Du vacklar mellan förfäran inför alla dessa främmande människor med annorlunda språk, religioner och kulturmönster och Din lika starka känsla att sådana som vi, bofasta här på ön, har en moralisk skyldighet att välkomna, acceptera, ta om hand och med tiden integrera de som flyr från krig och all möjlig annan jävelskap. Många av dem, kanske de flesta, kommer att bli våra nya invånare och grannar. Region Gotland har inventerat möjliga asylboenden och kommit fram till att 1 071 platser skulle kunna ordnas. Kan vi hantera detta? Hur ska vi göra? Har vi inte gjort det förr?

Jo, mellan 1940 och 1946 kom i olika vågor uppåt 20 000 flyktingar från Baltikum till Gotland. Påfrestningarna för det dåtida – mycket fattigare – gotländska folkhushållet blev periodvis betydande, men tack vare starka frivilligorganisationer som Röda Korset och gotlänningarnas hjälpvilja gick det. De nyanlända bodde sannerligen inte i lyx, i början inkvarterades de för det mesta i trånga, hastigt uppsmällda kaminuppvärmda baracker med torrdass och utan rinnande vatten. Mat och sjukvård ordnades, barnen sattes i skolan och de vuxna fick lära sig grundläggande svenska, dessutom blev de anvisade arbeten i jordbruket.

Efter hand fortsatte de flesta till fastlandet och till andra länder, men flera tusen stannade kvar på ön och blev rotfasta. De en gång så ovana namnen Utas, Buskas, Wainsoo, Loob, Knutas, Kotz och så vidare är sedan länge en del av vår helt normala gotländska vardag. Värt att fundera på eller hur?

Till Sverige kom i omgångar 1940-1946 cirka 200 000 flyktingar, bland annat 73 000 finska krigsbarn, 40 000 vuxna finländare (främst från Karelen), 25 000 norrmän och 10 000 danskar (de ca 8 000 norska och danska judarna oräknade) och cirka 20 000 tyskar, tjecker, österrikare och polacker. För att inte tala om de 30 000 judar och romer Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg lyckades rädda hit inför krigsslutet. Plus, som sagt, de runt 20 000 balterna.

Totalt utgjorde det antalet cirka tre procent av Sveriges dåvarande befolkning på 6,5 miljoner. Bruttonationalprodukten per capita var runt en femtedel av dagens och anslagen till total-försvaret slukade upp till 20 procent av statsbudgetarna. Likafullt klarade ett avspärrat, ekonomiskt pressat Sverige, dessutom med omfattande ransoneringar, av att ta emot alla dessa flyktingar även om åtskilliga av dem hade det knalt. Är inte även detta värt en tanke eller två, nu när vi återigen står inför uppgiften att ta emot ett stort antal krigsflyktingar?

 Det här är första delen i en serie artiklar ursprungligen införda i Gotlands Folkblad i slutet av november och början av december.