelbart, utan att ha noterat skillnaden mellan J(ens) och J(ohn) Lapidus.
En svensk frilansjournalist i tidens Zimbabwe umgås med afrikanska och europeiska volontärer liksom med svenskar i press och diplomatkår, med vilka han inte är överens om sanktionspolitiken. Genom sina ovanligt nära kontakter med zimbabwiska aktivister dras han in i kidnappningsplaner, som han känner sig kluven inför.
Författaren har egen erfarenhet av förhållandena på ort och ställe, och sanktionspolitiken är bokens egentliga måltavla, fastän den vävs in i en berättelse med spänning och romantik. Tyvärr lyckas den aldrig förklara problemet på ett övertygande sätt. Det verkar som att författaren hållit igen för att inte boken ska kännas som faktabok eller politisk pamflett. Man får heller inte någon inblick i hur zimbabwierna egentligen lever, vare sig de vita eller de svarta. Ändå är innehållet inte alldeles förfelat, för en inblick i hur utlänningarna lever och beter sig får man, de som lever av att officiellt ogilla Mugabe.
Kidnappningsintrigen hänger också i oklara trådar, men jag ger författaren den elogen, att rollfigurerna inte är tecknade i svartvitt (i betydelsen goda och onda). Det är inte alltid lätt att handla rätt, och vad är rätt? En viss tröghet till trots uppnås i alla fall viss spänning, och de försiktiga romantiska stegen känns trovärdiga.
Men så var det där med Lapidus språk. Med fördomen att jag läste Jens Lapidus debutroman väntade jag det värsta, stördes av utelämnade »att« och långa dialoger med korta anföringar där jag tappade bort vem det var som sa vad. Dock tänkte jag, att han kan skriva, skönt att inte känna sig tvungen att plöja igenom en med konstlat dålig svenska!
Nu får jag be författaren John om ursäkt, ifall min lapsus färgat min bokanmälan för mycket. Boken som helhet höll uppenbarligen sex år efter att den skrevs, eftersom jag läste den med intresse. Zimbabwe, Mugabe och sanktionerna – ingenting tycks ha förändrats under dessa år som gått. Det var inte skönt att känna.
Zigenarna - ett europeiskt dilemma
- Vi flytta tisdag!
Ett minne från min tidiga barndom på 40-talet på Rotsunda gård i Rotebro flyter upp i mitt medvetande under läsningen av journalisten Irka Cederbergs lika skakande som nödvändiga rapport om zigernarnas historia och verklighet, Född fördömd (Leopards förlag). I förordet åberopar hon Gunnar Myrdals klassiska An American dilemma som handlade om den svarta befolkningens situation i "demokratins" USA. Hennes eget bidrag vill hon beteckna som ett "European dilemma". Med all rätt.
- Vi flytta tisdag.
Det var den utfästelse som alltid utlovades när vagnarna med de brokigt klädda resandefolket slog läger i utkanten av samhället. Lugn bara, vi flyttar snart. Vi blir inte långvariga.
Det zigenska folket har vandrat från land till land i tusen år. Det är Europas största minoritet utan land, c:a 15 miljoner människor.
Överallt har de mariginaliserats och förvägrats mänskliga rättigheter. Dödligheten i populationen avviker drastiskt från andra européers. Medellivslängden är c:a 60 år. Analfabetismen är fortfarande katasrofalt utbredd.
Arbetslösheten likaså. Inga vill ha romer som sina grannar.
Överallt reser fördomarna sin branta väggar. Värst kanske i gamla Östeuropa efter Sovjetunionens kollaps - men också Sverige har en förskräckande historia att ta ansvar för. Glöm inte att Sverige var först i Europa när det gällde att skapa ett rasbiologiskt institut i Uppsala (1921).
Det avvecklades inte förrän 1958. Institutets verksamhet utgick bl.a. från den kollektivistiska föeställningen att människor med nödvändighet blir på ett visst sätt - och därför också bör behandlas i enlighet därmed - om de tillhör en viss befolkningskategori, t.ex. utveckingsstörda, tattare eller romer.
I boken gör Irka Cederberg en metodisk genomgång av romernas lidandeshistoria från 1000-talet och framåt. Hon nöjer sig inte med svepande generaliseringar utan uthärdar att land för land, stad för stad och år för år redovisa övergreppen mot dessa statslösa människor.
