Samma dag, den 1 november, uttalade Tysklands utrikesminister, Guido Westerwelle sitt stöd till tyskt deltagande i ett nytt krigsäventyr i Afrika. Denna gång i Mali där den tuaregiska befrielserörelsen MNLA (Nationella rörelsen för Azawads befrielse) i våras utropade en egen självständig stat i norra delen av landet men där AQIM (al-Qaida i Islamiska Maghreb) och andra islamistiska grupper därefter tagit ledningen och infört sharia och hård terror.

Det var under ett besök i Mali som Westerwelle hävdade att terroristerna i Mali även hotar ”vår egen säkerhet” och att det därför är av nöden att ”bekämpa terrorismen gemensamt”. Det oroväckande var dock att han inte tycktes göra någon skillnad mellan vanliga tuareger och islamistiska terrorister. Någon vecka tidigare hade även Tysklands förbundskansler och försvarsminister uttalat sig i positiva ordalag om någon form av Afrika-insats.

Enligt den tyska vänstertidningen Junge Welt svävade Ökenräven Rommels ande över Westerwelles besök i Mali. Och en korrespondent för tyska nyhetsbyrån DAPD kommenterade att ”Mali riskerar att bli vårt andra Afghanistan”.

Att islamistiska terrorister vunnit terräng i Afrika är förstås mycket illavarslande. Kruxet är bara att tuaregfolkets redan mycket svåra sociala och ekonomiska situation knappast kan lösas med militär inblandning utifrån, allra minst från tidigare europeiska kolonialmakter.

De stolta och självmedvetna tuaregerna har i flera decennier kämpat för bättre levnadsförhållanden och självbestämmande. Och det var för att stoppa deras framgångar som militärerna i Mali i våras gjorde en kupp och avsatte landets demokratiskt valde president, Amadou Toumani Touré.

Situationen i området har försämrats radikalt. Men jag har svårt att tro att västerländsk militär inblandning skulle kunna förbättra förhållandena för de många flyktingar (enligt uppgift drygt 300 000) som lämnat norra delen av landet sedan oroligheterna började. Är det något Mali behöver så är det snarare humanitärt stöd. Samt, förstås, dialog, förhandlingar och en demokratisk lösning som tar hänsyn även till tuaregernas krav.

Den tyske försvarsministern har nu backat och avvisar tanken på en tysk militärinsats i Mali. Däremot kan han tänka sig utbildningshjälp till landets militär. En av islamistgrupperna, Ansar Dine, har också förklarat sig beredd att förhandla.

Afrikanska krigsäventyr à la Ökenräven Rommel verkar ändå ha ett oemotståndligt skimmer över sig. Det är för övrigt inte bara Tysklands utrikesminister som nyligen besökt Mali och dess grannländer. Även USA:s utrikesminister, franske presidenten och representanter för FN, EU och Afrikanska Unionen reser som skottspolar till området. FN:s säkerhetsråd ser gärna att landets grannstater ingriper militärt. Och Frankrike lär redan ha skickat drönare till sin gamla koloni.

Frågan är bara varför det i Sverige är så tyst om vad som händer i Mali och om den uppladdning för ett nytt Afghanistan i Afrika som nu pågår.

Margareta Zetterström