Ja till Liv.
Liv Strömquist ABC
Galago
Jag tycker mycket om serier. Och jag är beredd att göra en uppdelning helt utan empiriska krav. Å ena sidan ”nyserier”, som ofta har intressanta saker att säga men är medvetet fult tecknade. Å andra sidan mer etablerade serier som är mer estetiskt tilltalade, eller snarare mer arbetade visuellt, men inte säger nått.
Av dessa kategorier hör Liv Strömquist nya album till den första. Jag är beredd att påstå att Ja till liv är det bästa Liv har gjort, då har jag i och för sig inte läst Prins Charles känsla men allt annat.
Liv fullkomligt sablar ner sin omvärld i stora och små betraktelser, rörande allt från borgerligheten till heteronormativa strukturer och människans märkliga beteenden. Jag finner mig ofta skratta
högt under läsandet, något jag inte gjort sen jag läste Anders Jacobsson och Sören Olssons Bert-böcker i årskurs fyra.
Det är inte utan att man känner sig träffad av Livs betraktelser då hon raljerar mot besserwissrar och förlegat manligt beteende. Det enda jag egentligen önskar av detta furstliga verk är att
hon kunde rita lite finare. Jag vet att hon kan det, hon gör det i Drift. Sen är det ju omöjligt att säga vad som är estetiskt tilltalande, men bara för att det är satir behöver det inte vara ett hastverk.
Peter Karlsson
Folket i Bild/Kulturfront Tolv 2011