När jag läser inläggen i dagens klasshatsdebatt tänker jag på dessa Daniel Suhonens ord i boken Snart går vi utan er (Leopard 2009). För det ”klasshat underifrån”, som nu diskuteras, är ju bara en reaktion på, eller en naturlig följd av, den styrande elitens ”klasshat uppifrån” så som det kanaliseras i nyliberal ekonomi, praktisk regeringspolitik och härskande ideologi.

I den nu pågående debatten har Åsa Linderborg stått för de, i mitt tycke, tyngst vägande synpunkterna. Naturligtvis är de växande klassklyftorna och den skriande ojämlikheten i dagens samhälle någonting som måste diskuteras — för att kunna åtgärdas och avhjälpas. Självklart är det just dessa förhållanden som är det verkligt skändliga och upprörande, inte vittnesbörden från dem som lider mest av orättvisorna och stålbaden.

Det är bara det att jag inte fattar vad den arme Beethoven har i sammanhanget att göra. I sitt senaste inlägg (Aftonbladet 4/6) kritiserar Linderborg DN:s kulturchef Björn Wiman för att han i denna diskussion nämnt, eller rentav hyllat, Ludwig van Beethovens musik.

Men, vill jag då genmäla, Beethoven är inte den härskande klassens egendom. Och felet med DN:s kultursida är inte att den ibland skriver positivt om Beethoven och opera. Beethoven tillhör mänskligheten. Och om det nu skulle vara så att arbetarklassen och det arbetande folket har berövats hans musik bör väl slutsatsen snarare vara: Beethoven åt folket! Bort med alla högfärdiga finkulturstämplar och sociala hinder och skrankor! Lär i stället av musikkonceptet El Sistema i Venezuela, i Sverige med framgång praktiserat i Göteborg med dirigenten Gustavo Dudamel som inspirerande förebild!

Beethoven kan inte, som Linderborg gör, avfärdas som en antikvarisk referens. Beethoven lever!

Margareta Zetterström