En del av mitt hjärta lämnar jag kvar
Diana Janse
Alfabeta

Böcker om Afghanistan kläs ofta i inbjudande poetiska titlar. Den unga svenska diplomaten Diana Janses debutbok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar bryter inte från den regeln. Men medan övrig litteratur om landet är tung av information om krig, kultur och politik så är denna bok mer en lättsam personlig dagbok över en svensk kvinnas två år som UD-anställd i Kabul.
Diana Janse framstår för mig som ett barn av sin tid. Texterna präglas av ytlighet och snabba klipp från det ena ämnet för dagen till det andra. Att som förlaget kalla boken för reportagebok är en klar överskattning. Lättsamheten i framställningen gör boken lättläst, men att det privata tar väldigt stor plats gör den också mindre intressant. Särskilt för den som tror sig få en inblick i vad som händer i Afghanistan när ingen journalist är på plats eller bakom slöjan. Men det är förstås möjligt att andra barn av sin tid tycker att den här Stureplansmetodiken är på sin plats idag.
Författarens stora bekymmer är att hon under sina två år inte får någon kontakt med afghaner, varken män eller kvinnor. Kvinnorna hon ser är bara de som klädda i burka tigger pengar på shoppinggatan Chicken Street. Ett undantag är den kvinna hon anställer för att sköta sitt hus, men när hon upptäcker att kvinnan stjäl sprit av henne så får hon sparken.
När kulturkrocken och isoleringen blir för svår är det dags att glömma bort eländet i Afghanistan. Hon reser till Dubai för att shoppa och gå på kaféer. Till Islamabad för att inhandla dvd-filmer. Går på gym, innekrogar och hotell.
Umgänget sträcker sig till andra västerlänningar; diplomater, biståndsarbetare och militärer. Folk som klagar på korruptionen i landet, utan att tänka på vem det är som korrumperar.
Boken kan förstås också läsas som en nidbild över många diplomaters och biståndsarbetares överhetsliv i ett land där de kan flyta ovanpå och tjäna stora pengar, under en kort period innan de ska vidare till nästa land där de åter ska göra en insats för de fattiga. Men så är den helt säkert inte tänkt.