OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Sök i artikelarkivet
Fortfarande minns jag den känsla av overklighet – nästan chock – som drabbade mig när jag stötte på den första tiggaren här hemma. Och då menar jag inte en av gänget som vill ”ha några spänn till bussen”. Det var en tiggare, en kvinna som behövde pengar till mat. Jag minns hennes ögon. Jag minns hennes nedslagna blick. Jag minns hur jag djupt inuti mig själv kände av den förnedring hon upplevde över att hon tvingades stå där och sträcka fram handen enbart för att kunna överleva. För att få pengar till mat.
Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här fredagskvällen (5/10) sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen, som började sända i juni i år. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo.
När bokmässan avslutats för den här gången och det vackra medie- och förlagsfolket åkt hem till Stockholm igen måste jag få bekänna. Jag har aldrig i hela mitt liv besökt denna så hajpade bokmässa. Och detta trots att jag varit verksam som skribent ända sedan sjuttiotalet och både som läsare, författare och översättare borde ha tusen skäl att åka till Göteborg under dessa dagar.
Den så kallade arabiska våren började den 18 december 2010 med att den arbetslöse tunisiern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv efter att poliser beslagtagit hans grönsaksvagn. Han var frustrerad på grund av fattigdom och vanmakt.
Internationella Slaverimuseet i Liverpool borde vara okontroversiellt. Det finns ju ingen, inte ens extremhögern, som hyllar slaveriet. Men så enkelt är det inte. Rasismens grund är att framställa den egna kulturen som en normalitet och andras som kontroversiella. Gärna kryddat med fraser om hur upplyst och vetenskaplig man själv är och hur efterblivna andra är. Grunden för rasism och slaveri börjar inte med synen på andra - utan med synen på dig själv. Den som inte är nyfiken riskerar lätt att slira eller åtminstone tystna i frågor om mångkultur.
Vi har vant oss. Vi höjer knappt på ögonbrynen längre. Så långt tycks det ha gått.
Minns vi idag ens hur det en gång var, då när politikerna skulle framstå som förebilder och leva sitt liv hederligare än andra medborgare? När ämbetsmän var otadliga och korrekta, då de tjänade folket och Staten enligt gällande förordningar och enligt en stark moralkod som de var stolta över, på samma sätt som de var stolta över sina ämbeten?
Antisemitismen hjälper den israeliska ockupations- och expansionspolitiken. Den gör nämligen att Israel kan framställa dess kritiker som antisemiter och därmed lättare avfärda dem. I stället för att tala om folkrätt, ockupation och mänskliga rättigheter leder man in samtalet på problemet med antisemitism. Detta var till exempel tydligt under Gazamassakern när Lars Ohlys förmenta ”antisemitism” för vissa debattörer blev mer intressant än vit fosfor mot en tätt sammanpackad civilbefolkning.
Ha ha - eller inte …
Satir och ironi hjälper oss att se världen klarare. Genom satiren betonas motståndarens svaga argument till den gräns där de blir komiska. Därför tvingar satiren fram en skärpning av politiska resonemang. Satir och politisk ironi är alltså folkbildande och skapar ett bättre debattklimat.
Författaren Lena Andersson väckte en viss debatt när hon skrev en ledarkolumn i DN 21/4 om hur extremnationalister länge använt sig av en ursprungsfolksidé när de propagerat för sin sak. Breivik hade ju i sitt manifest detta upplägg – "Oslos ursprungsbefolkning kommer att överflyglas av muslimsk invandring om inget görs". Och föregångare till Sverigedemokraterna spred över landet redan för 20 år sedan ett klistermärke med texten: ”Indianerna stoppade inte invandringen - nu sitter de på reservat."
”Kanske borde man se högerns motvilja mot den offentliga sektorn som institutionaliserat klassförakt? Ett klasshat uppifrån riktat mot en arbetarklass som var fräck och tog för sig under ett 1900-tal kännetecknat av organisering, konfrontation och kompromiss.”
