Jämlikhetsanden

Richard Wilkinson & Kate Pickett

Övers. Lars Ohlsson

Karneval

Kalla kriget upphörde men klasskampen upphörde inte. Men nu var det överklassen och medelklassen som gick ut i kamp. Politiken var densamma från Kina i öst till Kalifornien i väst: om man ger mer till de få som redan har, spiller det även över på dem som inte har. Även de fattigaste tjänar på mer ojämlikhet. Jämlikhetsanden, skriven av de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, är en enda lång punktering av denna ”den enda vägens politik”. Detta med stöd av en enorm mängd internationella data. De pekar på att den vägen är en återvändsgränd utan motstycke.  En tanke som slår mig under läsningen är hur det kan komma sig att det är så billigt, så politiskt billigt, att slå sönder den gemensamma välfärden och att sälja ut det gemensamma goda?

Grundtesen i boken är att social ojämlikhet är nedbrytande. Med en imponerande mängd exempel visar författarna hur ojämlikheten bryter ner sammanhållningen i samhället. Solidaritet och gemenskap hyser vi i första hand med våra likar, skriver författarna. Ojämlikhet fjärmar, skapar avstånd, främlingskap.

Samhället är en sorteringsinrättning. Inkomstskillnaderna skapar hierarkier. Hierarkier som i sin tur bestämmer social status.  Motsatsen till en hierarkisk relation byggd på makt är vänskap. Ojämlikheten påverkar vår hälsa och vår självbild.  De gör en intressant iakttagelse om reklamens påverkan på våldet i samhället. Ett statistiskt samband mellan våld och ojämlikhet tycks väl belagt. Kvinnors underordning ökar i det ojämlika samhället.

Wilkinson och Pickett är inte de första som har påpekat att det inte är de rikaste och mäktigaste som är fetast, utan de som befinner sig längst ned, de som saknar makt över sina liv. Fetma är en klassmarkör, men idag som ett tecken på fattigdom. Samtidigt som vårt samhälle är präglat av materiellt överflöd har det psykiska lidandet aldrig varit större än nu, hävdar de. Den växande ”kaxighet”, narcissism, som vi ser så mycket av betraktar författarna som i grunden ett osäkerhetsfenomen.

Sammanfattningsvis pekar Wilkinson och Pickett på att vi är ”sociala djur” som fungerar i relationer och som jämför oss med varandra. Detta visste vi redan.  Den som står över oss har bättre hälsa och den som står under oss har sämre, skriver de. Är det så enkelt?  Varför ropas det då inte ut på löpsedlarna, om detta är lösningen frågar man sig?  Redovisningens resultat är förkrossande tydligt. Ojämlikheten föder förakt och skam. De rika och mäktigas förakt mot dem som inte har. Från dem som inte har – skam och känslan av förödmjukelse.

Till bokens största förtjänster hör just detta att författarna lyfter fram hur sociala hierarkier formar våra självbilder.

4/10