Liksom judarna deporterades också romerna till förintelseugnarna. I Sverige fanns det krafter som övervägde att låta stämpa ett Z i deras pass liksom man redan stämplade J i judarnas. Men medan antisionismen med tiden blev politiskt inkorrekt har antiziganismen vuxit sig alltmer stark i hela Europa. Inte heller EU - som så stolt brukar deklarera sin tilltro till alla människors lika värde - har förmått att skapa någon bindande konvention för att säkra romernas rättsliga ställning i medlemsländerna. Det har mest blivit tomt prat och deklarationer som sedan blåst bort med olika opportuna opinionsvindar. Värst kanske i Berlusconis Italien, där rasismen har brutit fram i all sin fascistiska brutalitet. Berlusconi föreslog t.ex. att alla romska barns tumavtryck borde arkiveras.
Men som sagt: Sverige hukar. Inte ett ord från EU:s f.d. ordförandeland om detta mänskliga haveri. Intressant är också att notera att vi efter Katarina Taikon, denna mirakelmänniska som uträttade mer än en folkrörelse skulle ha kunnat göra, inte har några romska författare som efterföljare i Sveriges författarförbund. Därmed inte sagt att det är förbundets fel men någons är det onekligen. Jag minns att när Gösta Friberg, Siv Arb och jag drog igång Författarcentrum 1967 var en av våra främsta uppgifter att lyfta fram de undanskymda kulturerna och miljöerna i vårt samhälle. Tack vare livligt stöd från Björn Langhammer, gift med Katarina, och Rosa Taikon kunde vi arrangera en stor zigenarafton på Södra Teatern i Stockholm med sång, musik och tal.
När hände det senast?
Irka Cederbergs bok borde anbefallas som obligatorisk läsning för samtliga politiker och inte minst för Migrationsverkets tjänstemän.
Självklart borde den stå i varje svenskt skolbibliotek.
Född fördömdIrka CederbergLeopard förlag 2010
Erik Fosse och Mads Gilbert: Ögonen i Gaza. Thaher Pelaseyed (förord): 22 sömnlösa nätter
Skrivet av Åke KilanderDen 27 december 2008 inledde Israel massakern i Gaza. Bomberna föll på världens största koncentrationsläger. De palestinska invånarna var sedan länge isolerade och militärt försvarslösa. TV-kanalen al-Jazira rapporterade direkt på plats och nyheter spreds via internet i olika nätverk. De första demonstrationerna hade redan genomförts men vi hade vaga föreställningar om det verkliga läget. På kvällen den 5 januari fick jag genom en bekant ett sms. En norsk läkare, Mads Gilbert skrev från ett sjukhus i Gaza sedan 80 skadade och 20 döda nyss anlänt från den bombade centrala grönsaksmarknaden:”...Vi vasser i död, blod og amputatet. Masse barn.Gravid Kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig…..Fortell videre, rop det videre. GJÖR NOE!! GJÖR MER! Vi lever i historieboka. nå..alle.”Senare på dygnet intervjuades han av den kanadensiska web-tidningen Global Research och berättade om skador som bara kunde förklaras med det nya vapnet DIME (Dense Inert Metal Explosive) – en av Förenta staterna utvecklad bomb som effektivt lemlästar människor.Mads Gilbert och hans kollega Erik Fossum är båda ansedda läkare och professorer med 30-årig erfarenhet av krigskirurgi och stödarbete i Västasien bland annat under det israeliska angreppet på Libanon år 2006. När anfallet på Gaza inleddes, störtade de iväg till det största sjukhuset, al-Shifa, för att hjälpa till. De arbetade dag och natt i två veckor – den längsta tid det går att vara produktiv i en sådan uppgift. På kvällarna rapporterade de till omvärlden till exempel i den ansedda medicintidskriften ”The Lancet”. Gilberts SMS blev världsberömt och citerades i FN:s säkerhetsråd.De båda läkarnas berättelse finns nu i Ögonen i Gaza, en fantastisk bok. De skriver ungefär vartannat kapitel om vad de såg och gjorde; sakligt och ursinnigt men utan sentimentalitet och falsk medömkan. De återger offrens berättelser och deras skador, de kirurgiska ingreppen, kaoset på sjukhuset efter varje bombvåg när det rådde brist på allt, de nödvändiga prioriteringarna för att avgöra vilka som kunde behandlas och vilka som måste lämnas att dö, de anhörigas oro och den palestinska sjukhuspersonalens situation.Skildringen är ohyggligt gripande och effektiv av flera skäl. Författarna är politiskt och historiskt kunniga. De ser händelserna i perspektiv av Israels tidigare politik och krig. De är uppenbarligen mycket skickliga läkare och håller huvudet kallt. De klargör från början att språket är en maktfaktor och nämner genomgående saker vid dess rätta namn. Israel är ”ockupant” och utövar ”statsterrorism”, ”bosättningarna” är ”kolonier”, Gazas folk utkämpade inte ett krig utan blev överfallet, Israel var angriparen och palestinierna försvarare.Läkarna fotograferade hela tiden och ett stort antal realistiska