Det stinker fimp från ölburken bredvid mig. Mamma går igång på nytt. Hyperbabblar i köket. Barnen på gården brölar, kallar varandra för ”mannen” och ”jävla hora”. Jag räknar dem. Sex stycken. En utan skor, tre med slitna jeans, två med var sin tändare. Nu sticker de mot skolan, barfötterna sackar efter. Grannen gräver i papperskorgen. Jag trummar med stortån mot räcket. Färgen lossnar i flagor, faller ner. Solen bränner mellan betongen. Balkongen ombildas till en förortsbastu. Jag har fått i uppgift att skriva om något lättsamt ämne med utgångspunkt i nuet. Till exempel om håriga män. Min tröja som har hunnit torka, blir svettig igen. Skrivarsvettig.
Ämnen som snurrar i skallen: I den här fortorten lever idag fler än hälften av barnfamiljerna i fattigdom. De stenrika familjerna vilka äger och kontrollerar resurserna som skulle räcka till alla, är så få att de får plats i sandlådan. Om de knökar. Känner för att ge statsministern en rak höger. Skolministern med. Samtliga ministrar. Tanketalar till vem som helst: Om du vill läsa om håriga män, Henkes högerfot, Vickans överklassklänning, Kalles knullaffärer, Anna ankor eller annat skitsnack och kan göra det utan att få ångest över att du bidrar till fördumningen av dig själv och befolkningen - köp skvallerblaska! Helst inte. Påminns om filmen Idiocracy. Hör mig själv skratta och får kramp i käften. Smittar mamma som skrattar stötvis. Vi växelskrattar.
Kåseri rimmar med raseri, kunskapsteori, anomali och fibromyalgi, tänker jag och tror att jag ballar ur snart. Om jag släpper taget, ballar jag ur och om jag följer skrivreglerna, kvävs jag. Tvärtomtänker. På skolmassakrer. Loggar in på Facebook och skriver en ny statusuppdatering: Undrar vilka orsaker ni ser till skolmassakrer? Blir så tänkartaggad att jag får hjärtklappning. Cybersurfar och snabbläser. Exemplifierar frågan i ett inlägg: 2009. Elev sköt ihjäl 9 elever och 3 lärare, sedan sig själv, på en högstadieskola i Tyskland. Student sköt ihjäl 13 studenter, sedan sig själv, på ett universitet i Azerbajdzjan. 2008. Fd. Elev sköt ihjäl 9 elever och en lärare, sedan sig själv, på en skola i Kauhajoki, Finland. 2007. Elev sköt ihjäl 6 elever, rektorn och sjuksköterskan, sedan sig själv, på en skola i Jokela, Finland. Student sköt ihjäl 32 pers, studenter och lärare, sedan sig själv, på ett universitet i Virginia, USA. 2002. Fd. Elev sköt ihjäl 13 lärare och 2 elever, på en skola i Erfurt. Under de senaste trettio åren har över hundra skolmassakrer skett i världen. Hot om skolmassakrer har framförts i Sverige. Varför?
Får tre långa svar från min släkting. Han skriver på finska. Jag fortsätter att skriva på svenska: Om jag har förstått dig rätt, menar du alltså att våld och massakrer i realiteten och i fiktionen dels riskerar att smälta samman, dels ger barn- och elever acceptabla redskap med vilka de reagerar och agerar mot ojämlikheter av olika slag? Redskap vilka kommer till användning när allting annat sviktar och vi vuxna (samhället) sviker? Släktingen svarar: Joo. Han är arg på politikerna i Finland för att de ältade om det gemensamma ansvaret efter skolskjutningarna men inte förändrade förhållandena. Och för att det inte förekommer någon debatt om läget.
Min sverigefinska Facebookvän skriver: Finnarna har vunnit matematik OS flera gånger, men eleverna är minst sagt missnöjda med trivseln i skolan. Tylsää paskaa (Tråkig skit). Konkurrens och korvstoppning, you know. En kollega till mig hakar på: Det är lätt att tillverka tidsinställda bomber av människor. Med tillräckligt många kränkningar är det endast en sak vi kan veta. En dag briserar de. Jag spinner iväg: Kränkningar vilka de kommersiella tevekanalerna kallar för fredagsmys och vi föräldrar sitter och ser på. Är det då inte vi, indirekt, som gör oss skyldiga till skolmassakrer? En annan kollega skriver: Solklart. Auktoritära skolsystem föder skolhat.
