OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Jag är skeptisk till politisk diktning. Politik förgiftar och vulgariserar det mesta den kommer i kontakt med. 2002 sade Harold Pinter till hänförda studenter i Torino: ”Den amerikanska administrationen är ett blodtörstigt vilddjur.” Metaforen hade använts förut, av Mao Zedong i en intervju i augusti 1946: ”Alla reaktionärer är papperstigrar.” Mao tillade: ”I verkligheten är de inte så starka” och därav det geniala prefixet ”Pappers-(tiger)”. Men Pinter lockades 2004 in i manikeismens skymningsland när han talade på Imperial War Museum: ”Bush och Blair är terroristerna”, sade han, som funnes i världen blott det Goda och det Onda, plötsligt ekade han av Bush ultimatum vid upptakten av ”Kriget mot Terrorismen”.
Affärer i blod och olja
Kerstin Lundell
Ordfront
Vad som hände i Sudan var att det pågick ett stamkrig, hävdar det svenska börsnoterade oljebolaget Lundin Petroleum Inte alls, argumenterar Kerstin Lundell. Företaget har gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Som stöd anger hon rapporter från FN och flera människorättsorganisationer. Hon har också på plats träffat och intervjuat krigets offer. Deras berättelser är hjärtskärande.
I Lundin Petroleums styrelse satt Carl Bildt fram til 2006. Det är här det börjar brännas. Folkmord sa alliansen om Sudan innan man bildade regering. Sen kom Bildt. Då blev det ”konflikten i Darfur'”. Så gör man om man vill tjäna pengar på olja och samtidigt inför sina väljare framstå som hedervärd.
Hade nu Bildt och Lundin ingen aning om vad som skedde i Sudan? Givetvis hade de kunskap. Att en politisk hundsfott som Carl Bildt inte skulle ha varit medveten om den verkliga situationen är en högst osannolik tanke.
Ta bara det här. Lundin Petroleums grundare var Adolf H Lundin. Hans företag var ett litet oljebolag som tuffade på i skuggan av de stora. Det gick så bra att tiotusentals svenska småsparare och tjusiga aktieägare som Folksam och Andra AP-fonden satsade pengar.
När det gäller affärer med olja är information hårdvaluta. Här hade Adolf H en klar fördel. Han hade en bror som hette Bertil. Bertil Lundin hade extraordinära informationer eftersom han under decennier var chef för den hemliga svenska underrättelsetjänsten. Klanen Lundins nära vän och förtrogne Carl Bildt tecknade hans nekrolog. (DN 2005-07-03, se även Expressen 2005-07-05)
Skulle inte bröderna Lundin ha diskuterat världens väl och ve när de träffades? Skulle inte den kunskapen ha förts vidare till företaget? Skulle inte Carl Bildt ha känt till verkligheten i Sudan? Tja, är inte girighet den mänskliga egenskap som högern sätter främst?
Lundells bok är också en anklagelse mot statsminister Reinfeldt. Hur kunde han ta in Bildt i regeringen samtidigt som han satt i tvivelaktiga bolagsstyrelser? Var det kanske för att ha en backup efter valet 2010 för att vid en eventuell valförlust få hjälp med att surfa till ett behagligt internationellt arbete med en avslutande parasitär pension?
Den som lever får se. Båda vad gäller Bildt och Reinfeldt när deras smutsiga byk tvättas offentligt.
Krigets ramar. När är livet sörjbart?
Judith Butler
Övers. Karin Lindeqvist
Tankekraft
När är krig hemskt? Vilka är de moraliska förutsättningarna för krigsövergrepp? Vilken människosyn har de som begår dessa brott? Hur ser kopplingarna ut mellan övergreppen och den officiella synen på kriget? Bygger de på en liknande moralisk grund?
Butler är inspirerad av Hannah Arendts frågeställningar om det kollektiva tyska ansvaret för Förintelsen kontra de dömda krigsförbrytarnas individuella ansvar. Finns det ett samband mellan grupptryck och begreppet rationalitet? Kan tanken på ett kollektivt ansvar för hela Tyskland i själva verket innebära en ansvarsbefrielse för förövarna? Det ”vi” som Arendt använder i sin analys bygger på en moralisk grund och skiljer sig därmed från det gemensamhetsbegrepp som skapats av stater och religioner.