färgbilder illustrerar berättelserna. Välgjorda kartor gör det möjligt för läsaren att följa händelseutvecklingen geografiskt. Och när de skriver nästan ett år efteråt, kan de sätta in sina upplevelser i ett större sammanhang. En mängd rapporter och vittnesmål har visat att deras intryck på plats inte bara var riktiga utan också att massakern varit mer detaljplanerad, omfattande och brutal än de kunnat föreställa sig. Boken blir därigenom även en historielektion. De skriver i vredesmod, rappt och medryckande.Israel bombade ingalunda planlöst och utan urskillning. Målen var omsorgsfullt utvalda och propagandakriget minutiöst förberett. Redan första dagen bombades polisstationer och offentliga byggnader och därmed de myndigheter vars uppgift var att organisera räddningsarbetet. FN-byggnader och parlament bombades. Infrastrukturen slogs ut och el- och vattenförsörjningen bröts. Därefter bombades skolor, sjukhus, moskéer, marknadstorg och bostadshus. Markstyrkor gick in, skövlade och utövade prickskytte på ambulanstransporter och FN-fordon. Fosforbomber riktades mot oskyddade civila och soldater kunde skjuta ner kvinnor och barn på öppen gata. Blockaden upprätthölls hela tiden och hindrade tillförsel av mat, sjukvårdsutrustning och andra förnödenheter.När elden upphörde den 18 januari hade drygt 1400 av Gazas 1,5 miljoner innevånare fått sätta livet till varav majoriteten kvinnor och barn. Omkring nio av tio offer var civila. Därtill kommer över 5000 skadade och de oundvikliga psykiska följderna för hela befolkningen. Medelåldern i Gaza ligger under 18 år.Målet för operationen ”Gjutet bly” hade till 90 procent uppfyllts enligt fredspristagaren och presidenten Shimon Peres dvs. ”att ge invånarna i Gaza ett så hårt slag att de tappar lusten att skjuta mot Israel. Det är allt.” Eller som en hög israelisk befälhavare uttryckte det: att skicka Gaza ”årtionden tillbaka i tiden”.Gilbert och Fossum arbetade främst som läkare och gjorde som sådana otvivelaktigt en stor insats. Men Shifa-sjukhuset har ca 400 läkare och är bland världens främsta att behandla krigsskador. Läkarna ser själva sin insats i det avseendet som marginell. De kunde visserligen bidra med administrativa råd som ledde till effektivare mottagning och behandling av akuta fall i de kaotiska situationerna. Men deras viktigaste insatser låg på andra plan. Dels var de ett tecken på att åtminstone några i världen utanför Gaza brydde sig om vad som hände. Det var en uppmuntran när världen i övrigt lät massakern pågå vecka efter vecka utan åtgärder mot Israel. Dels rapporterade de händelserna till omvärlden via telefon, SMS och mail. De bröt igenom Israels hörnsten i propagandakriget: att offren inte skulle höras och att inga utländska journalister därför fick släppas in i Gaza. Där fanns visserligen cirka 100 fast anställda palestinska journalister och ytterligare hundratals frilansare och TV-kanalen al-Jazira sände direkt. Men i europeiska massmediers ögon var dessa inte trovärdiga och återgavs inte till exempel i svensk television (Public service?). Många reportrar stod i stället på ”skammens höjd”, som den kallades i Gaza, vid Sderot och förfärades över Hamas och dess tämligen ofarliga hemgjorda raketer - precis som Israels propagandastrateger hade planerat.Gilbert och Fossum genomförde ett 20-tal intervjuer om dagen (eller rättare sagt om natten) och skickade ut bilder och artiklar i en strid ström. Israel försökte blockera deras kommunikation utan större framgång och måste ha varit ordentligt störda av deras verksamhet. När läkarna slutligen skulle evakueras över den egyptiska gränsen, hindrades de på ett märkligt sätt. De uppmanades utan förklaring att vänta och övernatta utomhus på en gård vid gränspassagen. Under natten bombades gården. Men läkarna hade lyckats tvinga sig in i administrationsbyggnaden och undkom. De drar själva inga växlar på händelsen – de kan säkert inte bevisa något - men nog ser det ut som ett rent mordförsök. Om de inte haft erfarenhet av liknande situationer sedan tidigare och stått på sig, hade de förmodligen aldrig kommit hem. Och de hade inte kunnat skriva någon bok.