OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Sök i artikelarkivet
Litteratur (93)
Natashan av författardebutanten Beata Agnieszka Konar med illustrationer av Nina Karlsson. En annorlunda skildring av en flicka från en mångkulturell bakgrund.
Jag är beredd att påstå att Ja till liv är det bästa Liv har gjort hittills
»En annan skithög är Christer Zetterberg, chef för af Donner, med en Jaguar X-type som tjänstebil. »
Ett skakande reportage om tillståndet i vår tid – med fokus på den inrikespolitiska situationen i USA och på Mellanöstern. Se video "Tariq Ali föreläser på Perth Writers festival"
Omslaget visar oss ett antal porträtt av den nuvarande kungafamiljen men detta är inte ännu en hyllning till vår kungafamilj, heller inte motsatsen. Cecilia Åse vill i Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati på ett principiellt sätt diskutera monarkin och sätta den i ett sammanhang. ”Min utgångspunkt är att den svenska monarkin inte bör betraktas som en anakronism eller som en betydelselös symbol, inte heller som en självklar aspekt av hur det är i Sverige”, skriver Åse. ”Statschefsämbetet är utan tvekan en del av det demokratiska regelverket och därmed en beståndsdel i svensk demokrati.” Men varför är det så och varför har vi tillåtit det att bestå efter det demokratiska genombrottet? Cecilia Åse pekar på en rad betydelser som monarkin har, funktioner som den fyller. Särskilt trycker Åse på motsättningen mellan demokrati och nation som hon ser som två olika principer, där oenighet respektive enighet är bärande element. Det är som nationell symbol man vill behålla monarkin. Åse följer framväxten av 1974 års författning. Sverige skall fortfarande vara en monarki men statschefens uppgifter har begränsats till det rent ceremoniella. Kungen skall vara opartisk och stå utanför och över politiken. Men detta medför en rad paradoxer som Åse pekar på. Inte minst ställer hon hierarkier och kunglig upphöjdhet inom den nationella gemenskapen mot den demokratiska jämlikheten. Men medan jag läser växer en annan bild fram som inte handlar om kunglig upphöjdhet. Om kungen nu enbart skall ha en ceremoniell uppgift, om han nu skall stå över politiken och därför vara neutral och opartisk, vad återstår då för honom? Två saker blir tydliga: Kungen saknar yttrandefrihet och hans familjeliv blir en offentlig angelägenhet. Det förra visar sig i att så fort han vågar yttra sig i någon fråga får han stränga tillsägelser i media att hålla käften. Det senare visar sig i en intim slaskighet som tycks följa kungafamiljen in i minsta vrå och sträva att sudda ut varje avstånd. Kungafamiljens medlemmar omtalas nu helst med förnamn utan sina titlar. Medieintresset kallas i boken ”’domesticering’ av de kungliga”, ett uttryck, som används då man anpassar vilda djur till människans liv. Kort sagt, är det så man behandlar en statschef, står han verkligen över oss? Trots allt ceremoniel, alla hierarkier är inte kungafamiljen snarast nationens gemensamma gosedjur, våra maskotar? Visst kan man känna sig tilltalad av monarkin, alla ceremonier och traditioner som omger den men är den hållbar?
Jens Liljestrand som tidigare redigerat två böcker med Vilhelm Mobergs brev – Om Gud vill och hälsan varar samt Du tror väl jag är död – driver i sin nya bok Mobergland – Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie starkt tesen att historiesynen i utvandrarserien präglas av Mobergs ställningstaganden under kalla kriget. Romanserien blir ännu ett tillfälle för Moberg att kritisera ett Sverige som under andra världskriget böjt sig för nazismen och nu böjer sig för Sovjet som Moberg ser som det stora hotet.
Under denna tid blomstrar Vilda västern-filmerna med sina ideal av individualism, maskulint våld; då skulle rödskinnen utrotas, nu de politiskt röda. Ensam är stark, staten medför byråkrati som ska bekämpas, kvinnan sköter hem och barn, sexualiteten bejakas men bara inom äktenskapet och homo göre sig ej besvär.
Jens Liljestrands bok är den kanske mest djuplodande och kunniga som skrivits om utvandrarserien och ger nya och värdefulla inblickar i både Mobergs författarskap och person. 1940–50 talen, då serien skrivs, är den mest högervridna perioden i Mobergs liv. Han tillbringar några år i USA och funderar allvarligt på att bosätta sig där: ”… här borde man levat de senaste 30 åren…” och i ett annat brev skriver Moberg: ”Mina tankar om svensk utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten för Sveriges räkning …”
Naturligtvis påverkade detta utvandrarseriens utformning och Liljestrand gör en oerhört noggrann genomgång av romanseriens historiesyn. Han ställer upp ett schema för kalla krigslitteraturen och Storstarken Karl-Oskar, som blir både kyrkvärd och juryledamot, passar väl in i den mallen. Lite svårare blir det med Robert och ännu svårare har jag att acceptera kalla krigsmallen för utvandrarseriens två kvinnliga huvudfigurer: Kristina och Ulrika.
