OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
En 13-årig flicka hade i flera år tvångsvårdats enligt lagen om vård av unga (LVU) och lagen om psykiatrisk tvångsvård. Hon led av en svår psykisk funktionsstörning av typen Aspergers syndrom. I ett skede hade kommunen enligt LVU tillfälligt placerat henne för vård hemma hos flickans mor. En dag rymde flickan hemifrån och anlade brand i ett varuhus, som blev helt förstört. Skadorna uppgick till mer än 70 miljoner kr.
I början av 1970-talet var jag försvarare för några FNL-are som stod åtalade för förargelseväckande beteende. De hade begett sig till en plats en bit från Borås och demonstrerat mot Vietnamkriget på vägen som gick förbi huset, där USA:s ambassadör Holland befann sig. De hade stått och ropat slagord och visat plakat, medan skymningen sänkte sig.
När detta skrivs, har Greklands regering precis stängt den grekiska statstelevisionen. Hur läget kommer att vara när den här texten kommer ut i Folket i Bild/Kulturfront, har jag förstås inte en aning om. Hur det än blir i Grekland, kan det ändå vara bra att veta om något liknande skulle kunna inträffa i Sverige med Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR).
Så här lyder spioneribestämmelsen i 19 kap. 5 § brottsbalken för närvarande:
"Den som, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmandemakt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet döms, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma ska gälla, omnågon i syfte som nu sagts obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift."
I en demokrati som Sverige är det givetvis helt i sin ordning att medialt drivna kampanjer för ett eller annat ändamål kan få genomslag i lagstiftningen. När jag ser tillbaka på de fyra-fem decennier som jag varit yrkesverksam som jurist kan jag erinra mig ett antal sådana kampanjer på yttrandefrihetens område.På 1980-talet bekymrade sig många över det s.k. videovåldet. Tittar man på en hylla med offentligt tryck från den tiden slås man av hur ofta ordet "videovåld" återkommer bland titlar på utredningsbetänkanden och departementspromemorior. Upprinnelsen till detta intresse för ämnet var ett TV-program, där reportrarna hade visat filmen "Motorsågsmassakern" för några ungdomar.
Regeringen har nyligen lämnat en proposition (2012/13:69) till riksdagen med förslag på straff för vad som kallas kränkande fotografering. Förslaget är det senaste kapitlet i en långdragen följetong som pågått i åtminstone fem år, se mina krönikor om saken i FiB/K 2011 nr 4 och 2012 nr 3. En tidigare version av förslaget väckte ett ramaskri från tidningarna, som påpekade att friheten att anskaffa och meddela uppgifter till medierna var i fara. Det är inte mer än ett år sedan lagrådet sågade ett sådant förslag.Dessa synpunkter har regeringen beaktat. Det som nu ligger på riksdagens bord framstår därför som något luggslitet – eller avslipat om man så vill.
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen besökte Folk och Försvars konferens i Sälen i januari. Några dagar tidigare hade ÖB och försvarsministern informerat svenska folket om att våra stridskrafter räcker till för att försvara oss mot ett angrepp som riktas mot ett specifikt område av landet bara under en vecka.Mot den bakgrunden är det inte konstigt om våra politiker ställer sig frågan om det skulle vara bättre för Sverige att ansluta sig till NATO.
En kvinna löste ett gymkort gällande för ett år. I avtalet med gymmet fanns en bestämmelse om att avtalet förlängdes med ytterligare ett år, om inte kunden skriftligen sade upp avtalet minst en månad före avtalstidens utgång. Kvinnan i målet sade upp avtalet fem dagar för sent. Gymmet menade att avtalet därför hade förlängts med ett år och krävde att kvinnan även skulle betala för det året. Kvinnan hävdade att den här bestämmelsen i avtalet var oskälig och därför skulle lämnas utan avseende och att hon således skulle slippa betala.