Att skriva poesi är att försöka göra sin inre värld begriplig för andra. Det som ska utgöra denna begriplighet kan sökas utom eller inom en själv, för det gemensamma kan finnas på båda ställena. ”Din skugga är samma skugga som alla människor kastar. Bekänn din delaktighet!” skriver Peter Curman, som länge arbetat författarfackligt och bland mycket annat varit kulturchef på Aftonbladet. Trampa ord är en väldigt intressant samlingsvolym som innehåller dikter utgivna mellan 1965 och 2009, en roman samt ett antal ”miniessäer” om mestadels författarkolleger.

Curman skriver till exempel om Göran Palm (den ”nyenkle”; det finns definitivt ett släktskap mellan de två) att verkligheten börjar där hans dikter slutar. Kanske kan man säga något liknande om Curmans egen poesi, säkert är i alla fall att verkligheten, vardagen och politiken aldrig är långt borta.

Det som griper mig hårdast är dock romanen, skilsmässotragedin Härdsmälta, där berättarjaget plötsligt står öga mot öga med sin desperation och fåfänga, och inte gör det alldeles enkelt för läsaren att sympatisera med honom.

Väldigt inspirerande är också essäerna om de översättnings-, yttrandefrihets- och framför allt print on demandprojekt han sjösatt. Jag får samma känsla av detta som av Wikipedia med alla dess frivilliga skribenter och dessas diskussioner om varje skiljetecken: häpnad och tacksamhet över att folk orkar. Litteratur sprids inte av sig själv, det behövs författare som sätter sig emot bransch och marknad.