Allra svårast att passa in är Ulrika, sockenskökan, som enligt kalla krigsmallen borde skildras negativt, men istället representerar den samhälleliga revanschen i möjligheternas land som USA då var. Efter läsning av utvandrarserien framstår dessa två kvinnor som de främsta romanfigurerna.
De två sista kapitlens resonemang om utvandrarserien som ett nationalepos och Moberg som nationalförfattare är minst lika intressant som kalla krigstemat. Genom Liljestrands tre böcker och böcker som Vilhelm Moberg tar ställning samt brevväxlingen Broder Ville, käre snälle Sven finns underlag för en bredare belysning av Mobergs roll som författare.
En tillbakablickande framtidsskildring från år 2025, en lärobok i livet som intellektuell arbetarförfattare. Men även en bok om förlorade möjligheter, om förbättringar, om försämringar, om personliga framgångar och tillkortakommanden. Fast kanske främst om konsten att se sig själv som en del i ett större sammanhang – vilket kan vara nog så svårt om man vill skriva samhällskritik: Att ha pretentioner i det man skriver utan att bli en besserwisser. Att våga ta ställning och samtidigt lyssna.
Ett författarliv är (antagligen medvetet) stilistiskt skriven på vårdat talspråk bland arbetare födda på 1920-talet. Det vill säga i Wernströms egen generation. Det skapar en närhet, men innebär också en viss omställning för yngre läsare. Svårigheterna ska inte överdrivas. Belöningen blir ett nära självporträtt som ger frågeställningarna större djup.
Sven Wernström var en av 1970-talets ikoner. Hans böcker Fiendens språk och Spelet om plugget från 1970-talet är utmärkta läroböcker i maktkritik som betytt mycket för mig och många i min generation. Mitt ex av Fiendens språk är 4:e upplagan vilket visar att läroböcker i maktkritisk språkanalys inte var något udda sekteristiskt; utan sågs som en viktig del av all samhällskritik. När jag nu skulle närma mig Wernströms självbiografiska roman var det således med stor förväntan, men även med viss rädsla: Skulle han vara lika bra 2010 som han var på 1970-talet? Ja. Han har precisionen kvar. Det här är inte främst memoarer eller anekdoter. Istället växer episoderna till ett mönster som en uppmaning att fundera över framtiden. Sven Wernström blickar inte bakåt av nostalgi; utan bara för att se klart framåt. Det är ännu långt till år 2025. Hoppas, hoppas han har fel. Men tyvärr brukar Sven Wernström få rätt.
Jag har länge känt ett behov av en historisk redogörelse för det som efter andra världskriget blev känt som den alliansfria rörelsen eller tredje världen. När bojorna brast – Historien om tredje världens segrar och nederlag är just ett sådant försök med koncisa redogörelser av olika toppmöten mellan de alliansfria staterna och de effekter dessa möten har fått.
Man fylls lätt av en djup resignation när man läser detta. Ett halvt århundrades historia som berör flera miljarder människors vardag har delvis glömts av västliga historieskrivare. Alla dessa goda intentioner som dessa länder har haft, som utmynnat i fullkomliga fiaskon – inte sällan med en god hjälp från en alltid lika cynisk västvärld. Med tullar, kupper, splittrande utrikespolitik eller Internationalla valutfondens hjälp ser väst till att hålla sina före detta kolonier i ett evigt slaveri.
Jag kommer även på mig själv med att leta efter det som bokens titel utlovar, nämligen segrar, men dessa uteblir. På många ställen förvärras snarare ojämlikheten mellan världens folk. Det går inte annat än att konstatera att på jorden i dag dör människor som hundar, allt i det yttersta av slöseri.
Ibland sker saker i just rättan tid. Författaren och dokumentärfotografen Kerstin Ekström har i tjugo års tid letat upp, intervjuat och fotograferat kvinnor och män som överlevde både det spanska inbördeskriget och nära 40 års terrorvälde i Francos Spanien. Boken Överlevarna. Vittnesmål från spanska inbördeskriget och Francodiktaturen kommer ut i stort sett samtidigt som det spanska regeringsorganet som övervakar rättssystemet suspenderar undersökningsdomaren Baltasar Garzón, verksam med att utreda de människorättsbrott som begicks under och efter inbördeskriget 1936–39.
