För oss som dessutom lever i en europeisk randstat, liksom på väg att hela tiden glida bort från vår egen världsdel, ska klotkrymp-ningen även hänga samman med det stora fritullsprojektet som kallas för Europeiska Unionen. Och visst hör man allt oftare repliken:

"Det är så underbaaart att vi börjat bli så kontinentala häruppe i Norden!"

I regel är det kvinnor i den övre och alltmer överhängande medelåldern som yttrar den märkliga frasen. Och de gör det inte med sin vanliga hesa stämma, utan de kvittrar högt uppe i diskanten - ungefär som en näktergal på amfetamin - och får något liksom hinsides i blicken. Ögonen blir plötsligt alldeles blanka.

Men vad menar de? Kontinentala?

Det är väl knappast kurdens kebabställe nere i hörnet de tänker på. Inte heller den dödbakade pizzan som den lokala leverantören hivar fram i ett moln av dammig oregano. Jag tror inte heller att det är de konstiga och oformliga växterna som numera finns även i Konsums grönsaksdisk och som ingen utan universitetspoäng i botanik kan begripa hur de ska tillredas för att sedan kunna stoppas i munnen. Är det de där hopplösa mackorna som kallas Ciabatta som ingen normalt funtad människa kan äta utan att få hälften av sovlet i knäet? Eller är det vuxenvällingen Caffè latte, en dryck som består av en ynka liten försvinnande skvätt kaffe och en liter uppvärmd komjölk som numera serveras i vartenda gathörn i stan?

En ledtråd går det kanske att få av själva apparitionen hos de damer som så glatt framför de magiskt drillande orden, att "det är så underbaaart att vi blivit så kontinentala!" Låt oss granska en av dem noggrannare där hon står en aning ostadigt vid ostdisken i Saluhallen. Påsarna under ögonen hänger riskabelt långt ner mot kindbenen. Ögonskuggan är alltför tung, läppstiftet av en litet väl kraftfull kulör - den har en tendens att skära sig mot de rödspräckliga ögonvitorna - och har damen inte pudrat kinderna ovanligt frikostigt? Det finns något bedagat och darrigt över hela den väldolda plufsigheten.

Och där har vi det! Det handlar om sprit. Det handlar om vin. Ingenting förmår göra en äkta svensk så trosvisst glad och säll som en dålig ursäkt att få ta sig en rackabajsare trots att det inte lördag.

Ett glas vin till lunchen. En öl efter jobbet. Det är så alldeles underbaaart kontinentalt!

När gåtan väl har funnit sin lösning så faller fjällen från ögonen så det rasslar om det och man ser dem plötsligt precis överallt, denna gråa armé som med beslutsamma steg är på väg hem till villaförorterna. De kånkar och sliter så svetten lackar på sina lådvinsboxar. Det är tungt att bära alla dessa litrar av blaskigt rödtjut och ettrigt vittvin som svider i strupen som lut. Armarna är långa som på orangutanger när de vacklar bort mot sin väntande Volvo ute på Mårtenstorget.

Samtidigt är det något såväl sorgligt som symptomatiskt över att Sveriges - och därmed Lunds - bidrag till den europeiska kulturen består av en papplåda i vilken man kan hälla vin. Varenda jäst druvsaft som fortfarande får kallas vin har därmed fått en sällsam sträv bouquet av plastimpregnerad wellpapp.

En svensk tiger inte längre. En svensk smyger. Det är därför lådvinerna är så obotligt populära. De låter inte. De är knäpptysta. De klirrar inte avslöjande när du en aning försenad tassar in på jobbet efter lunchen och har varit och fyllt på reservoarerna. En box på tre liter göms smidigt i vilken anständig portfölj som helst och i varje rymlig handväska värd namnet.

Dessutom har de större lådorna en liten praktisk plastkran, har jag förstått vid studiebesök hos vinande vänner. Det är bara att vackla fram till lådan och låta vinet rinna rakt ner i glaset. Man måste vara allt bra duktigt packad för att spilla under så optimerat omtänksamma omständigheter.

Nej, det är sannerligen inte mycket man har att yva sig över. Men jag har aldrig, inte en enda gång, förfallit till att köpa vin paketerat av Tetrapack. Det är jag faktiskt stolt över. Jag är, i detta avseende, till och med så konservativ - eller ska jag säga romantisk? - att jag har svårt att acceptera de nya trista korkarna av plast. En vinkork ska vara tillverkad av kork från en korkek som vuxit under århundraden på en vacker slätt i Portugal alltmedan en svalkande vind från Atlanten sveper in och får trädkronorna att prassla lätt. Och, allvarligt talat, vem i hela den krympta världen vill dricka Châteauneuf-du-Pape paketerat i papp?

De svenska männens motsvarighet till kvinnornas kontinentala vanor är avsevärt mer handfast och robust. De pratar inte om vinkultur. De nämner inte med ett ord kontinenten eller några sydeuropeiska vanor.

Nej, de skrider på manligt manér direkt till handling. De grillar. Det är också enda gången svenska män frivilligt tar på sig uppgiften att stå för middagen. "Det fixar jag", säger de överrumplande tjänstvilligt. Och så fort dygnstemperaturen kryper några få millimeterhack över femton grader sveps varje villaområde in i en ettrig stank av fotogen och bensin. Jag misstänker att köttet och de halvbrända korvarna till ungarna i många fall är mer flamberade i tändvätska än grillade. Ty vad männens så genomskinligt frivilliga kökstjänst handlar om är närheten till de vältankade vinboxarna. Alltså den rätt varje kock tar sig för att göra i ordning dagens rätt, att utan kommentarer eller höjda ögonbryn från omgivningen få svepa några rejäla glas under själva tillredningsarbetet.

De annars så evigt tystlåtna, inbundet buttra och inåtvända svenska männen kan plötsligt där vid grillen och i skuggan av vinkartongen utan minsta besvär hålla låda i timmar. Och när det sedan, efter flera timmars donande och fixande med den nya avancerade grillen och kolbriketter och marinader, är det inte en djävel som längre känner vad de vidbrända t-bensstekarna eller förkolnade lammkotletterna smakar.

Visst är det tråkigt att läsa om sprit? Det blir lätt litet torrt - åtminstone i strupen. Men titta på hur de kontinentala vanorna blir här i det breda brännvinsbältet. Den där ölen eller det där glaset vinet efter jobbet på fredagseftermiddagen slutar ofta med att middagen ställs in i sista minuten. "Inte kan man gå hem nu? Nu när det är så otroligt trevligt?!" Eftermiddag blir kväll blir sedan snabbt till natt. Hungern rycker plötsligt tag i tarmarna. Det blir, som vanligt, en flottdrypande kebab hos kurden i hörnet och sedan, när klockan just passerat halv två, står den kontinentala damen där och lägger en allt annat oreganodoftande pizza mitt på Stortorget.

Nej, världen krymper inte. Den skrumpnar - liksom en lever nära dig. Eller som Jacob Dahlin en gång formulerade det på sitt oefterhärmliga sätt:

"Skål, tamejfan!"

Crister Enander