OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
På onsdagskvällen den 20 april arrangerades ett möte om NATO på Folkets Hus Gnistan i Örnsköldsvik, av Folket i Bild/Kulturfront tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet, SSU och ABF. Ett 20-tal intresserade personer fick lyssna till historikern och journalisten Anders Björnsson.
Palestinska barn på Västbanken tvingas tillbringa allt mer tid inomhus. Det är helt enkelt för farligt att leka utomhus, där de riskerar att bli offer för den israeliska arméns nu accepterade politik att skjuta allt och alla som skulle kunna utgöra ett, inbillat eller verkligt, hot mot soldaterna.
Jag tänker avhålla mig från att skriva analys över bomberna i Bryssel. Det här är ingen unik händelse. Och det jag vill ha sagt har jag skrivit så mycket om tidigare (kolonialism, krig, dödade civila, högerns skuld etc). Det finns ju mycket som skaver, men här nöjer jag mig med att sätta västmedias rapportering i perspektiv.
Det är något som inte stämmer. Varje gång som det sker en terrorattack förfasas världen och man lovar krafttag mot terroristerna. Och folket invaggas i en slags konturlös trygghet att nu var det sista gången det hände. För nu – heter det – har vi utökat avlyssningen, höjt anslagen till antiterrorstyrkorna och inlett ett fördjupat samarbete mellan ländernas underrättelsetjänster. Visst, säger allmänheten lite osäkert, nu kommer väl allt gå bra, inga mer bombdåd. Och man försöker se framåt. Glömma den där oron som mal i en. Glömma de som blev mördade och lemlästade. Glömma att man kan vara nästa offer.
Hur var läget i Syrien innan demonstrationerna började i mars 2011, och hur började det? Detta har bland andra Pål Steigan, föreningen Syriensolidaritet och Anders Romelsjö skrivit om. Artikeln nedan av Pål Steigan följs av ett utdrag från broschyren ”Vad händer i Syrien?” 2013.
Nu sällar sig Storbritannien till de länder som med lag försöker stoppa den alltmer framgångsrika internationella BDS-rörelsen – den som med hjälp av Bojkotter, Desinvesteringar och Sanktioner vill förmå Israel att avsluta ockupationen av arabiskt land, införa lika rättigheter för alla sina medborgare och tillåta flyktingarna att återvända. BDS-kampanjen är det palestinska civilsamhällets icke-våldsalternativ mot ockupationen, och rimligtvis det man skall stödja om man inte önskar se mer av våld och död i Israel/Palestinakonflikten. Ändå är det detta initiativ som nu sätts under press.
Vanessa Paradise tillhör den växande gruppen musiker som bojkottar Israel
Jag grips av ursinne över att de till slut kunde mörda Berta Cáseres, denna enastående inspiration i kampen för Honduras folk, kvinnorna, urfolken, Moder Jord. De hade länge hotat och vi fruktade, och så gjorde dom det, de skickade lejda mördare att väcka henne hemma mitt i natten och skjuta ihjäl henne. Men de blir inte av med henne, hon lever vidare med oss i kampen, i oss som kände henne och de som lär känna hennes historia nu, hon som offrade livet för en bättre värld.
Berta i blå tröja på FNRPs verkställande utskottsmöte i San Pedro de Sula 8 november 2010
Nu förbereds ytterligare en aktion för att försöka bryta den israeliska blockaden av Gaza. Denna gång rör det sig om en båt med helt kvinnlig besättning, för att uppmärksamma just kvinnornas speciellt utsatta situation i Gaza. Det är kvinnorna som får bära det tunga ansvaret för familj och hem i halvt raserade hus i en miljö full av miljöförstörande och farliga kemiska ämnen efter alla beskjutningar. Kvinnorna som drabbas hårdast av sviktande sjukvård, ideliga strömavbrott och otjänligt vatten. Kvinnorna som bär huvudansvaret för barnen – de verkliga förlorarna under denna förödande blockad som nu varat i åtta år.