Det började just då att komma allt fler dokumentärer och filmer på TV om Hitler-tiden i Tyskland. Kunskaperna växte, fler frågor började ställas. Den dåvarande yngre generationen i Väst- och Östtyskland fick ju ställa dessa frågor till sina egna föräldrar.

– Jag har dem fortfarande på näthinnan, sa min lärare vid ett tillfälle. Synerna. Nazismen hade aldrig fått sådant genomslag i Tyskland om inte "Deutsche Pfadfinderbewegung" – de tyska scouterna – funnits.

Kanske hade han varit med i de där scouterna, tänkte jag senare. Kanske hade han också varit med om när det som ung tysk man blev socialt omöjligt att inte vara medlem i Hitlerjugend.

När jag idag söker på nätet om de tyska scouterna framkommer det en märklig sak. Hitler var tvärtemot vad min tyske lärare sa emot scouterna. 1938, när nazisterna varit vid makten ett tag, upplöstes de helt.

von Stauffenberg som försökte mörda Hitler var också scout. Syskonen Scholl i Vita Rosen, gymnasister som verkade mot nazismen, tillhörde Wandervögelrörelsen.

Min klassföreståndare blev u-båtssoldat under andra världskriget. Korpral vill jag minnas att någon sa att hans grad var i ryktesspridningen bland oss elever. Han berättade en gång på en lektion lite mer utförligt om en situation på u-båten. Såvitt jag förstod befann man sig i ett tillfälligt ytläge:

– Då kom det en engelskt stridflygplan och anföll. Det besköt oss med kulspruta. Alla meniga sprang om varandra så klart. Men kaptenen gav exempel på det ideal som fanns bland de tyska officerarna. Han flyttade inte på sig alls utan fortsatte att sitta och läsa japanska samurajdikter. När planet flög bort öppnade han en fönsterlucka och tittade efter det.

– När kriget var slut hade jag bara en amerikansk soldatrock och ett par stövlar. Det var allt. Och så en lapp i handen där jag skrivit "Till Uppsala". Jag ville ta mig till Sverige och studera. Jag fick arbete hos några fiskare vid Östersjökusten. Därifrån kunde jag ta mig vidare till Sverige. Jag begav mig direkt till Uppsala och skrev in mig på universitetet.

Jag visste ju att åtskilligt fler av mina  lärare hade kopplingar till kriget. Även rektorn själv, socialdemokrat, som varit frivillig i finska vinterkriget. De hade alltså varit med mitt i det. Som soldater.

Andra av lärarna på skolan tillhörde en utbildad elit bland de balter som kommit till Sverige efter kriget. Samhällskunskapsläraren var från Lettland. Han såg med egna ögon både den tyska och den ryska inmarschen i Riga.

– Jag klarade mig från att hamna vid fronten genom att bli korrespondent åt den lettiska SS-tidningen, berättade han.

– Sverige är dårarnas paradis, brukade han säga.

En gång delade han ut en klassuppsättning av Kommunistiska Manifestet på lektionen. Vi fick diskutera Marx.

– Marx var starkt påverkad av kristendomen, sa min lärare. Han ville upprätta ett paradis på jorden.

Senare kom det fram att han både varit medlem i det underjordiska socialdemokratiska partiet i Lettland och arbetat emot Sovjets styre i sitt hemland.

Naturkunskapsläraren hade varit med om hur tyskarna ockuperade Norge:

– Vid ett tillfälle gick det faktiskt en granat genom klassrummet där vi satt. Igenom och ut på andra sidan.

Att andra världskriget slutat bara 31 år tidigare ter sig så här i efterhand helt obegripligt. Kriget var för mig som då var 17-18 år gammal en mycket avlägsen historisk händelse.

En vikarie skrattade till när jag gav henne ett flygblad:

– Det verkar vara en rätt speciell skola du hamnat på, hördu! Argument för frihet och rätt ligger i lärarrummet, sa hon.

Argument för frihet och rätt det var Demokratisk Allians tidning, en organisation på yttersta högerkanten som idogt försvarade USA:s krig i Vietnam.

– xxx –

Engelskaläraren och min klassföreståndare med tyskt ursprung står och talar med mig våren 1976. Det är dan före avslutningen på gymnasiet.

– Du har för många järn i elden. Bara du slutar med det så kommer allt att gå dig väl i händer. 

– En sak till: Proletariatets diktatur fungerar inte. Den som står med spaden i handen kan aldrig att ha makten. Kom ihåg det.

Bägge de här lärarna visste ju att jag var politiskt aktiv på vänsterkanten. De ville väl både deklarera sin egen ståndpunkt och dela med sig av sin erfarenhet. Klassföreståndaren hade släkt i Östtyskland. Engelskaläraren hade bott i Sydafrika. Kanske ville de vara lite faderligt välvilliga och visa att de tog mina politiska idéer på allvar. Ge ett gott råd till en ung man med överhettad hjärna.

Ibland tänker jag på deras yttranden och funderar på vad de egentligen menade. Att ha för många järn i elden är ju inte bra. Några av järnen blir ju då lätt kalla. Det hade de rätt i. Bättre att bara ha några få i elden. Eller bara ett som man ser till är glödande hela tiden.

Det andra yttrandet går ju att se som en varning för hur det kan gå med revolutioner som de i Sovjet och Kina. Trots att revolutionen har störtat det gamla klassamhället går en elit efter en tid in och tar över i alla fall. Det var kanske det de menade. Eller ville de ge en vink om att de faktiskt var anhängare av att en elit alltid skulle styra samhället? Att de i själva verket inte trodde på demokrati i meningen folkstyre? Det skulle de nog aldrig gått med på själva om jag frågat.

Att det fanns en konservatism bland lärarna på mitt gymnasium hade jag också fått höra genom min äldre bror som gått på samma gymnasium tidigare:

– Det började finnas många elever med FNL-märken på sig på skolan när jag gick där, berättade han. Och det var ju också en vänstervåg på gång. Gymnastikläraren med tornedalsfinskt ursprung, brukade visst peka på trasiga fönster och säga att det var kommunisterna som haft sönder det.

Mina gymnasielärare var dock inte som Jan Myrdals nazistsympatisörer eller vänner av Hitlers Tyskland. Däremot hade en del av dem drabbats av de världshändelser som nazisternas härjningar utlöste. Och detta mycket mer brutalt än mina föräldrar. Dessa fann sig dock instängda i ett neutralt land med ockuperade länder eller länder i krig runtomkring sig i över fem år. Min far tvingades göra militärtjänst nästan hela kriget i Tornedalen och på Gotland.

Den konservativa prägeln på min skola var ändå obönhörligen på väg bort. Visst, det stora mörka Karl XII-porträttet hängde kvar inne på rektorsexpeditionen. Och medlemmarna i Moderat Skolungdom fick fortfarande vandra upp på scenen i aulan med svenska flaggor i något slags firande av nationaldagen 6 juni. Allt detta var ändå bara rester, kvar från den gamle rektorns tid som jag förstod det.

Samtidigt hade elevsammansättningen ändrats. Och framför allt hade samhället runtomkring mitt gymnasium ändrats. Det här var under Palmes tid som statsminister. En händelserik period. Vietnamdemonstrationerna avlöste varandra. Fascistdiktaturerna i Spanien och Portugal var på upphällningen. Vietnamkriget slutade – men inte med seger för USA. Och IB-avslöjarna fängslades. Jag  minns den kvällen. Det organiserades telefonkedjor. Vi begav oss flera som gick på skolan till häktet på Kungsholmen och stod där bland många andra. Och vi ropade så att Jan Guillou hörde oss ända in i sin cell (Det har han skrivit om senare): "Släpp de politiska fångarna!"

Många lärare jag hade på min skola under dessa år framstod som helt normala. De pratade inte politik. De hade inte varit med i andra världskriget. Den grupp jag nämnt här stack ut. Samtidigt var de redan som från en annan tid. De var rättså många för att vara på samma skola. De hade knappast samlats på skolan av en slump. Kanske var det så att de ”delade en mörk hemlighet” vilket gjorde att de trivdes i varandras sällskap.

Henrik Persson