Plötsligt måste alla bekänna sig till ”arbetslinjen” och markera sin avsky för ”utanförskapet”. Här var inte längre tal om rätten till arbete och vikten av att försvara medborgarnas sociala skyddsnät. Nej, genom sitt nyspråk lyckades denna alliansregering trumfa igenom att de som under någon period av sitt liv — till följd av sjukdom, handikapp, ofrivillig arbetslöshet etc. — inte klarar av att yrkesarbeta och försörja sig själva skall behandlas som tärande och bidragssnyltande, ja som en sannskyldig belastning för samhället.

När konsekvenserna av regeringens reformer blev uppenbara stod kritikerna därför alldeles handfallna, mållösa, utan ett fungerande språk. Det var först när kyrkornas diakoner, de som dagligen möter de drabbade och lyssnar till deras berättelser, som kritiken mot utförsäkringarna tog fart. Kyrkorna och de kristna har nämligen det som den politiska oppositionen avhänt sig, ett språk färdigt att tas i bruk, ett språk vars grund är ”kärleken till nästan”.

Så uppstod gräsrotsrörelsen bakom Påskuppropet mot utförsäkringarna. Och det var, måste jag erkänna, en ren befrielse att på Annandagen delta i mötet på Stora torget i Uppsala (ett av många sådana möten som hölls i Sverige denna dag) och lyssna till de utförsäkrades berättelser och höra olika diakoner, pastorer och präster mana oss församlade att föra dessa berättelser vidare och att låta vår ”heliga vrede” övergå i handling.

Som ett mantra upprepades under mötet Jesu ord i Bergspredikan: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Alltså det som brukar kallas ”den gyllene regeln”, den grundläggande moral som finns i de flesta religioner men som tycks ha kommit bort i vårt nya, kalla och omänskliga Sverige där sjuka och arbetsoförmögna behandlas som parias och där de som inte lyckas få tag på ett arbete förutsätts vara arbetsovilliga lättingar.

Margareta Zetterström