Så här ser det svenska regelverket för etermedier i allmänhetens tjänst i stora drag.
Aktierna i public service-företagen ägs inte av staten. Tidigare ägdes företagen av de stora folkrörelserna, pressen och till mindre del av näringslivet. På slutet ägde folkrörelserna 60 %. Men allteftersom näringslivet började konkurrera med public service-företagen genom att engagera sig i reklamfinansierade etermedier, ansågs en ny ägarstruktur nödvändig.
Sedan 1994 ägs aktierna av Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Stiftelsen ägs inte av vare sig staten eller någon annan. Stiftelsens uppgift, enligt vad som sägs på SVT:s hemsida, är att vara en buffert mellan statsmakterna och public service-bolagen.
Stiftelsen har en styrelse med tretton ledamöter. Efter förslag av de politiska partierna utses ledamöterna av regeringen. Året efter ett riksdagsval utses ordföranden och sex ledamöter. Ordföranden utses för fyra år och ledamöterna för åtta år.
Förvaltningsstiftelsen har inte med tilldelningen av pengar till programbolagen att göra. Den utser ordföranden och samtliga övriga ledamöter i public service-bolagens styrelser, med undantag för arbetstagarledamöterna.
Till skillnad mot vad fallet är i Grekland och många andra länder utgör driftskostnaderna för programbolagen inom public service inte en post i statsbudgeten. Dessa finansieras i stället genom en särskild radio- och TV-avgift (reglerad i en av riksdagen stiftad lag från 1989). Alla som äger en TV-mottagare är skyldiga att betala avgiften till Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB). Detta bolag överför varje månad de inkasserade pengarna till ett konto hos Riksgäldskontoret, varifrån de sedan kan gå till programbolagen.
För att få sända ljudradio och television med finansiering ur radio- och TV-avgiften krävs att regeringen beviljar företaget sändningstillstånd. De senast beviljade sändningstillstånden till dessa programföretag gäller för åren 2010-13. För tillstånd får regeringen ställa upp vissa villkor. Vilket slags villkor som får ställas anges i Radio- och TV-lagen från 2010. De viktigaste villkoren handlar om saklighet och opartiskhet samt förbud mot reklam. Granskningsnämnden för radio och TV, som är en statlig myndighet, prövar i vad mån sända program uppfyller de innehållsrelaterade villkoren för sändningstillståndet.
Ibland talar man lite slarvigt om "statstelevisionen" också i Sverige. Som framgått i det föregående är det inte så enkelt. Anders Borg kan inte från den ena dagen till den andra dra in pengarna till public service-företagen, eftersom han inte förfogar över radio- och TV-avgiften. Kulturministern kan inte heller avskeda chefen för ett programföretag, eftersom staten inte är hans eller hennes arbetsgivare.
Förvaltningsstiftelsen är inte en idealisk buffert mellan staten och programföretagen. Ägarstrukturen före 1994 garanterade på ett bättre sätt företagens oberoende. Men utvecklingen medförde att den föll ihop. Vad den nuvarande ordningen kan erbjuda är ett visst mått av tröghet i maskineriet. Om en majoritet i riksdagen vill bestämma radio- och TV-avgiften till noll, går nog luften ur ganska snabbt i och för sig. Men den politiska majoritet som skulle vilja ändra public serviceföretagen och programutbudet i grunden måste bereda sig på att det kommer att ta tid, om ändringen ska ske i lagliga former.
Är det som jag nu har skrivit om något som har med medborgerlig yttrandefrihet att göra? Det tål att tänka på. "Envar" kan förstås inte bilda ett företag som Sveriges television. Men meddelarfrihet åtnjuter alla som vill lämna information för publicering till SVT eller SR. Sänds den informationen, får den betydligt större genomslag än i en grundlagsskyddad blogg. Hur misshaglig den än kan vara för staten, så får staten vackert vända till Granskningsnämnden eller Justitiekanslern, i princip som alla andra. Att bara dra ur sladden går inte. Så något har väl detta med yttrandefrihet att göra.
Ingemar Folke
Advokat i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna (tffr.org)