***22 sömnlösa nätter – en bok om kriget i Gaza, en antologi med bidrag från 15 skribenter, ger ytterligare perspektiv på massakern. Där skriver ögonvittnen och Palestinaaktivister såväl som kritiska journalister i Israel och svenska politiker och akademiker. Klas Sandberg svarar för det mest intressanta inlägget, en detaljerad genomgång av Israels propagandakrig. Framställningen av Hamas som jämnstark part och skyldig till brott mot vapenvilan liksom anklagelsen att använda mänskliga sköldar var planerade långt i förväg. Likaså frånvaron av västerländska journalister i Gaza (gränsen stängdes redan i september 2008), placeringen av material i internationell press, insändarstormar och motinlägg enligt förutbestämda mallar så fort kritiska synpunkter dök upp någonstans. Alla israeliska övergrepp förnekades eller – om de bevisats – betraktades som enstaka misstag eller framprovocerade av Hamas. Men denna gång gick det snett för Israel. De kunde inte helt isolera Gaza och verkligheten trängde ut – inte minst genom de två norska läkarna – och avvek dramatiskt från propagandabilden. Händelserna var alltför groteska. Sedan började även israeliska soldater vittna och avslöja en moral inom krigsmakten som för tankarna till den amerikanska utrotningen av urbefolkningen. Hoppas att de journalister och politiker, som läser Klas Sandbergs artikel och ser att de fungerat som Israels megafon, kritiskt rannsakar sin insats.Bombangreppen är visserligen över men blockaden och utsvältningen av Gazas folk fortsätter. Och det så kallade världssamfundet gör ingenting åt det. Israel trotsar alla utan påföljd. Övriga artiklar i antologin ger tillsammans en bra bild av problematiken i Palestinafrågan. Boken innehåller de viktigaste FN-resolutionerna och värdefulla ordförklaringar och länksamlingar. Men det är slående hur svårt många skribenter – såväl gräsrotsaktivister som akademiker och politiker – har att politiskt formulera våra uppgifter i Sverige. Vilka åtgärder bör vi – individer och organisationer – tvinga fram i Sverige för att stödja Palestinas folk och hur ska vi gå tillväga? Flera namnkunniga debattörer har en benägenhet att resonera som om de vore FN: s generalsekreterare och ge recept på ”lösningar” och ge råd hur befrielserörelserna skall agera. Inte för att det är något fel att analysera parternas läge och politik, möjliga utvecklingsvägar och diplomatiska framstötar, men det är ändå i första hand en fråga för de berörda folken. De som i antologin utmärker sig positivt i det avseendet är Mattias Gardell som tar upp aktionen ”Ship to Gaza” och Naomi Klein som argumenterar för internationella sanktioner mot Israel av det slag som fick apartheid-regimen i Sydafrika på fall. Det är exempel på meningsfulla uppgifter för solidaritetsrörelsen. Det är hög tid att ta strid om den svenska utrikespolitiken i Palestinafrågan. ”22 sömnlösa nätter” ger riklig ammunition till den striden. Och läkarna Mads Gilbert och Erik Fossum har givit oss ett föredömligt exempel på hur en stor politisk och humanitär insats i praktiken kan förenas med – och kanske förutsätter - skarp analys, sunt förnuft och kompromisslöshet.
Ursprungligen publicerad i Politiken.se 18 mars 2010
I debattskriften Vägen ut ur Afghanistan hävdar Pierre Schori att Sveriges inträde i kriget var ett ”strategiskt misstag” av två skäl. Det äventyrade allvarligt trovärdigheten av Sveriges militära alliansfrihet och Förenta Nationernas fredsbevarande förmåga.Beslutet kan främst förklaras av behovet att stärka samarbetet med NATO och av att underlätta omställningen av försvarsmakten – dess framtida uppgifter skulle främst genomföras i partnerskap med NATO och i andra länder. Schori var motståndare till inträdet i kriget från början – svenska insatser borde ske under FN:s ledning och behövdes, då som nu, mycket bättre i Afrika. Han accepterade emellertid länge att den svenska insatsen fortgick tills han helt nyligen ”tänkte om” på grund av ”de nya omständigheterna”.Förenta staterna anföll Afghanistan i oktober 2001. Och Storbritannien, USA:s allierade, upprättade en särskild styrka, ISAF, med uppgift att skydda den nytillsatta administrationen i Kabul. FN:s säkerhetsråd legitimerade i efterhand ISAF:s existens. Det var ett sätt att inför fullbordat faktum försöka förmå angriparna att respektera de folkrättsliga regler som gäller under krig och ockupation.Det var således inget ”FN-mandat” och ISAF agerade inte ”på uppdrag” av FN, vilket man lätt får intryck av när man hör ledande svenska politiker idag.Sverige accepterade efter säkerhetsrådets beslut Storbritanniens förfrågan om deltagande i ISAF och trädde in i kriget med ett trettiotal man. Idag, nio år senare, deltar Sverige med mer än 500 soldater i ett krig som förs över hela Afghanistan.Sverige och ISAF står under NATO:s och Förenta staternas befäl utan att ha något som helst inflytande över hur kriget förs och varför. Det är dags för en kursändring i den svenska politiken, anser Schori, och vill avsluta den svenska militära insatsen när riksdagens mandat går ut i oktober i år, ett mycket viktigt och avgörande ställningstagande.Vägen ut ur Afghanistan innehåller en bakgrund till stormaktsinblandningen i Afghanistan och till Sovjetunionens och Förenta staternas krig