En god vän till mig – en mycket omdömesgill och klok person som vet mycket om terrorismen – tackade sin lyckliga stjärna för att han inte hade blivit uppringd av något medium. Då hade också han till att börja med stämt in i kören och sedan haft all möda i världen att förklara hur han kunnat hamna så fel.

Dessutom vet vi faktiskt inte så mycket än. Den norska polisen har varit mycket förtegen och Breiviks försvarsadvokat har sagt ännu mindre. Få har kommenterat massmördarens så kallade manifest, antagligen därför att det inte är många som har läst det. Vad vet vi om extremiströrelser på högerkanten i Norge? I Sverige, Danmark eller Tyskland? Eller i USA som vi varje dag tvångsmatas med nyheter ifrån?

Det troliga är att säkerhetspolisen och dess syster- och broderorganisationer på olika håll har ägnat sig åt jakt på ungefär samma grupper som massmördaren i Norge gav sig på – muslimer och ”kulturmarxister” – vad nu det kan vara för något – och har ägnat ett ganska ljumt intresse åt de grupper och enskilda som under senare år verkligen visat sig vara farliga, människor som Lasermannen, Björn Söderbergs mördare, Timothy McVeigh och andra. Och medierna har lydigt traskat efter och skapat en världsbild som är precis lika skev och falsk som den som gällde i västvärlden under kalla kriget.

Vad vi vet är att illdåden i Norge har utlöst en enorm sorg, en sorg som också vi deltar i. Men detta är vad tidningar av alla slag, radio och tv matar oss med varje dag och det blir vi inte klokare av. Vad jag skulle kunna bidra med till detta mer än min egen sorg vet jag inte.

Det andra skälet är att jag en gång i tiden var ledarskribent på Aftonbladet. Där hände det ofta att jag kom till jobbet klockan fem på morgonen och förväntades kommentera något som hade hänt under natten. Det var lämning om några timmar och ofta gällde det att klämma ur sig en förstaledare på den korta tiden utan att ägna en tanke åt det som jag senare fick lära mig om ”inget uttalande utan undersökning”. Utrymmet skulle fyllas. Då måste man hänga nyheterna i svansen. Resultatet blir ofta förödande i ett längre perspektiv. Tack och lov tycks min klippbok från den tiden ha försvunnit.

Det tredje skälet till att jag inte gärna skriver något om händelserna i Norge är att jag läste vad Ali Asbati skrev på sin blogg. Han som hade varit med orkade inte skriva någon kommentar. Om inte han kunde, vem kan då?

Hans O Sjöström
Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront