OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Sök i artikelarkivet
Varför ska man äta något annat än godis? Det finns ju tandkräm!
Nationalekonomernas syn på reklam har ändrats i grunden. För några decennier sedan såg de flesta ekonomer ofta reklamen främst som en utgift. Tanken att reklam skulle betraktas som en investering tycktes för de flesta nationalekonomer väldigt luddig. Det var ungefär som om företagaren köpt en lott för företagets pengar och i bokföringen försökte få det att se ut som en vettig investering. Reklam betraktades som oseriöst. Ur ett företagsperspektiv var reklam en säker kostnad som skulle leda till mycket osäkra intäkter. Det lät inte som en vettig investering.
Rubriken har jag snott från Ronny Eriksson. Jag kände att den passade mej precis. Jag är uppvuxen i ett socialdemoratiskt arbetarhem. Och jag var socialdemokrat så länge sossarna själva var det. Nu är jag besviken och partilös.
… ett samhälle där en grundläggande tanke var att alla hade rätt att leva under någorlunda drägliga omständigheter.
Man tyckte att alla skulle ha kläder, en juste bostad och mat på bordet. Kunna delta i sociala aktiviteter fast inkomsterna tröt. Ha råd med mer än ett par skor. Därför införde man ett system där alla fick betala en summa från lönen, vid arv och vissa andra avgifter och där de som hade mer fick dela med sig till dem som hade mindre eller inget alls.
Det kallades för skatt. Och bidrag.
Jag springer i skogen. Trampar i takt till låten Run to the hills med Iron Maiden och tittar på snubben som kommer springande mot mig. Han tittar på mina bröst, ler och förväntar sig att jag ska flytta på mig, för honom. Jag spänner musklerna. Vi smäller ihop. Han flaxar till och ser förvirrad ut. ”Oj”, säger jag, ler tillbaka och springer vidare. Jag styr hem till mamma, knackar på och kliver in i den trånga tvårummaren. Mamma hälsar med en lång harang av hetsiga meningar och mosar samtidigt tvestjärten mot tapeten med tummen. En geggig fläck återstår. ”Höh”, avbryter jag. ”No höh”, avslutar mamma och torkar av sig på tröjan. Hon har sopat trappuppgångarna, det syns på tröjan, den är städarsvettig. Jag lånar mammas laptop - min gamla som jag skrev uppsatser med när jag sprang härifrån - och sätter mig på balkongen.
På senare tid har jag blivit ombedd eller uppmanad att kommentera det som hänt under sommaren, framför allt i Oslo och på Utöya. Jag har värjt mig mot dessa uppmaningar av två (eller snarare tre) skäl. Det första skälet är att alltsammans till en början tolkades helt enligt det sedan länge färdiga mönstret. Det var jihadister som var i farten. Till den teorin anslöt sig förståsigpåare som Magnus Bramstorp i England, Vet Inge Andersson (som han kallas i Public Service) och nästan alla andra. Till och med Jan Guillou berättade i sin krönika i Aftonbladet om den förtvivlan som grep honom när han uppfattade det som hänt som ett islamistiskt terrordåd.
Det otänkbara har hänt. En hel generation ekonomer upplärda med den amerikanska ekonomin som standardmodell tvingas nu inse det oerhörda: Modellen och verkligheten har gått skilda vägar. När jag läste nationalekonomi, för 20 år sedan, så var ett sänkt amerikanskt kreditbetyg otänkbart. USA var ju modellen för fri konkurrens och kreativitet. Visst fanns det också nackdelar, men standardmodellen för hur en stats ekonomi skulle administreras var i grunden amerikansk. Vi blivande ekonomer fick vackert sitta och lära oss hur den amerikanska administrationen var uppbyggd rent byråkratiskt; eftersom en stor del av läroböckerna var amerikanska. De var böcker med mycket litet självkritik och helt utan självdistans.
Vittorio Arrigoni, den italienske ickevåldsaktivist och Palestinavän som mördades i Gaza den 15 april i år (och som jag skrev om i majnumret av FiB/K), hade en palestinsk favoritsång, Ounadikom, med text av poeten Tawfiq Ziad. Denna sång (vars titel betyder ungefär Jag kallar på er, I’m calling you) har nu hiphop-gruppen Darg Team i Gaza arrangerat som en hyllning till Arrigoni.
De säger att världen krymper. Som om någon kört hela Tellus på alltför hög värme i en gigantisk tvättmaskin i stället för på skonsam kulörtvätt. Själva förminskningen av klotet ska enligt förståsigpåarna - ni vet, de där som gärna kallar sig "konsulter" - bero på webben eller nätet som vanligt folk säger till vardags. Men sist jag var tvungen att åka till Stockholm - eller Fjollträsk som man säger norröver - var det precis lika långt och tradigt som det alltid varit.
På 1960-talet reste jag på semesterturer till Frankrike med min Citroën 2CV. Det praktiska lilla fordon som i Sverige kallades Lillcittra och i Frankrike deux-chevaux. Då jag har en viss faiblesse för franska landsorten kom jag att besöka ett stort antal mindre städer och samhällen. Nästan oavsett hur liten en by var hittade jag i dess centrum ett monument för att hedra krigens offer, uppfört någon gång efter första världskrigets slut och sedan kompletterat med ytterligare namn efter andra världskriget.
Språket är människans viktigaste verktyg, det medel vi har för att beskriva verkligheten och uttrycka vår mening. Om språket korrumperas, om orden berövas sin betydelse och ges nya, helt andra, betydelser uppstår förvirring och handlingsförlamning. Så har läget varit alltsedan den borgerliga regeringen tillträdde och etablerade sin språkliga nyordning. Ja, regeringen Reinfeldt har varit så framgångsrik att oppositionen självmant övergett sitt politiska modersmål.