under de senaste decennierna. De olika faserna i de närmast berörda ländernas politiska utveckling beskrivs kortfattat men med känsla för väsentligheter. Framställningen bygger till stor del på de diskussioner som förts inom statsledningar och bland forskare, ”Afghanistankännare” och diplomater. Den ger en god bild av hur Förenta staternas officiella krigsmål förändrats och hur insatsen försatt Afghanistan i en alltmer katastrofal situation.President Bush förklarade tre månader efter angreppet att kriget var vunnet men nu har det blivit ”omöjligt att vinna”. ”Talibanerna” var besegrade men har återupptagit motståndet och lär ha skugguvernörer i 33 av landets 34 provinser. De ”allierade” består numera nästan uteslutande av soldater från ett fåtal utvecklade västländer. FN har inget inflytande på krigföringen och dess fredsbevarande insatser görs numera i Afrika där 80 procent av trupperna kommer från tredje världen.Det helt otillräckliga civila biståndet till Afghanistans återuppbyggnad utgör bara en liten bråkdel av krigskostnaderna och försvinner dessutom till största delen i korruption och lyxkonsumtion. Landets ekonomi ligger bokstavligt i ruiner. Afghanistan är världens fattigaste land efter Niger samtidigt som opiumodlingen och narkotikahandeln åter blomstrar.Men president Obama har ”gjort världen säkrare” genom att ”introducera ett helt nytt utrikespolitiskt koncept”, skriver Schori. Tyvärr har det hittills inneburit en kraftig upptrappning av kriget samtidigt som Obama har förklarat att han avser att börja dra tillbaka trupperna från Afghanistan i juli 2011.Skildringen är faktaspäckad och intressant. Den saknar heller inte poänger som till exempel när Olof Palme 1982 kritiserade den sovjetiska närvaron i Afghanistan genom att citera Lenin eller när president Carters säkerhetspolitiske rådgivare Brzezinski i en intervju 1998 medgav att CIA:s inblandning provocerade fram den sovjetiska inmarschen och avfärdar talet om islamsk fundamentalism som en fara för hela världen som nonsens.
Schori för med sin bok den internationella debatten i Afghanistanfrågan in i den svenska ankdammen där inlägg av detta slag av personer i hans ställning varit ytterst sällsynta (undantagen är Tage G. Peterson och Maj-Britt Theorin). Det är välkommet och särskilt betydelsefullt genom att författaren är en erkänd auktoritet inom svensk utrikespolitik.Hans kritik ligger emellertid inom ramen för den acceptabla debatten inom tongivande media, institutioner och politiska partier: de som har ”problemformuleringsföreträdet”. Diskussionen rör krigets målsättningar, strategier, metoder, soldaternas säkerhet och beväpning samt de otaliga ”misstagen”. Den är mycket kritisk vilket numera är acceptabelt sedan folkopinionen både i Förenta staterna och i Sverige för länge sedan vänt sig mot kriget. Men kritiken undviker en avgörande punkt. Schori hävdar att “Afghanistankriget hade en folkrättslig grund genom att USA agerade med stöd av FN-stadgans artikel 51 om rätt till självförsvar”.De två FN-resolutionerna efter ”9/11” nämnde inte Afghanistan. De erkände förvisso Förenta staternas rätt till självförsvar (vilket alla FN:s medlemsstater har) men gav inget tillstånd att agera, vare sig i Afghanistan eller någon annanstans. Säkerhetsrådet ägde fortfarande frågan då Förenta staterna egenmäktigt anföll Afghanistan. De som hävdar denna uppfattning i Sverige såväl som i andra västländer har svårt att göra sig hörda vilket kanske inte är så underligt. Konsekvensen av en sådan uppfattning blir att Förenta staterna är krigsförbrytare (liksom dess allierade Sverige), att Förenta staterna inte gjorde några ”misstag” (som att försöka tillintetgöra al-Qaida eller införa ett västerländskt styrelseskick) när de angrep utan förmodligen hade helt andra skäl, att de utländska trupperna är ”ockupanter” och att afghanerna har rätt att göra motstånd även med militära medel (man kan då tala om ”dödade” svenska soldater men inte om ”mördade”).Pierre Schori påminner om Gunnar Myrdal under Vietnamkriget vars kritik av Förenta staterna runt 1968 var skarp, saklig och berättigad. Men han betraktade dess krigspolitik som ett ”misstag” och såg inte imperialistiska drivkrafter som dess främsta orsak. För detta kritiserades han inom Vietnamrörelsen. Det krävdes långa intensiva diskussioner och politiska strider innan Vietnamrörelsen under 1971-1972 förmådde samarbeta på bred front i huvudfrågan dvs. driva ut Förenta staterna ur Vietnam. Förhoppningsvis kan dagens solidaritetsrörelse med Afghanistans folk nå snabbare resultat. Där har Pierre Schori en given plats men det brådskar om hans förslag att dra hem de svenska trupperna i oktober i år ska bli verklighet.
