Försvarets argument innehöll olika komponenter: brottstypen förargelseväckande beteende var inget yttrandefrihetsbrott och här var fråga om yttrandefrihet; platsen där de åtalade hade uppehållit sig var inte en sådan allmän plats som avses i den aktuella paragrafen.
Själv trodde jag mest på den senare typen av argument. Jag blev därför glatt överraskad när Borås tingsrätt frikände med hänvisning till yttrandefriheten. En sådan hänvisning var ovanlig för 40 år sedan. I mål av liknande slag var jag därför mer benägen att betona annat som försvaret betraktade som hårda fakta, eftersom vi trodde att domstolarna föredrog att beakta exempelvis omständigheter som svagheter i bevisning eller argument som tog sikte på de aktuella straffparagrafernas begränsningar av olika slag.
Idag är läget annorlunda. Att Europakonventionen om mänskliga rättigheter har införlivats med svensk lag har ökat utrymmet för argumentation kring hur en tillämpning av de svenska straffbestämmelserna kan komma i konflikt med yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.
Ett tydligt uttryck för denna förändrade inställning hos svenska domstolar är hur de har bedömt några mål om hets mot folkgrupp. Inte bara pastor Green blev frikänd från straffansvar för sin predikan om Bibelns inställning till homosexualitet. (Om detta har jag senast skrivit i FiB/K 2009 nr 5.)
Ett aktuellt avgörande illustrerar det nu sagda. Det handlar om Greenpeaceaktionen för tre år sedan i kärnkraftverket Forsmark. Deltagarna dömdes i åtminstone två omgångar. Bara ett par veckor efter själva händelsen dömdes 29 aktivister för olaga intrång till böter. Ett halvår senare stod 22 personer inför rätta i Uppsala tingsrätt, också åtalade för olaga intrång. Av dem hade tio personer trängt in på kraftverkets område. De dömdes för brottet till böter. Av de återstående frikände tingsrätten två. Tio personer som inte hade kommit in på området dömde tingsrätten emellertid för olaga intrång till samma straff som de som hade inträngt där.
Dessa tio överklagade till Svea hovrätt. De hade anlänt till en samlingsplats i närheten av kraftverket kvällen före aktionen. Deras uppgifter var av olika slag. Några skulle förmedla uppgifter om aktionen till medierna. En annan skulle svara för ev. behov av sjukvård. Några demonstrerade från en båt utanför området genom att hålla upp en banderoll. Två personer hade som chaufförer transporterat deltagare i aktionen till platsen. De som hade dokumenterat aktionen genom att filma den fanns också bland de åtalade.
Tingsrätten hade resonerat så att dessa åtalade, trots att de inte själva hade tagit sig in på det avspärrade området, ändå hade medverkat var och en på sitt sätt till att aktionen kom till stånd och att de därför skulle anses som gärningsmän, s.k. utvidgat gärningsmannaskap. För detta finns gott stöd i rättspraxis och rättsvetenskaplig doktrin.
Det intressanta är emellertid att hovrätten sätter hela detta resonemang åt sidan. Hovrätten finner att det föreligger ett utrymme för intresseavvägning i det enskilda fallet, så att inte straffansvaret blir alltför vidsträckt, och att straffansvar inte ska komma i fråga för handlingar som inte kan anses "i egentlig mening klandervärda". Vidare noterar hovrätten att flera av de tilltalades handlingar måste "ses i ljuset" av den yttrandefrihet och demonstrationsfrihet som regeringsformen tillerkänner varje medborgare, rättigheter som också skyddas i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
De som hade hållit upp banderoller utanför det avspärrade området frikändes därför. Sjuksköterskan också; hennes handlande kunde inte anses "klandervärt i egentlig mening". De som filmat och dokumenterat frikändes med hänvisning till bl.a. informationsfriheten. De som hade förmedlat nyheter till medierna likaså. Alla tio som klagat blev frikända.
Motvilligt måste jag erkänna för mig själv att allt inte var bättre förr.
Ingemar Folke
Advokat i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna (tffr.org)