I Krigets ramar frågar Butler om vi har ett ansvar att genomdriva demokrati ett annat land? Vad menas i så fall med orden ”vi” och ”ansvar”? Judith Butler menar att begreppet ”vi” i ett krig är kopplat till dem som kan sörjas av oss. Själva förutsättningen för kriget blir att andra än ”vi” räknas som mindre värda. Inte bara motståndarsidans soldater; utan även civilbefolkningen räknas inte fullt ut vara lika viktiga som våra soldater. Det kan man se mycket konkret genom att döda civila i till exempel Irak och Afghanistan inte redovisas lika ofta som förlusten av våra egna soldater.
Judith Butlers bok ger nya perspektiv på krigets mekanismer. Bara genom att använda stringenta definitioner; avslöjar hon mycket av krigsretorikens underförstådda rasism. Inledningen till Krigets ramar kanske känns en aning teoretisk, men efter ett tiotal sidor blir man helt uppslukad.
Nackspärrarnas rike
Roland Janson
Lindelöws bokförlag
Det finns ett foto från tidigt 1970-tal där Roland Janson i mörk kostym går fanbärare i täten för en av r:arnas demonstrationer i Göteborg. Roland ser farlig ut, som en majakovskijsk ”jag-är-på-väg!-gestalt” att skrämma borgarbarn och andra brackor med.
Det är en bild av författaren till Nackspärrarnas rike, av agitatorn Roland Janson (numera i socialdemokratisk tappning).
Men det finns andra. Det är bilderna av filosofen, av (den sedan många år nyktre) alkoholisten, av skådespelaren och inte minst pjäsförfattaren med samma namn.
Våra vägar korsades en gång. Roland kom från kommunens parkavdelning och SKF och hade just börjat i bussgaraget vid Göteborgs Spårvägar. Han var så smått på väg till teaterns och filmens värld. Jag kom från gymnasiet och lumpen och mellanlandade i samma garage – på charterresa till och från arbetarklassen – som Roland högljutt konstaterade.
Så var det satt på plats.
Rätt mycket blev på det hela taget satt på plats i Rolands omgivning.
Så är det fortfarande, ser jag.
I vissa fall har meningarna slipats av med åren och blivit lite rundare. I andra fall är de ännu vassare än då han underhöll om klassamhällets realiter i Gårdagaragets bussar. I efterhand förstår jag att jag nog utgjorde premiärpubliken för uttrycket att segla genom livet på en räkmacka, myntat på Rolands favoritaversion, överklassradikaler.
Har man sett några av Rolands Jansons pjäser som Bänken, Oket eller Knappkorgen, så vet man på ett ungefär vad som väntar i den här självbiografin.
Men man får också det oväntade.
Det är inte bara den slagfärdige, ibland lätt tjôtige polemikern som skriver nutidshistoria. Det är också den nervige, och ödmjuke sökaren. Och visar det sig, här finner man bland annat tack och hyllningar till Ingmar Bergman:
”Bergmans storhet består i att han aldrig övergivit sin värld och att han heller aldrig försökt klampa in i min. Däri ligger mycket av hans genialitet – nämligen äkta vara.”
Detta är snudd på obligatorisk läsning för många med bakgrund i göteborgsk 70-talsvänster, fast egentligen i än högre grad för många andra.
Valstrateger och politiska kommentatorer av allehanda slag, och redaktionen för tidskriften Arena till exempel, här har ni verkligen något att bita i, och att förfasa er över!
Drömfabriken
Maria Hamberg
Ordfront
Efter romandebuten Greklandssommar återkommer nu Maria Hamberg med Drömfabriken. Jag hade väntat mig en direkt fortsättning på den förra romanen, det kändes som att den ropade på en fortsättning. Men från den lilla fabriken i förra boken och en liten grupp människor har vi nu hamnat i den stora lastbilsfabriken och ett större antal människor. Författaren hör själv till dem som flyttat söderut för att hamna i den stora fabrikens garn och det är tydligt att det här är en miljö hon om inte trivs i så i alla fall känner till, som fisken i vattnet. Hon kan arbetet, den monotona monteringen av bildelar, inte minst ventiler, och hon kan jargongen längs bandet, kampen mellan chefer och arbetare och inte minst den långdragna striden mellan dröm och verklighet. Den som mest slutar i brustna drömmar och i värkande muskler.