Ursprungligen publicerad i Politiken.se 10 maj 2010
Tittaren
Mattias Ronge
Ordfront
Marcus Tirén, huvudpersonen i Mattias Ronges debutroman, tycks leva under precis de omständigheter som värderas högst i dagens samhälle. Han är en ung karriärist inom reklam- och finansvärlden med bostad på Östermalm, en förstående hustru och en bedårande liten dotter – familjesmycket. Hans långa arbetsdagar avslutas inte sällan vid bardisken tillsammans med andra valpar under täckmanteln att spåna fram nya idéer med hjälp av smörjmedlen alkohol och droger.
I bokens inledning beskriver författaren, en i denna miljö helt följdriktig fest – dotterns ettårskalas. En överdådig, i relation till syftet bisarr, tillställning utan proportioner. De vuxnas fest, där Marcus spänner musklerna i hopp om att imponera och bli beundrad.
Men vad krävs för att upprätthålla ytan på ett sådant liv, för att inte låta den krackelera?
Priset blir till sist för högt för Marcus. Nedbrytningsprocessen har startat och han förlorar kontrollen mer och mer. Han söker desperat hjälp via ”spågummor” och psykologer. Han överlåter de beslut han inte längre förmår fatta till ”ödesbollen”, som slumpmässig avråder eller samtycker. Hans tillvaro blir mer och mer psykotisk, full med vanföreställningar och övertolkningar av ”tecken” han ser i sin omgivning. Utbrändhet? Att ”gå in i väggen”? Vad är definitionen av dessa begrepp? Tillvaron blir övermäktig – men varför? En cementerad idé att man måste klara allt, trots att kroppen skriker att det inte går. Till sist finns inte ett spår kvar som vittnar om att han arbetat på Sveriges största managementbyrå och varit en framgångsrik man i karriären.
Parallellt med Marcus historia får läsaren följa en polsk turist i Sverige, på väg att hämnas den finansman som lagt ner hans företag och gjort honom arbetslös. Även andra historier interfolierar med huvudberättelsen utan att egentligen tillföra särskilt mycket.
Det finns en puls i boken som man till en början rycks med i, en önskan att få veta hur det kommer att gå för Marcus. Dock är den kvarstående känsla, efter avslutad läsning, att berättelsen gått i stå och inte lämnar något djupare avtryck.
Boken slutar i något av ett frågetecken. Vad händer med Marcus efter sammanbrottet? Kommer han, förhoppningsvis, att inse att de kretsar han rör sig i och det liv han lever saknar djup och mening, är bara en falsk mask, icke-autentisk. En värld som bevisligen när som helst kan falla ihop som ett korthus – eftersom det är ett korthus.
4/10
Susanna Alakoski: Håpas du trifs bra i fengelset
Skrivet av Svante SvenssonHåpas du trifs bra i fengelset
Susanna Alakoski
Albert Bonniers Förlag
Susanna Alakoskis första roman Svinalängorna fick Augustpriset 2006. Jag är lustläsare, och den boken var av det slaget att jag inte kunde lägga den ifrån mig innan jag läst den till slut. Här kom en författare som kunde berätta om ett stort ämne, om det från Finland invandrade arbetsfolket. Allt genom en ung flickas ögon.
Nu har Alakoski gett ut sin andra roman som belyser ett särskilt ämne i exoden. Spriten och drogerna.
