I en demokrati som Sverige är det givetvis helt i sin ordning att medialt drivna kampanjer för ett eller annat ändamål kan få genomslag i lagstiftningen. När jag ser tillbaka på de fyra-fem decennier som jag varit yrkesverksam som jurist kan jag erinra mig ett antal sådana kampanjer på yttrandefrihetens område.
På 1980-talet bekymrade sig många över det s.k. videovåldet. Tittar man på en hylla med offentligt tryck från den tiden slås man av hur ofta ordet "videovåld" återkommer bland titlar på utredningsbetänkanden och departementspromemorior. Upprinnelsen till detta intresse för ämnet var ett TV-program, där reportrarna hade visat filmen "Motorsågsmassakern" för några ungdomar. Sen var moralpaniken på topp några år. Resultat av kampanjen finns ännu i brottsbalken 16:10 c och d i form av bestämmelser om olaga våldsskildring och otillåten utlämning av teknisk upptagning. Bestämmelserna handlar om skildringar av sexuellt våld av exempelvis typen SM samt om närgångna och utdragna skildringar av grovt våld i rörliga bilder. Idag är de givetvis överspelade när varenda unge med hjälp av egen eller annans smartphone kan ta del av allt som finns i den här vägen på internet. Jag tycker det är svårt att i vart fall numera beteckna de här paragraferna som verkliga begränsningar av yttrandefriheten.
Annorlunda förhåller det sig med resultaten av kampanjen mot barnpornografi som drevs på 1990-talet. Brottsbalken förbjöd ända sedan 70-talets slut framställning och spridning av barnpornografi. Även barnpornografi i grundlagsskyddade medier kunde bestraffas med hjälp av bestämmelser i tryckfrihetsförordningen (TF) och – sedan 1991 – yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Men 1990-talets kampanj hade till ändamål att kriminalisera innehav av barnpornografi. Och det gick inte att förena med grunderna för vår reglering av yttrandefriheten i TF och YGL. En statlig utredning som undersökte saken fann att den dåtida omfattningen av problemet var begränsad till ett ganska litet antal verkliga övergrepp som filmats. Men kampanjen, i vilken även drottning Silvia engagerade sig, tog inget intryck av det. Resultatet blev att barnpornografin lyftes ut ur grundlagarna med motiveringen att den inte hade något med yttrandefrihet att göra. Det är just den metoden som skapade ett farligt prejudikat. Barnpornografibrottet var och är nämligen inte det mest straffvärda av yttrandefrihetsbrotten. I TF:s brottskatalog finns brott med livstids fängelse i straffskalan (t.ex. landsförräderi) och med en oerhörd politisk laddning. Skulle man i ett politiskt trängt läge kunna hävda att sådana brott inte heller har något med yttrandefrihet att göra? Efter vad som hände med regleringen av barnpornografibrottet kan den frågan sägas hänga i luften. Sedan innehav av barnporr kriminaliserats, gick det också ganska lätt att förbjuda tittande på barnpornografi, så att vi numera har ett slags motsvarighet till katolska kyrkans index librorum prohibitorum.
Just nu pågår en kampanj som handlar om "näthat". Att den till och med lyfts fram på ett forum som Folk och Försvars Sälenkonferens visar att den har en potential i ett utbrett medhåll i kretsar med inflytande över den samhälleliga problemformuleringen. Frågan är emellertid vad näthatskampanjen syftar till och vart den tar vägen.
Om någon hotar en person med brottslig gärning på ett sätt som kan framkalla fruktan för egen eller annans säkerhet hos den hotade, så är nämligen detta brottsligt redan idag. Det gäller både i mediala situationer och i det verkliga livet. Det krävs alltså inte någon lagändring för att kunna bestraffa hotfullt "näthat". Det lär inte heller bereda polisen särskilt stora svårigheter att identifiera den dator som gärningsmannen använt.
Politiker som vill visa handlingskraft på det här området måste alltså hitta på något annat, ifall de "ser över lagstiftningen". Mer noggrann filtrering av internet? Krav på identifikation av alla som använder internet?
Det svenska sättet att tackla vissa kampanjer går ut på att tillsätta en utredning med direktiv som går kampanjen till mötes och sedan låta utredningen hålla på så länge att folk hinner sansa sig. Jag kan ibland känna stor sympati för den metoden.