År 1922 hade Gudmund Borelius utnämnts till professor i fysik vid KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Från Lund lockade han med sig två unga assistenter till den nya arbetsplatsen i Stockholm. Det var Carl-Hugo Johansson och min far, Jonas Otto Linde. Min far var en studiebegåvad bondpojke från Ångermanland som fått möjlighet att ta studenten vid Katedralskolan i Lund och studera vidare på universitetet. Nu blev han alltså stockholmare. Fysikerna från Lund installerade sig först i de lokaler på Drottninggatan som uppförts för KTH år 1863.

Som barn fick jag ibland följa med far till hans arbetsplats som nu låg på Valhallavägen. Där fysikinstitutionen inhystes i elektroavdelningens nybyggda lokaler i väntan på egna. Högskolans nya, arkitektoniskt storslagna byggnader hade invigts år 1917. Inga kostnader hade sparats för att göra dem till ett monument över ingenjörskonstens alltmer ökande betydelse. Arkitekten Erik Lallerstedt hade engagerat de främsta konstnärerna och skulptörerna för att smycka byggnaden. Vid entrén från Valhallavägen finns Carl Milles stora fontän som teknologerna snart döpte till Millespottan.

Senare kom fysikinstitutionen att flytta till nybyggda lokaler vid Teknologgården. Det var där jag en gång mötte Lise Meitner. En främmande fågel som år 1938 lyckats fly undan de tyska raslagarna med hopp om att kunna fortsätta sitt avancerade forskningsarbete i Sverige.

Lise Meitner föddes 1878 i en judisk familj i Wien. Pappan var advokat och Lise var nummer tre i en barnaskara på sju. Barnen uppmuntrades att studera och två av flickorna bytte religion för att öppna vägen för högre studier och yrkesarbete. Det var svårt att få en tjänst inom offentlig förvaltning och universitetsvärlden i Österrike om man inte var kristen. Systern Gisela hade utbildat sig till läkare och blev katolik medan Lise valde att bli protestant.

Lise ville studera matematik och fysik vilket ledde till en kraftmätning med fadern. Men Lise var viljestark och envis och fick sin vilja igenom. På halva den normala tiden tog hon sin studentexamen och fortsatte sedan sina studier vid universitetet i Wien. Där hade hon som lärare den stimulerande föreläsaren Ludwig Boltzmann och efter honom Max Planck. Båda stora namn inom fysiken.

Efter doktorsexamen och en forskningsartikel som väckte uppmärksamhet gjorde Lise ett försök att få komma till Marie Curies laboratorium i Paris. Men fick ett avböjande svar. I stället sökte hon sig till universitetet i Berlin där Max Planck nu var professor. År 1915 skulle Lise sedan bli den första kvinna som fick anställning vid ett tyskt universitet.

Under samma tid började en begåvad ung kvinna studera fysik för Knut Ångström, professor i fysik vid Uppsala universitet. Det var Eva von Bahr, född 1874 och uppvuxen i Uppsala. Efter tre år avlade hon licentiatexamen och 1908 disputerade hon och blev Sveriges första kvinnliga docent i fysik.

Ångström erbjöd Eva att arbeta kvar vid universitetet och hon tackade ja under villkor att hon fick arbeta med undervisning. Ett revolutionerande krav. Först år 1925 fick kvinnor nämligen rätt att inneha en tjänst vid svenska universitet. Men Ångströms ställning var så stark att Eva, trots kraftigt motstånd från olika håll, kunde föreläsa vid universitetet tills Ångström plötsligt avled år 1910.

Nu var vägarna stängda för Eva i Sverige och hon fick söka sig ut i Europa. Ett alternativ var Marie Curies laboratorium i Paris men hon reste först till Freiburg och sedan till Berlin. Där träffade hon Lise Meitner och en livslång vänskap inleddes. Eva och Lise var båda flitiga brevskrivare och Lise hade dessutom för vana att spara på allt hon skrev. Kopior på brev, dagboksanteckningar, underlag för forskningsarbetet och så vidare.