När jag läste de första recensionerna av Håpas du trifs bra i fengelset blev jag fundersam. Romanen behandlades som ett enkelt bidrag till socialsvängslitteraturen. Konstigt tyckte jag.
Romanen börjar som en skildring av medberoendeproblematiken. Huvudpersonen Annis bror, Sami, har gått ner sig i knarkträsket, åtföljt av brottslighet och elände. Hon har kallats till en anhörigvecka som är hemsk. Hatkänslorna bryter fram. Alla dessa år av svikna löften. Om man slutade läsa efter första kapitlet, skulle det hela vara ointressant.
Men det slutar inte där. Samis och Annis liv målas upp. Barn i en inflyttad finsk familj. Fattigdomen i familjen, som lever längst ner i arbetarklassen, innebär förstås inte svält, men svårigheter av det slag som syns tydligast genom barnets ögon. Alkoholen som slår sönder familjen. Sami som ramlar ner i träsket medan Anni tar sig ut och skaffar sig en utbildning, arbete och en alldeles vanlig familj.
Det var samma storartade läsupplevelse som Svinalängorna, en fortsättning på något jag tror kan bli en stor serie samtidsromaner med Sverige och Finland i bakgrunden. Ingenting är förutbestämt och knarkare kan självläka. Nils Bejerot påpekade en gång att de som lever i 40-50 år ofta gör så. Det är helt enkelt för arbetsamt att hålla på. Och detta blir en försoningsprocess som inträffar i Samis och Annis liv.
Det stora är att Alakoski förbinder alkoholen och knarket och brotten till samhällsförhållanden – till klassförhållanden – utan att förfalla till att göra individerna oansvariga. Ansvaret finns, men klassförhållandena finns också.
Liksom kärleken.
Jag väntar med spänning på nästa roman av Alakoski.
4/10
Kampen om sjukfrånvaron
Björn Johnsson
Arkiv Förlag
Paradigmskiften – då synen på ett problem totalt förändras – är en av sakerna som undersöks i Björn Johnssons ingående studie av förhållanden kring de svenska sjukskrivningarna. Hur man med ett par borgerliga ledarskribenter i spetsen kan vrida debatten, från att betrakta sjukskrivningar som ett arbetsmiljömässigt problem till att utmåla stora delar av den sjukskrivna svenska befolkningen som ett gäng snyltare och fuskare, vars högsta mening i livet är att sno åt sig av de sociala skyddsnäten.
Makten över tanken blir sällan mer tydlig än i just sådana situationer. Vad leder då denna makt till, enligt Johnsson? Ett klimat där man leker med människors liv och tar ytterst dåligt underbyggda beslut och, som Johnsson visar i vissa fall, helt utan faktaunderlag. Detta gäller till exempel för det brottsliga utnyttjandet av sjukförsäkringarna, som han beskriver som ett i princip helt marginellt problem.
Vad finns då för förklaring till att långtidssjukskrivningarna ökat så pass kraftigt? På detta svarar Johnsson att rehabiliteringsarbetet på arbetsplatserna har totalt havererat. Inte att svenska folket under en 20-årsperiod gått från att vara ytterst strävsamma till att bli ett gäng snyltare.
Läs boken och hjälp till att slå hål på myterna om sjukskrivningarna i Sverige, så att vi åter kan få ett land där det inte är ett brott att bli sjuk.
4/10
Richard Wilkinson & Kate Pickett: Jämlikhetsanden
Skrivet av Jan BergstenJämlikhetsanden
Richard Wilkinson & Kate Pickett
Övers. Lars Ohlsson
Karneval
Kalla kriget upphörde men klasskampen upphörde inte. Men nu var det överklassen och medelklassen som gick ut i kamp. Politiken var densamma från Kina i öst till Kalifornien i väst: om man ger mer till de få som redan har, spiller det även över på dem som inte har. Även de fattigaste tjänar på mer ojämlikhet. Jämlikhetsanden, skriven av de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, är en enda lång punktering av denna ”den enda vägens politik”. Detta med stöd av en enorm mängd internationella data. De pekar på att den vägen är en återvändsgränd utan motstycke. En tanke som slår mig under läsningen är hur det kan komma sig att det är så billigt, så politiskt billigt, att slå sönder den gemensamma välfärden och att sälja ut det gemensamma goda?
Grundtesen i boken är att social ojämlikhet är nedbrytande. Med en imponerande mängd exempel visar författarna hur ojämlikheten bryter ner sammanhållningen i samhället. Solidaritet och gemenskap hyser vi i första hand med våra likar, skriver författarna. Ojämlikhet fjärmar, skapar avstånd, främlingskap.
