Regeringen har nyligen lämnat en proposition (2012/13:69) till riksdagen med förslag på straff för vad som kallas kränkande fotografering. Förslaget är det senaste kapitlet i en långdragen följetong som pågått i åtminstone fem år, se mina krönikor om saken i FiB/K 2011 nr 4 och 2012 nr 3. En tidigare version av förslaget väckte ett ramaskri från tidningarna, som påpekade att friheten att anskaffa och meddela uppgifter till medierna var i fara. Det är inte mer än ett år sedan lagrådet sågade ett sådant förslag.
Dessa synpunkter har regeringen beaktat. Det som nu ligger på riksdagens bord framstår därför som något luggslitet – eller avslipat om man så vill. Den centrala bestämmelsen i förslaget lyder så här:
"Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.
Till ansvar ska det inte dömas om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.
Första stycket gäller inte den som med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet."
Ett exempel på fotografering som ansetts skyddsvärd men problematisk var när en tidningsfotograf upptäckte att en hög politiker med jouransvar för rikets säkerhet i stället för att vara på jobbet satt på en restaurang, åt och drack och vänslades med en mansperson. Fotografen som tog bilden av politikern skulle, enligt ett tidigare förslag till kriminalisering, ha löpt risk att dömas för brott.
Men fotografen skulle inte kunna dömas enligt den bestämmelse som nu föreslås. Skälet är att kriminaliseringen bara omfattar bildupptagning av någon som befinner sig på en plats av visst slag, "inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme". En vanlig restaurang hör alldeles tydligt inte till den kategorin av platser.
I regeringens förslag finns inte heller något som särskilt kriminaliserar att en fotograf uppträder närgånget eller påträngande, något som fanns med i en tidigare version. Blir fotografen alltför påträngande, får den som blivit utsatt nöja sig med att anmäla honom för vanligt ofredande. Poängen med regeringens förslag är ju bl.a. att det ska handla om "hemlig" bildupptagning. Så snart den avbildade är medveten om vad som pågår, bortfaller möjligheten att straffa fotografen.
Följden av kravet på "hemlighet" i bildupptagningen är också att det inte går att straffa någon för att han med vilseledande om sitt "konstnärliga" syfte får samtycke till att ta intima bilder av en person, fastän det senare visar sig att syftet inte alls var särskilt konstnärligt.
En fördel med regeringens förslag jämfört med tidigare versioner är att det inte finns någon kautschukformulering om "personlig integritet" i själva lagtexten. Det gör det lättare att se vad det är som är straffbart och vad som inte är det. Det hindrar inte att bestämmelsen, om den antas av riksdagen, ändå kan användas som motargument mot dem som ivrar för en mer svepande kriminalisering av integritetskränkande publiceringar.
Som jag ser det, måste man ge regeringen godkänt för det här förslaget. Men man bör veta att resultatet sannolikt inte skulle ha blivit så här gynnsamt, om inte opinionen bland både mediefolk och jurister hade varit så uppmärksam, när debatten kom igång för ett par år sedan. Se där, en av fördelarna med en öppen och demokratisk beredningsprocess för nya lagar! Hade initiativet kommit från EU i form av ett förslag till rambeslut eller direktiv, kunde det nog ha blivit andra bullar.