Med den orsaken blir åtgärden omfördelning av makt, deltagande- eller direktdemokrati, tänker jag och kan fatta varför skolhat föds och så många skolmassakrer har varit riktade mot lärare och skolledare. De flesta av dem vill väldigt väl, men kan för lite och gör fel. Som Hitler. Men det är endast ett grupperspektiv. Skolorna lyder under regeringarna och länsas via reformerna. Jag tänker på den mentala och materiella ojämlikheten, på makt- och resurskoncentrationen.
Femtio svar under frågan. Herranjumala (Herregud). Vissa skriver om samhällsklimatet i stort och om klassamhällets konsekvenser som våld, andra om skolor som symboler och segregationer, frustrationer och främlingskänslor. Någon skriver: Genus och vill veta: Varför är det bara killar som begår skolmassakrer?
Det är fantastiskt, engagemanget. När ämnet BERÖR. Jag läser Brottsförebyggande rådets rapporter. BRÅ fick efter skolskjutningarna i Jokela uppdraget att kartlägga grövre våldsbrott i de svenska skolorna. Rapporten meddelar att mobbning och kränkande behandling, okunskap bland lärare och RESURSBRIST är en del av de bakomliggande orsakerna till våldet. Läser även BRIS-rapport 2010 som berättar att utsatta elever inte blir trodda eller tagna på allvar, utan i stället ifrågasätts och skuldbeläggs av skolpersonalen. Stöter på ett finskt datorspel som är designat till barn. Spelet går ut på att massakrera så många figurer som möjligt på en skola. Blodet skvätter. På Youtube sjunger Paleface om systemet och staplar sina orsaksförklaringar i låten Helsinki - Shangri – La. Jag beställer Mikael Niemis bok Skjut apelsinen. Snäser åt stollen som skyller skolmassakrerna på evolutionsteorin. Analyserar fler artiklar. Individperspektiven dominerar. Det ingår inte i den härskande ideologin att sätta individer i sociala sammanhang eller att se strukturer. Men även de som har ett strukturperspektiv när de snackar om orsaker, slinter in i ett individ- eller grupperspektiv när de presenterar åtgärder. Vuxna som försöker förändra förhållandena och de yttre faktorerna genom att disciplinera och diagnostisera, omplacera och medicinera barn.
Nu ballar jag ur. Voi perkele! Sen när blev det officiellt okej att stämpla en elev som på olika sätt opponerar sig mot systemet, skolan eller småpåvarna i skolan, med ADHD, en livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Och sen NÄR I HELVETE fick vi för oss att vi kan bli av med fattigdom och förtryck genom att ge antidepressiva och amfetamin till våra barn? ADHD up your ass! Och kom fan inte och skyll hela skiten på de enskilda familjerna i sann liberalkonservativ anda. Familjerna är liksom individerna, inga isolerade, oberoende enheter.
Svettdropparna rinner. Jag halkar omkring på tangenterna. På Facebook har svaren stigit till sextio. Min gamla lärare från universitetet har skickat meddelanden. Han undrar om jag vill träffas på ett hotell. WTF, din mamma kan träffas på ett hotell, tänker jag och tittar upp. Ser snubben från skogen. Han stannar till och säger: ”Jag springer i morgon också, samma tid”, och ilar iväg. Han vill bli tacklad en gång till. Hettan har satt eld på trädtopparna. Det ryker om dem. Nej, om skolan. Jag hör sirenerna och stänger laptoppen. Mamma kommer ut med isvatten. Jag halsar, häller resten över mig. ”Har du skrivit om något lättsamt ämne nu då?”, frågar mamma. ”Över min döda kropp”, svarar jag och släpper ur mig en lika lång harang av hetsiga meningar som mamma gjorde förut. ”Höh”, avbryter hon. ”No höh”, avslutar jag .
Eija Hetekivi Olsson
----------
Texten är ur antologin Pirunsilmä - Fansögon, red. Anneli Tikkanen-Rózsa som ges ut av Finn-kirja i samband med sverigefinska kultur- och bokmässan i Stockholm den 22 oktober.
Eija Hetekivi Olsson är född 1973, är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon har bland annat arbetat som trappstädare och restaurangbiträde, innan hon läste in gymnasiet på komvux och utbildade sig till lärare. Boken Ingenbarnsland på Norstedts förlag är hennes debut och utkommer januari 2012.
