I debattskriften Vägen ut ur Afghanistan hävdar Pierre Schori att Sveriges inträde i kriget var ett ”strategiskt misstag” av två skäl. Det äventyrade allvarligt trovärdigheten av Sveriges militära alliansfrihet och Förenta Nationernas fredsbevarande förmåga.Beslutet kan främst förklaras av behovet att stärka samarbetet med NATO och av att underlätta omställningen av försvarsmakten – dess framtida uppgifter skulle främst genomföras i partnerskap med NATO och i andra länder. Schori var motståndare till inträdet i kriget från början – svenska insatser borde ske under FN:s ledning och behövdes, då som nu, mycket bättre i Afrika. Han accepterade emellertid länge att den svenska insatsen fortgick tills han helt nyligen ”tänkte om” på grund av ”de nya omständigheterna”.Förenta staterna anföll Afghanistan i oktober 2001. Och Storbritannien, USA:s allierade, upprättade en särskild styrka, ISAF, med uppgift att skydda den nytillsatta administrationen i Kabul. FN:s säkerhetsråd legitimerade i efterhand ISAF:s existens. Det var ett sätt att inför fullbordat faktum försöka förmå angriparna att respektera de folkrättsliga regler som gäller under krig och ockupation.Det var således inget ”FN-mandat” och ISAF agerade inte ”på uppdrag” av FN, vilket man lätt får intryck av när man hör ledande svenska politiker idag.Sverige accepterade efter säkerhetsrådets beslut Storbritanniens förfrågan om deltagande i ISAF och trädde in i kriget med ett trettiotal man. Idag, nio år senare, deltar Sverige med mer än 500 soldater i ett krig som förs över hela Afghanistan.Sverige och ISAF står under NATO:s och Förenta staternas befäl utan att ha något som helst inflytande över hur kriget förs och varför. Det är dags för en kursändring i den svenska politiken, anser Schori, och vill avsluta den svenska militära insatsen när riksdagens mandat går ut i oktober i år, ett mycket viktigt och avgörande ställningstagande.Vägen ut ur Afghanistan innehåller en bakgrund till stormaktsinblandningen i Afghanistan och till Sovjetunionens och Förenta staternas krig under de senaste decennierna. De olika faserna i de närmast berörda ländernas politiska utveckling beskrivs kortfattat men med känsla för väsentligheter. Framställningen bygger till stor del på de diskussioner som förts inom statsledningar och bland forskare, ”Afghanistankännare” och diplomater. Den ger en god bild av hur Förenta staternas officiella krigsmål förändrats och hur insatsen försatt Afghanistan i en alltmer katastrofal situation.President Bush förklarade tre månader efter angreppet att kriget var vunnet men nu har det blivit ”omöjligt att vinna”. ”Talibanerna” var besegrade men har återupptagit motståndet och lär ha skugguvernörer i 33 av landets 34 provinser. De ”allierade” består numera nästan uteslutande av soldater från ett fåtal utvecklade västländer. FN har inget inflytande på krigföringen och dess fredsbevarande insatser görs numera i Afrika där 80 procent av trupperna kommer från tredje världen.Det helt otillräckliga civila biståndet till Afghanistans återuppbyggnad utgör bara en liten bråkdel av krigskostnaderna och försvinner dessutom till största delen i korruption och lyxkonsumtion. Landets ekonomi ligger bokstavligt i ruiner. Afghanistan är världens fattigaste land efter Niger samtidigt som opiumodlingen och narkotikahandeln åter blomstrar.Men president Obama har ”gjort världen säkrare” genom att ”introducera ett helt nytt utrikespolitiskt koncept”, skriver Schori. Tyvärr har det hittills inneburit en kraftig upptrappning av kriget samtidigt som Obama har förklarat att han avser att börja dra tillbaka trupperna från Afghanistan i juli 2011.Skildringen är faktaspäckad och intressant. Den saknar heller inte poänger som till exempel när Olof Palme 1982 kritiserade den sovjetiska närvaron i Afghanistan genom att citera Lenin eller när president Carters säkerhetspolitiske rådgivare Brzezinski i en intervju 1998 medgav att CIA:s inblandning provocerade fram den sovjetiska inmarschen och avfärdar talet om islamsk fundamentalism som en fara för hela världen som nonsens.

Schori för med sin bok den internationella debatten i Afghanistanfrågan in i den svenska ankdammen där inlägg av detta slag av personer i hans ställning varit ytterst sällsynta (undantagen är Tage G. Peterson och Maj-Britt Theorin). Det är välkommet och särskilt betydelsefullt genom att författaren är en erkänd auktoritet inom svensk utrikespolitik.Hans kritik ligger emellertid inom ramen för den acceptabla debatten inom tongivande media, institutioner och politiska partier: de som har ”problemformuleringsföreträdet”. Diskussionen rör krigets målsättningar, strategier, metoder, soldaternas säkerhet och beväpning samt de otaliga ”misstagen”. Den är mycket kritisk vilket numera är acceptabelt sedan folkopinionen både i Förenta staterna och i Sverige för länge sedan vänt sig mot kriget. Men kritiken undviker en avgörande punkt. Schori hävdar att “Afghanistankriget hade en folkrättslig grund genom att USA agerade med stöd av FN-stadgans artikel 51 om rätt till självförsvar”.De två FN-resolutionerna efter ”9/11” nämnde inte Afghanistan. De erkände förvisso Förenta staternas rätt till självförsvar (vilket alla FN:s medlemsstater har) men gav inget tillstånd att agera, vare sig i Afghanistan eller någon annanstans. Säkerhetsrådet ägde fortfarande frågan då Förenta staterna egenmäktigt anföll Afghanistan. De som hävdar denna uppfattning i Sverige såväl som i andra västländer har svårt att göra sig hörda vilket kanske inte är så underligt. Konsekvensen av en sådan uppfattning blir att Förenta staterna är krigsförbrytare (liksom dess allierade Sverige), att Förenta staterna inte gjorde några ”misstag” (som att försöka tillintetgöra al-Qaida eller införa ett västerländskt styrelseskick) när de angrep utan förmodligen hade helt andra skäl, att de utländska trupperna är ”ockupanter” och att afghanerna har rätt att göra motstånd även med militära medel (man kan då tala om ”dödade” svenska soldater men inte om ”mördade”).Pierre Schori påminner om Gunnar Myrdal under Vietnamkriget vars kritik av Förenta staterna runt 1968 var skarp, saklig och berättigad. Men han betraktade dess krigspolitik som ett ”misstag” och såg inte imperialistiska drivkrafter som dess främsta orsak. För detta kritiserades han inom Vietnamrörelsen. Det krävdes långa intensiva diskussioner och politiska strider innan Vietnamrörelsen under 1971-1972 förmådde samarbeta på bred front i huvudfrågan dvs. driva ut Förenta staterna ur Vietnam. Förhoppningsvis kan dagens solidaritetsrörelse med Afghanistans folk nå snabbare resultat. Där har Pierre Schori en given plats men det brådskar om hans förslag att dra hem de svenska trupperna i oktober i år ska bli verklighet.

Ursprungligen publicerad i Politiken.se 10 maj 2010