Boken inleds med ett citat av den norrländske författaren Helmer Grundström. Jag glömde bort det under läsningen, men kommer på det igen när jag läst ut boken. Han skriver där om hur viktigt det är med konstnärliga skildringar av okända landskap. Och det Maria Hamberg gör med sina böcker är just att synliggöra glömda landskap. Från skylten Välkommen till Alcatraz vid stämpelklockan till tåget med besökare som passerar den moderna fabrikens och den moderna arbetarklassens landskap, där både kvinnor och invandrare nu tar plats. Och dessutom plockar hon in den allra senaste nyheten, utnyttjandet av arbetare via bemanningsföretag.
Samtidigt tänker jag på något annat när jag ser Helmer Grundströms namn. Han var en det norrländska vemodets berättare. En skogens, arbetets och det hårda slitets diktare.
Gunnar, en äldre arbetare, är en av dem som får mig att tänka på Grundström. Han arbetar hårt och kämpar ännu hårdare i sitt inre med den krossade drömmen om äktenskapet och arbetet på gården och i skogen. Drömmen om naturen, friheten.
Gunnar, Gunilla, Thabo, Svenne, Anna-Greta, Mustafa med flera framstår som några av det moderna samhällets losers. Det kanske inte var tänkt så, men boken har smak av hur det stora vemodet rullar in längs produktionslinjen. Bil efter bil måste göras klar, bit för bit gör arbetarna sina ventiler, drar åt muttrar och nipplar. Maktlösa. Facket är i bästa fall osynligt. Ingen tänker på hur Gunnar eller Gunilla mår.
Samtidigt saknar jag som läsare en opposition, kämpalusta, solidaritet. Det knyts inte ens nävar i fickan när arbetare trycks ner i skiten gång efter gång. Istället vaknar jag till ordentligt och får en stor fet smäll först vid bokens två sista sidor. Den skulle behövts tidigare, känns det som.
Tankar om borgerliga friheten
Peter Forsskål
Atlantis
Denna tunna pamflett utgavs – naturligtvis censurerad – 1759 av Peter Forsskål, spränglärd prästson och elev till Linné. Den har sitt historiska intresse då den föregick den svenska tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen 1766.
Den hurtiga stilen och Forsskåls friska kursiverande passar inte bara in finfint i min bild av frankofila sjuttonhundratalssprättar med pudrade peruker utan gör det också riktigt roligt att läsa. Det går inte att ta miste på författarens stora och tidsenliga optimism: Mitt i en vetenskaplig revolution och en gryende industrialisering blev framstegstanken central.
Forsskåls idéer måste kallas upplysta: Ämbeten ska inte ärvas, skola åt alla och framför allt ”en inskränkt Regering, och en oinskränkt skriffrihet”. Friheten och samtalet är det bästa sättet att hålla folket lugnt (bläck eller blod, som han kallar det på ett annat ställe), och en av hans utgångspunkter är att egenintresset backar för förnuftet så att sanningen alltid segrar i en fri debatt. Man kan tycka att vi nu efter 250 års frihet, individualism och medial utveckling skulle sitta med facit och kunna avgöra hur sant det påståendet är, och den frågan lämnar jag glatt över till läsaren.
Det var i alla fall redan då klart att mer frihet inte är alla problems lösning. Enligt Peter Forsskål är de rika och mäktiga dess främsta fiender och den kräver av sina utövare att de är rättsinta och älskar dygd. Han är med andra ord ingen tokliberal av modernt snitt, utan målar snarare upp en konservativ idyll. Om klyschan ursäktas kan man nog kalla hans ideal frihet under ansvar, men framför allt påpekar han att individens väl är beroende av kollektivets snarare än tvärtom. Och det är en insikt som håller.
Så gick det till. Bevisen för evolutionen
Richard Dawkins
Övers. Margareta Eklöf
Leopard förlag
En vetenskaplig teori är något annat än det vi i vardagsspråket menar med teori. En vetenskaplig teori är inte en idé i största allmänhet. Den är snarare ett ramverk som förklarar en mängd fakta och fenomen vilka bekräftats genom observationer och experiment. En vetenskaplig teori är aldrig något ”bara”. Evolutionsteorin möter motstånd hos många och omnämns då gärna som ”bara en teori ” men den har, sedan den först framlades av Charles Darwin, bekräftats på en mängd sätt. Richard Dawkins ambition är att i denna bok presentera dessa bevis. Boken kan ses som en stridskrift mot kreationismen men berättar också på ett underhållande sätt om utvecklingsläran och vad vi vet.
Så gick det till är inte en redogörelse för den historiska utvecklingen. Snarare försöker den förklara processer och problem! Hur går det till? Varför blir det en utveckling? Hur kan vi veta? Hur är det med mellanformer, finns de? Hur vet vi fossilens ålder? Vad kan vi upptäcka av historien hos moderna organismer?