Samhället är en sorteringsinrättning. Inkomstskillnaderna skapar hierarkier. Hierarkier som i sin tur bestämmer social status. Motsatsen till en hierarkisk relation byggd på makt är vänskap. Ojämlikheten påverkar vår hälsa och vår självbild. De gör en intressant iakttagelse om reklamens påverkan på våldet i samhället. Ett statistiskt samband mellan våld och ojämlikhet tycks väl belagt. Kvinnors underordning ökar i det ojämlika samhället.
Wilkinson och Pickett är inte de första som har påpekat att det inte är de rikaste och mäktigaste som är fetast, utan de som befinner sig längst ned, de som saknar makt över sina liv. Fetma är en klassmarkör, men idag som ett tecken på fattigdom. Samtidigt som vårt samhälle är präglat av materiellt överflöd har det psykiska lidandet aldrig varit större än nu, hävdar de. Den växande ”kaxighet”, narcissism, som vi ser så mycket av betraktar författarna som i grunden ett osäkerhetsfenomen.
Sammanfattningsvis pekar Wilkinson och Pickett på att vi är ”sociala djur” som fungerar i relationer och som jämför oss med varandra. Detta visste vi redan. Den som står över oss har bättre hälsa och den som står under oss har sämre, skriver de. Är det så enkelt? Varför ropas det då inte ut på löpsedlarna, om detta är lösningen frågar man sig? Redovisningens resultat är förkrossande tydligt. Ojämlikheten föder förakt och skam. De rika och mäktigas förakt mot dem som inte har. Från dem som inte har – skam och känslan av förödmjukelse.
Till bokens största förtjänster hör just detta att författarna lyfter fram hur sociala hierarkier formar våra självbilder.
4/10
Jill Tingsten Klackenberg: I skuggan av Tingsten
Skrivet av Stefan EstbyI skuggan av Tingsten – en släktberättelse
Jill Tingsten Klackenberg
Natur & kultur
Med tanke på Herbert Tingstens storhet som samhällsdebattör under flera decennier, professor, chefredaktör för DN, författare till mer än femtio böcker, memoarer i flera band och över tusen artiklar i diverse ämnen samt känd från massor av inslag i media, är det begripligt att han kastat en tung skugga över sin familj. De komplicerade familjeförhållandena trasslade till det för enda dottern, Karin Gunilla, kallad Kaj. När hon var fyra år var båda föräldrarna omgifta på varsitt håll och hon var blyg och försagd och kunde aldrig vara riktigt till lags. Sin far kände hon egentligen inte. Han levde i närmare femtio år tillsammans med en förstående hustru i ett barnlöst äktenskap och barn och barnbarn fanns det inte mycket tid till, eller intresse om man så vill. Dottern besökte han aldrig i hennes hem och dotterdottern Jill Tingsten Klackenberg (Tingsten är hennes andra förnamn) satt i hans knä en enda gång. De träffades på ett hotell i Stockholm någon gång eller i morfars hem på Rivieran.
En bidragande orsak till den dåliga kontakten var Kajs pinsamma alkoholism som dock hennes barn fick växa upp med medan den berömde professorn som ättlingarna var stolta över på avstånd, bidrog med pengar, fast motvilligt eftersom han visste var de hamnade.
Det tog många år innan Jill Klackenberg kunde samla sig till att skriva denna bok som mera handlar om hennes mor än Herbert Tingsten. Med hjälp av massor av brev och ordentliga anteckningar tar författaren i korta, snabba kapitel oss läsare med genom decennierna från början av 1900-talet till vår egen tid. Hon är inte bitter på sin morfar trots hans frånvaro och inte på sin mor trots de pinsamma och motbjudande scener alkoholberoendet framkallar för både mor och barn. Skildringen av modern är ömsint och ofta rörande och när hon till sist hamnar i rullstol efter en hjärnblödning får hon viss upprättelse när hennes kritiker har avlidit.
Oavsett uppfattning om Herbert Tingsten – hans åsikter var ibland hårresande och han kunde ändra uppfattning då och då när det passade – var han en lysande debattör som på ett elegant sätt kunde finna en motståndares svagheter och punktera hans argument. Men i dagens rumphuggna klimat med tjatiga underhållningsdebatter i teve där de inbjudna aldrig får tala till punkt hade han nog inte trivts. Dessutom hade han blivit diskvalificerad oavsett kunskap och argument eftersom han rökte offentligt. Men vi som minns honom saknar hans bett.
Författaren undrar förstås över hur hennes morfar skulle ha ställt sig till dagens politiska frågor, men hon har också gjort upp med släktspökena i garderoben på ett mycket sympatiskt sätt. En fin läsupplevelse.
4/10