När man läser de 39 vittnesmålen som finns i boken förstår man varför det är ”nödvändigt” för det etablerade Spanien att få slut på rättsprocesserna om diktaturens övergrepp. Ingen som hade minsta samröre med den legala spanska regeringen skonades under Francodiktaturen. Hämnden mot de aktiva antifascisterna tog sig olika uttryck – många avrättades, andra torterades ihjäl, åter andra fick långa fängelsestraff under omänskliga förhållanden. Även de mycket små barnen vars föräldrar var röda straffades hårt, många svalt till döds och de värsta plågoandarna var nunnorna som tog hand om de föräldralösa och de vars föräldrar var fängslade.
Röda barn kidnappades, berövades sin identitet och placerades i aktiva falangisthem som fann en särskild tillfredsställelse i att inympa en fascistisk ideologi i dem. De spanska barn och ungdomar som i slutet av inbördeskriget lyckats fly över gränsen till Frankrike spårades upp, återfördes till Spanien för hjärntvättning och fysiskt lidande. Vi möter deras berättelser i Kerstin Ekströms bok, som också har intervjuer med de barn som tidigt under inbördeskriget evakuerades till Sovjetunionen där de flesta stannade kvar åtminstone till mitten av 1950-talet då Franco tillät dem att återvända till Spanien på villkor att man skriftligt tog avstånd från alla vänstersympatier. Livet i Spanien blev ändå fyllt av hot, fängelsestraff och trakasserier.
Överlevarnas berättelser är en skakande läsning, samtidigt förmedlar de en oerhörd insikt om vad den politiskt medvetna människan förmår av solidarisk handling i motvikt mot terror och förföljelse. Kerstin Ekström ger röst åt dem som överlevde mot alla odds – för dem och för oss har hon gjort en gedigen, engagerad och ovärderlig insats.
Och i Spanien idag, i det högerstyrda Valencia, planeras det för ett minnesmärke över Francosidans stupade. Det ska placeras på en kyrkogård just på den plats där det finns en massgrav med stupade i kampen mot fascismen. Kampen om historien hårdnar åter.
Sanimir Resic har ambitionen att i ett långt tidsförlopp ge ett grundligt och brett perspektiv på Jugoslaviens och Balkans historia, men bokens avsnitt om den moderna historien urartar till en dåligt underbyggd politisk pamflett. Den utmålar ensidigt och urskillningslöst serberna i allmänhet, kollektivt som folk, och Slobodan Milosevic i synnerhet som skyldiga till krigen på 1990-talet. Den rättfärdigar samtidigt nationalistiska strömningar bland andra folkgrupper och undviker helt frågan hur imperialism och stormaktsintressen inverkat på konflikterna i vår tid.
Balkan är ett centralt strategiskt område i Europa, där stormakternas motstridiga intressen och de olika folkens och klassernas kamp genom århundradena lett till våldsamma sammandrabbningar, krig och övergrepp. Där finns lärdomar att dra av historien. Å andra sidan har historiska myter och legender ofta legat till grund för nationalism och krigspropaganda. Att belysa Balkans historia övergripande och objektivt med klassperspektiv är väsentligt, inte minst för förståelsen av krigen i samband med Jugoslaviens upplösning – efter Sovjetunionens sammanbrott – och den globala och lokala politiska situationen idag. Tyvärr lever denna bok inte upp till det behovet.
De delar som berör den äldre historien baserar sig huvudsakligen på tidigare litteratur i ämnet. De är välskrivna och innehåller många tänkvärda iakttagelser, men knappast några slutsatser som bidrar till förståelsen av dagens konflikter.
Slutet av boken – särskilt kapitlet ”Det andra Jugoslavien” och epilogen – bygger på ensidigt källmaterial (enbart andrahandskällor) och utmynnar i dåligt underbyggda slutsatser och partiska tolkningar. Många tveksamma påståenden framförs helt utan källangivelse.
Här saknas det försök till allsidig analys som kännetecknar till exempel Diana Johnstones Fools’ crusade (på svenska Dårarnas korståg, 2004). Typiskt för det partiska urvalet av källmaterial är att den boken inte kommenteras eller finns med bland källorna och i bibliografin.
I pocketutgåvan finns ingen uppdatering efter de senaste årens händelseutveckling, till exempel utgången av den skandalösa rättegången mot Slobodan Milosevic. Man kunde ha förväntat sig en kommentar till John Laughlands viktiga bok Travesty, The trial of Slobodan Milosevic and the corruption of international justice (Pluto Press 2007).
Sanimir Resic är historiker med inriktning på Balkans historia vid Lunds universitet. Hans bok säger något om den akademiska undervisningens funktion som formare av krigspropaganda och ideologi i det svenska samhället.
