Drömfabriken
Maria Hamberg
Ordfront
Efter romandebuten Greklandssommar återkommer nu Maria Hamberg med Drömfabriken. Jag hade väntat mig en direkt fortsättning på den förra romanen, det kändes som att den ropade på en fortsättning. Men från den lilla fabriken i förra boken och en liten grupp människor har vi nu hamnat i den stora lastbilsfabriken och ett större antal människor. Författaren hör själv till dem som flyttat söderut för att hamna i den stora fabrikens garn och det är tydligt att det här är en miljö hon om inte trivs i så i alla fall känner till, som fisken i vattnet. Hon kan arbetet, den monotona monteringen av bildelar, inte minst ventiler, och hon kan jargongen längs bandet, kampen mellan chefer och arbetare och inte minst den långdragna striden mellan dröm och verklighet. Den som mest slutar i brustna drömmar och i värkande muskler.
Boken inleds med ett citat av den norrländske författaren Helmer Grundström. Jag glömde bort det under läsningen, men kommer på det igen när jag läst ut boken. Han skriver där om hur viktigt det är med konstnärliga skildringar av okända landskap. Och det Maria Hamberg gör med sina böcker är just att synliggöra glömda landskap. Från skylten Välkommen till Alcatraz vid stämpelklockan till tåget med besökare som passerar den moderna fabrikens och den moderna arbetarklassens landskap, där både kvinnor och invandrare nu tar plats. Och dessutom plockar hon in den allra senaste nyheten, utnyttjandet av arbetare via bemanningsföretag.
Samtidigt tänker jag på något annat när jag ser Helmer Grundströms namn. Han var en det norrländska vemodets berättare. En skogens, arbetets och det hårda slitets diktare.
Gunnar, en äldre arbetare, är en av dem som får mig att tänka på Grundström. Han arbetar hårt och kämpar ännu hårdare i sitt inre med den krossade drömmen om äktenskapet och arbetet på gården och i skogen. Drömmen om naturen, friheten.
Gunnar, Gunilla, Thabo, Svenne, Anna-Greta, Mustafa med flera framstår som några av det moderna samhällets losers. Det kanske inte var tänkt så, men boken har smak av hur det stora vemodet rullar in längs produktionslinjen. Bil efter bil måste göras klar, bit för bit gör arbetarna sina ventiler, drar åt muttrar och nipplar. Maktlösa. Facket är i bästa fall osynligt. Ingen tänker på hur Gunnar eller Gunilla mår.
Samtidigt saknar jag som läsare en opposition, kämpalusta, solidaritet. Det knyts inte ens nävar i fickan när arbetare trycks ner i skiten gång efter gång. Istället vaknar jag till ordentligt och får en stor fet smäll först vid bokens två sista sidor. Den skulle behövts tidigare, känns det som.