Debatten som följde på landsfaderns uttalande handlade om rasism. Men den retoriska kullerbytta han egentligen genomförde handlade ju om att titta på de områden man vill titta på. Att styra intresset till områden där man kunde föra en diskussion med ett innehåll relevant för landsfadern och hans partier. Och hans väljare. Att jämföra statistik lagom långt tillbaka så att dagens politik framstår som lyckosam. Så det där mindre allvarligt menade yttrandet är ju helt i linje med vad landsfadern menar. Om än lite tydligare och därmed mer avslöjande.
Det är lite ungefär som en rolig historia jag kan:
- Vad gör du?
- Letar efter en tia jag tappade.
- Var tappade du den?
- Därborta.
- Men varför letar du här då?
- Det är mycket ljusare här, så man ser bättre.
Retoriska kullerbyttor är något symptomatiskt för den borgerligt, ekonomiskt liberala regering vi har röstat fram (eller inte, de har ju inte majoritet i riksdagen, men ingen vill ju förknippas med Sverigedemokraterna, även ifall man för deras politik i vissa frågor och på så sätt får majoritet i omröstningarna). Under hela valdebatten 2010 bemöttes all negativ kritik med att ”Socialdemokraterna gjorde så här, det tänker vi inte göra”. Och de röd-grönas medierepresentanter kontrade med att ”vi tänker inte göra som alliansen”. Inte så upplysande för oss som ska rösta. Egentligen.
Sen kom en rapport där det angavs att Sverige ramlat nedåt i rankningen om ersättningsnivån i kollektiva försäkringar. Och debatten gick hög om vad som var välfärd och om landsfadern och hans partier verkligen kunde anses värna den svenska modellen och ett välfärdssamhälle. För och emot. Eller kanske ifall landsfadern var en verklig landsfader eller inte? Och moderaterna ett arbetarparti eller inte?
Men varför kan man aldrig debattera det som det egentligen handlar om? Hur den svenska modellen ser ut idag? Lite statistik kanske. En levnadsvaneundersökning. Där det visas hur människor i Sverige, etniska svenskar eller inte, faktiskt har det? Och vad som har förändrats? Och hur? Vilka som tjänat på den politik som förts och förs och vilka som förlorat? Vad de förlorat?
Varför handlar debatten bara om ifall landsfadern och hans hantlangare har rätt eller inte? Det skiter väl jag i.
Jag efterlyser en debatt om politiken, dess innehåll och konsekvenser för verklighetens folk. Alla. Och framför allt om visionerna för framtiden! Vilket samhälle vi vill ha. Och vägen dit. Olika alternativ. Konkreta. Fast mer konkreta än den statistik olika politiker slår varanda i huvudet med.
Fast när jag tänker efter. Jag har en förklaring till att det ser ut som det gör: Arbetslösheten är 7 procent, eller är det 9? Hur många som är sjukskrivna har jag inga siffror på, men jag är övertygad om att det också handlar om några få procent. Relativt sett. Så naturligtvis berörs majoriteten, 93 eller 91 procent, inte av själva p r o b l e m e n! Så varför debattera om vilken framtidsvision vi ska rösta om? Varför bry sig om politiken? De räcker ju med att tjafsa om ifall alliansen är bra eller inte. Sen det här med Grekland. Nu får de rösta en gång till. Jag hoppas verkligen att det inte blir som omröstningarna i Danmark och Irland om det nya EU-fördraget: där fick verklighetens folk rösta tills de röstat rätt.
Men när det gäller Grekland kommer faktiskt en del frågor som rör politik och demokrati upp. Ifall de röstar fel, ska vi skrota demokratin då? Men också vilka konsekvenserna kan bli för övriga EU-länder.
Ifall ”smittan” kan sprida sig. (Jag visste faktiskt inte att pengar smittar. Kan jag få bli smittad av många pengar då?) Och ett argument är att Grekerna inte kan rösta nej till euron för har man gått med i valutaunionen, så får man följa reglerna. Har man då levt över sina tillgångar får man bita i det sura. Det säger reglerna.
Men. De som levt över sina tillgångar är ju inte grekerna i allmännhet, utan bara några stycken. Några ganska få. Ska alla greker bita i det sura då? Och det som erbjuds från EU handlar ju inte om att rädda grekerna i gemen, utan att rädda s t o r banker från att göra förluster. Var är den debatten? Återigen handlar det bara om ifall det är rätt eller fel att, som det sägs, sätta Grekland i konkurs. Och konsekvenserna för valutasamarbetet. Handlar det om verklighetens folk eller inte?
Och så har vi fått betala för ett storartat kungligt dop. Utan att vi blev tillfrågade. Utan debatt. Men att betala för dem som är sjuka eller arbetslösa, det ska debatteras.
Någonannanstans, i ett radioprogram tror jag, hörde jag om den ökande fascismen i Europa. Att man inte kan sätta sig till ro och tro att devisen ”allas lika värde” var något som var förhärskande bara man en gång uppnått den. Att det som kallas demokrati måste erövras om och om igen. Var det för varje generation eller inför vart enda jämra val? Jag kommer inte ihåg.
Men jag håller med. Demokrati är inget statiskt tillstånd som består bara för att man en gång erövrat etiketten. Fått medaljen erkänd av världssamfundet. Demokrati är ett dynamiskt tillstånd som hela tiden måste diskuteras, modifieras, anpassas till dagens verklighet. Kämpas för. Om och om igen. Men var är den debatten?
Och politik är inte en fråga om ”sunda statsfinanser”, tro mig, även om ifall en regering nära dig försöker få dig att tro det.
