När en företrädare för Sverigedemokraterna som Kent Ekeroth påstår att ”islam är en inhuman religion” hjälper han inte till att utveckla mer ”humana” tolkningar av islam. Han gör inte islam till en mer ”human” religion. Vad han gör är att påstå att islam är och förblir på ett visst sätt och att människor som kallar sig muslimer inte kan bli fullt ut ”humana” utan att lämna islam.

Sådana uttalanden från ledande sverigedemokrater är kontraproduktiva, det vill säga de motverkar de syften som de påstår sig verka för. Det finns tolkningar av islam som är odemokratiska, kvinnoförtryckande, våldsbejakande och intoleranta. Sådana tolkningar försvårar samlevnaden mellan muslimer och icke-muslimer i Sverige men också mellan de muslimer som tolkar religionen på ett sådant sätt och muslimer som tolkar den annorlunda.

Det pågår en stundtals hätsk debatt bland människor som kallar sig muslimer om hur islam ska definieras. Vilka delar av den islamiska idétraditionen bör betonas, vilka bör nedtonas? Vilka delar är oföränderliga och vilka är föränderliga? Vem är en ”riktig” eller ”sann” muslim? Muslimer är allt annat än en homogen grupp och har aldrig varit det.

Vad islam är och inte är beror på människorna som kallar sig muslimer. Det är de som i praktiken definierar islam. Muslimer förhåller sig till sin religion på väldigt många olika sätt. Man skulle kunna säga att det finns lika många ”islamer” som det finns muslimer. Olika individer väljer att betona vissa saker och nedtona andra saker på grund av faktorer som utbildning, politisk ideologi, klasstillhörighet, kultur och personliga böjelser.

Det finns också icke-troende muslimer. Muslimer som tänker och känner och andas i den islamiska kulturen men som inte har en personlig tro. I boken Fundamentalisternas kamp (Ordfront, 2003) skriver den vänsterradikale brittisk-pakistanske författaren Tariq Ali:

”Religiösa föreställningar har aldrig spelat någon roll i mitt liv. Från fem eller sex års ålder var jag agnostiker. Vid tolv blev jag benhård ateist och har så förblivit, i likhet med många av mina barndomsvänner. Men jag uppfostrades i den muslimska kulturen och den har berikat mitt liv. Det är fullt möjligt att ingå i en kultur utan att vara troende.”

Den islamiska historien vimlar av ”kättare”, det vill säga muslimer som på islamisk grund utmanat hegemoniska föreställningar om islam. ”Kättarna” hävdar äkthet, ja, de gör anspråk på att representera det ”sanna” islam. Mystikern och poeten Mansur al-Hallaj, som avrättades i Bagdad år 922 för att ha utropat ”Jag är Gud!”, skulle aldrig ha accepterat att kallas för ”kättare”. Han såg sig som en mera sann muslim än de som avrättade honom. De kätterska muslimerna, det vill säga muslimer med tolkningar av islam som avviker från de rådande normerna, är också muslimer och det islamiska kätteriet är inte kristet eller judiskt. Det är just islamiskt.

Många muslimer har ett sentimentalt förhållande till sin religion, ja, en ”barnatro”. De kanske inte är observanta till vardags och de kanske saknar en personlig tro men de skulle inte vilja ge upp sin islamiska identitet. Andra är djupt troende och anser sig ha en personlig relation till Gud men är inte särskilt intresserade av politisk aktivism och tycker att till exempel Muslimska brödraskapet ”blandar ihop religion och politik”. Det finns nästan hur många varianter som helst.

Det bör också framhävas att inte alla så kallade ”fundamentalister” utgör något hot. Det finns muslimer som klär sig ”annorlunda” och odlar långa skägg och som pedantiskt följer religiösa föreskrifter när det kommer till diet och rituell renhet men som samtidigt är fredliga grannar och totalt ointresserade av politik. Dessa grupper kan liknas vid sekter som amish eller Hare Krishna.

Många muslimer av alla slag skulle kunna hålla med så kallade ”islamkritiker” om att saker som kvinnoförtryck, steningsstraff och diskriminering av människor på grund av religion är klandervärda och förkastliga. Men väldigt få skulle hålla med Ekeroth om att islam är en ”inhuman” religion.

Om Sverigedemokraterna verkligen var uppriktigt intresserade av motverka ”inhumana” uttryck för den islamiska idétraditionen så är kategoriska uttalanden om islam i sig inte den bästa metoden. Det hade varit mycket mera effektivt om de hade valt att tala om just tolkningar av islam och inte om islam i sig. SD:s retorik får en att undra hur mycket man egentligen bryr sig om till exempel muslimska kvinnors situation och hur mycket man bara använder deras bekymmer för att sprida negativa uppfattningar om muslimer.

SD:s retorik antyder att man som muslim måste välja mellan att vara muslim och att vara demokrat, mellan att vara muslim och att vara modern och mellan att vara muslim och att vara svensk. Detta är en återvändsgränd eftersom det alltid kommer att finnas muslimer i Sverige. Det torde därför vara mera konstruktivt att finna vägar och lösningar för hur man ska kunna vara både demokrat och muslim, modern och muslim och svensk och muslim.

Skall all kritik mot islam jämställas som islamofobi? Nej, en stor del av islamkritiken står muslimerna själva för: liberala muslimer kritiserar konservativa, sufier kritiserar icke-sufier, islamister kritiserar kvietister, shiamuslimer kritiserar sunnimuslimer och så vidare. Det finns förmodligen ingen grupp som sysslar med islamkritik i samma utsträckning som muslimer.

Jag har i tidigare artiklar påpekat att islamofobi, i betydelsen fientlighet mot islamisk tro och trosutövning eller ren förföljelse av muslimer, inte är begränsad till icke-muslimer. Man bör även erkänna existensen av en ”inomislamisk islamofobi” som ofta till och med kan vara värre.

Få sverigedemokrater hetsar öppet mot muslimer med samma fanatiska glöd som till exempel wahhabiter hetsar mot shiamuslimer.

Wahhabismen är en ultrakonservativ tolkning av islam och statsideologi i Saudiarabien. Sverigedemokrater förespråkar inte heller öppet att muslimer ska utrotas fysiskt. Men det gör wahhabitiska präster i Saudiarabien. Detta innebär dock inte att sverigedemokraternas islamofobi är oproblematisk.

Mohamed Omar