OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Sök i artikelarkivet
”Like they do in the movies” hette en låt med Anna som kom nångång på åttitalet. ”Let's make love, like they do in the movie show. When the music is soft and the lights are low. Let's run wild, like they do in slow motion kiss. Like they kiss in the close up. I wanna make love to you, like they do in the movie”.
Sverigedemokraterna fortsätter att växa. Ett av partiets kännetecken är dess fyrkantiga retorik om ”det islamiska problemet” som snarare förvärrar än löser det problem man beskriver.
Var sak har sin tid?
Så brukar en vers i Predikaren sammanfattas: Aallting har sin tid och vart företag sin stund på jorden. Men Vanitas vanitatum omnia vanitas är nog en idag bättre devis: Fåfängligheters fåfänglighet – allt är fåfängligt.
För så är det ju. Allt är fåfängligt. Igår förfasades vissa över att vår jul censurerats: Jultomtens verkstad var klippt. Allt för att vi ska vara politiskt korrekta. Eller hur? Ta bort det vi inte vill se! Eller hur? Då blir världen bättre. Eller hur?
Min klassföreståndare på gymnasiet var av tyskt ursprung. Han hade varit ung i Hitlertyskland. Men han var inte alls militärisk eller försökte hålla en stenhård disciplin i klassrummet. Tvärtom framstod han som mer liberal än många andra av våra lärare.
Han berättade till en början inte så mycket om tiden i Tyskland. Varken under eller mellan lektionerna. Men ibland kom det glimtar. På något plan förstod jag redan då att det finns en sorts sanning i ordspråket: "Den som talar, vet inte. Den som vet, talar inte".
En gång såg jag Lise Meitner i Tekniska Högskolans lokaler vid Teknologgården. En liten vithårig dam med klara, genomskådande ögon. Hon var på besök hos professor Borelius, en av dem som gav henne ett värdefullt stöd under exilen i Sverige.
I myten om vårt (västerländska) demokratiska samhälle har något århundrade i den antika perioden (under 400–300-talen före år noll, enligt majoriteskristen tideräkning) i statsstaten Aten, en central roll. Där hade ca 10% av befokningen rösträtt och rätt att yttra sig i angelägenheter som hade med statens styre att göra. Saker som rättigheter och skyldigheter, eller i Marx/Engels ord i korthet ”från vem till vem”.
Upplevelsen var märklig. Just före hade vi hört ett visslande, som tilltog. Sedan en dov smäll och skälvningar från marken. De äldre reste sig så snabbt att flera stolar slamrande for i väg över golvet. Många drog ner ärmarna på blusar och tröjor, som för att dölja sina intatuerade siffror både för sig själva och omvärlden, och satte fart mot skyddsrummen.
Det krävde ett rikstäckande miljömöte i Södra latins aula lördagen den 17 november. Ett hundratal miljöaktivister från Ystad till Treriksröset hade bänkat sig för att rapportera erfarenheter från 40 års miljöarbete i Sverige.
Den 1 november, då man i katolska länder firar Alla helgons dag, premiärvisades i en av de stora tyska tv-kanalerna en film om generalfältmarskalk Erwin Rommel, Ökenräven kallad. Det var nog det närmaste en helgonförklaring man kan komma. En stort påkostad kostymfilm gjord på uppdrag av statliga Südwestrundfunk, påbörjad år 2008 och föregången av en intensiv reklamkampanj. I filmen framställdes Rommel som en tragisk hjälte, en trevlig man som egentligen sympatiserade med de militärer som ville röja Hitler ur vägen och som tog illa vid sig när han fick höra om morden på judar och andra förbrytelser på östfronten.
Från början av december 1939 och en tid framåt lät inte vår mor mig och min två år äldre syster gå ut ensamma. Jag var för liten för att komma ihåg det men min syster har fortfarande ett klart minne av händelsen. Vi bodde på Torsgatan 76 och vid nummer 31 hade den tioåriga flickan Gerd Johansson den 1 december lockats in i en bil av en okänd man och var sedan dess försvunnen. Gerd bodde på Birkagatan, bara ett par kvarter från oss. I ett område där vi brukade leka. Den 8 december hittades flickans svårt skändade kropp vid Lötsjön i Sundbyberg.
