Varuhusets ägare och de som bedrev verksamhet där var försäkrade. Till dem utbetalades ersättningar om drygt 60 miljoner kr. Försäkringsbolagen stämde kommunen och krävde skadestånd för vad de hade betalat till de skadelidande.
Försäkringsbolagen hävdade att kommunen enligt LVU hade tillsynsplikten över flickan. Eftersom kommunen kände till flickans problem och att hon flera gånger tidigare hade gjort sig skyldig till mordbrand, innebar kommunens placering av flickan i föräldrahemmet att kommunen av oaktsamhet hade försummat sin tillsyn av flickan. Enligt flera bestämmelser i skadeståndslagen, som bolagen hänvisade till, innebar detta att kommunen hade blivit skyldig att ersätta de skador som flickan hade vållat.

Kommunen bestred och hävdade att man inte hade ådragit sig något skadeståndsansvar.

Referatet i Nytt Juridiskt Arkiv avd. 1 (2013 s. 145) skildrar en miserabel uppväxtmiljö för flickan men även hur kommunen och andra vårdinstanser i samhället ­­- på gränsen av sin förmåga - med olika åtgärder griper in i denna miljö och försöker hjälpa flickan och hennes mamma.

Vid tingsrätten fick försäkringsbolagen fullt bifall till sina yrkanden. I hovrätten blev dessa prutade. Högsta domstolen tog sig an frågan huruvida kommunen över huvud taget kunde åläggas skadeståndsskyldighet för branden. HD resonerar kring ansvaret för barn i allmänhet och särskilt för barn som enligt LVU placeras hos andra än sina föräldrar. HD menar att ansvaret inte bara gäller barnet självt utan också gäller i förhållande till tredje man, som kan skadas av vad barnet ställer till med. HD menar att kommunen, inte minst med hänsyn till vad man kände till om hur flickan tidigare hade anlagt bränder, bar ett sådant ansvar, också sedan man tillfälligt hade placerat flickan hos hennes mor.

Vad skulle då kommunen ha gjort? Det kan inte HD:s majoritet säga. Men eftersom kommunen, enligt HD:s uppfattning, inte hade gjort någon kontrollerbar utvärdering av riskerna och av hur dessa skulle bemästras, så drabbar detta kommunen bevisbördemässigt. Man ska därför, resonerar HD, utgå från att det hade varit möjligt att vidta åtgärder som hade begränsat riskerna. Följden blir alltså att kommunen är skyldig att ersätta skadorna.

Vad kan då kommunerna lära av HD:s dom? Bland annat att man – kanske med kommunjuristens hjälp - bör fästa på papper de tankar som beslutsfattarna nog har i sådana här situationer: man har övervägt en fara; man har inventerat olika sätt att begränsa denna fara och med hänsyn till det fattat ett rimligt beslut. Hade kommunen i rättsfallet gjort så och då kommit fram till att det kanske inte gick att begränsa faran bättre, så kanske man hade sluppit bära skadeståndsansvaret. Juristerna på kommunernas försäkringsbolag kommer kanske att i sina villkor kräva att sådana här utvärderingar görs och dokumenteras.

Det kommer alltså att finnas jobb för juristerna även i framtiden.

Ingemar
Folke

Advokat
i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna
(tffr.org)