Den moderna evolutionsteorin (neodarwinismen) består av två delar: dels slumpmässig förändringar av gener, mutationer, dels det allt annat än slumpmässiga naturliga urvalet som bestämmer vilka av dessa mutationer som kommer att överleva och sprida sig. Darwin beskrev det naturliga urvalet som han styrkte med en mängd observationer. Däremot kände han inte till de mutationer som är basen för urvalet. Sedan dess har nya rön kommit till och man har inte bara kunnat iaktta resultaten av urvalsprocessen utan själva processen då den sker. Med ett tillräckligt starkt urvalstryck kan utvecklingsprocessen vara förbluffande snabb. Det som kommit till är alltså kunskaper om genetiken och förståelsen av kemin. Vad som också kommit till är en mängd experiment som kunnat belägga såväl förekomsten av mutationer som själva urvalet
Dawkins är en entusiastisk berättare och som sådan återger han gärna anekdoter och illustrerar sina resonemang med olika liknelser. Boken är rikt illustrerad. Den är ofta underhållande, men inte alltid helt lätt och inte alltid välformulerad.
Den största invändningen gäller dock översättningen. Boken är dess värre full av irriterande översättningsfel som blir faktafel. Värst är det i kapitlet om skaldjur där de stackars krabborna har en buk som ligger invikt under övriga kroppen. Det heter inte skaldjur utan kräftdjur och det de viker in är inte buken utan bakkroppen eller stjärten. Enligt tryckorten har det funnits faktagranskare som bearbetat översättningen. Jobbet är inte fullgjort!
Det tystade samtalet
Jurgen Reeder
Norstedts
Det tystade samtalet. Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet är en debattbok, som behandlar hur samhällsutvecklingen lett fram till en nedmontering av det psykodynamiska samtalet som metod inom psykiatrin. Det dynamiska samtalet bygger på den psykoanalytiska teori som Sigmund Freud utvecklade och som använts och vidareutvecklats under 1900-talet.
Jurgen Reeder, leg psykoterapeut och psykoanalytiker, redogör i boken för den förändringsprocess som skett och alltjämt sker inom psykiatrin. Hur primärvården, med sina små resurser och inom detta område bristande kompetens, förvandlar människors ”normala” livskriser till sjukdomstillstånd som bör medicineras bort eller behandlas med hjälp av tankemässig ”omprogrammering” så att symtomen försvinner – dock förblir dessvärre orsakerna till symtomen förborgade. Boken beskriver Högskoleverkets diskvalificering av sex olika, sedan många år tillbaka väletablerade terapiutbildningar, som fråntagits sina examinationsrättigheter samt hur Psykoterapiinstitutet, Sveriges viktigaste institution för psykoterapi, lagts ner.
Författarens tes är att den, sedan lång tid tillbaka, växande kontroll- och granskningskultur som finns i samhället är förklaringen till det som skett. Allt måste kontrolleras, vägas och mätas – kvalitetssäkras. Kvalitetssäkringsideologin utarbetades ursprungligen för att göra industriell produktion mätbar och därmed möjlig att jämföra med andra produkter. ”Mätbara mål” är honnörsordet men hur mäter man mjukdata som erfarenhet, personlig lämplighet, ”tyst kunskap”? Hur mäter vi kvalitén på en människas liv? Detta låter sig naturligtvis inte göras och det känns upplyftande att Reeder talar klarspråk i denna fråga.
Men vad är orsaken till att allt – även det som inte går att mäta – ska kvalitetssäkras? Kopplingen mellan att försöka vaska fram vad som är god eller mindre god kvalité inom t.ex. vården har, som allt annat i dagens samhälle, samband med det kostnadseffektiva tänkandet. Vad är viktigare än en god affär? Mänskligt sett, är en god affär oftast en dålig affär!
Det tystade samtalet är en mycket intressant och läsvärd bok, som undanröjer något av dimridåerna kring statliga utredningar. Texten är i stycken så teoretisk att den blir svårtillgänglig. Men det tystade samtalet gäller inte enbart det psykodynamiskt inriktade samtalet utan också det sociala/samhälliga/politiska samtalet, om sakernas tillstånd. Diskussionen kring dessa frågor underkastas ”kostnadseffektivitetens” argument och tystas med hjälp av dessa.
Nuförtiden gäller det – sorgligt nog – bara ”att gilla läget”.
Agneta Willans