Hedvig Hedqvist är Eva von Bahrs systers dotterdotter och träffade ofta Lise och Eva under sin uppväxt. Hennes mamma Karin hade en omfattande brevsamling och i den fanns ett brunt paket från Eva von Bahr. Det hade troligen aldrig öppnats men visade sig innehålla brev och handlingar från det svåra arbetet att skaffa Lise Meitner asyl i Sverige år 1938.

Lises efterlämnade papper skulle så småningom arkiveras i Churchill Archives Centre i Cambridge. En guldgruva för en person som vill skildra två kvinnors liv under första hälften av 1900-talet. En epok med två världskrig och mycket stora kulturella och politiska förändringar. Hedvig Hedqvist har skrivit en fascinerande skildring av detta med titeln Kärlek och kärnfysik utgiven på Albert Bonniers förlag år 2012. Läs, njut och lär!

Men hur var det nu med nobelpriset. Lise Meitner hade under många år haft ett givande samarbete med experimentalfysikern Otto Hahn på Kaiser-Wilhelm-Institut i Berlin. Lise var den skarpaste hjärnan av de två. Hon tolkade experimenten som Hahn utförde och föreslog hur han skulle ändra förutsättningarna för att gå vidare och få ut ny kunskap. Det var ett stående skämt bland medarbetarna på institutet att när de två forskarna undertecknade meddelanden med sina namn skulle det utläsas ”Otto Hahn / lies Meitner” – det vill säga ”Otto Hahn / läs Meitner”.

Den 12 juli 1938 hade Lise kunnat lämna Tyskland med tåg för att ta sig till Sverige. Tills vidare en säker uppehållsort för henne och hon togs emot av vännen Eva von Bahr. Men hon fortsatte att brevväxla med Otto Hahn och ge sina tolkningar till hans experiment och föreslå nya. Man arbetade med försök att få fram nya, tyngre grundämnen. Så kallade transuraner. I ett brev daterat den 19 december 1938 fick så Lise en förbryllande information från Hahn. Denne hade i preparatet funnit spår av Barium, ett ämne med lägre och inte högre atomvikt än uran, och hoppades att Lise kunde ge en förklaring till detta.

Lise befann sig under julhelgen hos sin vän Eva i Kungälv och efter förmiddagens julfrukost tog hon en promenad i de vintriga omgivningarna tillsammans med sin systerson Otto Robert Frisch. Fysiker liksom hon själv. När de kom tillbaka efter promenaden hade Lise Meitner teorin klar för fissionen, klyvningen av atomkärnor, och kunde visa att mycket stora energimängder frigjordes vid denna process.

En teori värd ett nobelpris. Men forskarvärlden är full av fallgropar. Det gäller att kunna visa att man är först med sin upptäckt. Lises systerson, som arbetade i Niels Bohrs institut i Köpenhamn, åtog sig att upprepa Hahns experiment för att se att allt stämde. Sedan skrev Lise och Frisch en artikel till tidskriften Nature som oturligt nog blev liggande och inte publicerades förrän fem veckor senare.

Under mellantiden hade nyheten om Lise Meitners teori läckt ut och Otto Hahn hade tillsammans med sin medarbetare Fritz Strassman kunnat publicera en något ofullständig version av teorin i den tyska tidskriften Die Naturwissenschaften. Följden blev att Otto Hahn ensam tilldelades 1944 års nobelpris i kemi (utdelat först år 1946) för ”upptäckten av fission av tunga atomkärnor”.

Lise Meitner fick aldrig något nobelpris. Det blev heller aldrig möjligt för henne att fortsätta sin forskning i Sverige. Forskningsanslagen var begränsade och redan intecknade för finansering av stora kostsamma laboratorier för två namnkunniga svenska fysiker. De försvarade sina revir och ville för allt i världen inte jämna vägen för en hotande konkurrent. Inte ens ge henne ett nobelpris som ett välförtjänt erkännande av en epokgörande upptäckt.

Henrik Linde