Jag tänker avhålla mig från att skriva analys över bomberna i Bryssel. Det här är ingen unik händelse. Och det jag vill ha sagt har jag skrivit så mycket om tidigare (kolonialism, krig, dödade civila, högerns skuld etc). Det finns ju mycket som skaver, men här nöjer jag mig med att sätta västmedias rapportering i perspektiv.

Det är något som inte stämmer. Varje gång som det sker en terrorattack förfasas världen och man lovar krafttag mot terroristerna. Och folket invaggas i en slags konturlös trygghet att nu var det sista gången det hände. För nu – heter det – har vi utökat avlyssningen, höjt anslagen till antiterrorstyrkorna och inlett ett fördjupat samarbete mellan ländernas underrättelsetjänster. Visst, säger allmänheten lite osäkert, nu kommer väl allt gå bra, inga mer bombdåd. Och man försöker se framåt. Glömma den där oron som mal i en. Glömma de som blev mördade och lemlästade. Glömma att man kan vara nästa offer.

Vem var författaren Gustaf Janson? Kort kan epitetet ”Sveriges Jack London” passa. För övrigt myntat av litteraturforskaren Bo Benich-Björkman. Gustaf Janson levde mellan 1866-1913. Stockholmsanknuten och ofta publicerad av förlaget Ljus. Första gången romanen ”Lögnerna” kom ut var 1912. Hägglunds faksimilutgåva trycktes 2014.

Efter attackerna i Paris 2015 har Frankrike framställts som frihetens, jämlikhetens och broderskapets hemland, en garant för tolerans och solidaritet. Då bör man minnas Algeriets kamp mot den franska kolonialismen – ett frihetskrig som blev bland de blodigaste i Afrika. De algerier som bodde i Frankrike stödde aktivt befrielsekampen. Den 17 oktober 1961, samtidigt som befrielsekampen nådde en kulmen, genomförde polisen en organiserad massaker på algeriska demonstranter i Paris. Vissa kastades från broar efter att ha blivit slagna medvetslösa, andra dödades på gården vid Paris polishögkvarter efter att ha gripits och körts dit i polisbussar. Uppemot 200 människor dödades och ännu fler rapporterades som saknade.  I denna artikel belyser Nils Andersson förspelet till massakern.

I Sverige avskaffades dödsstraffet i krig så sent som 1972. Det bör man ha i åtanke när man läser den här artikeln. I Finland finns en stor nationell stolthet över krigsinsatserna under vinter- och fortsättningskriget. Krigsveteranerna är hedersmedborgare. På kyrkogårdarna vårdas minnet av det stupade. Mannerheim är den mest beundrade personen i Finland. Minnena från kriget uppmärksammas i ett stort antal böcker och filmer. Man hör ständigt berättas om vinterkrigets stora segrar vid Soumussalmi och Raate, fortsättningskrigets avvärjningssegrar vid Tienhaara och Taali – Ihantala. Det finns dock ett ämne som fortfarande är tabubelagt att diskutera och det är avrättningarna av 468 egna soldater som ägde rum under åren 1939 – 1944.

– Ryssland har annekterat Krim;

– Ryssland har skickat reguljära förband till östra Ukraina;

– Ryssland eller proryska rebeller sköt ned MH17 med rysktillverkad missil;

– Ryska stridsflygplan har agerat hotfullt mot Sverige;

– Det är endast Ryssland som kan misstänkas för att kränka svenska vatten;

– I Ryssland är all media kontrollerad av staten;

– Ryssland bombar nästan bara ”moderata rebeller” i Syrien;

– I en förort till Sankt Petersburg sitter Putins trollfabrik och ljuger på webben.

Läs om dessa mediala fabrikationer, och några rill på antieuromaidan

Idag är skammens dag - för 70 år sedan fälldes en atombomb över Hiroshima,Japan.Jag informerar nedan om två olika manifestationer nu på Hiroshimadagen, och om ett upprop från Global Zero.

Sjuttio procent rea. Krigsrea. Gatorna är smockfulla med folk. Men butikerna är öde. Folk lyssnar på gatumusiker, sitter i parker eller står och hänger. Alla lapar sol. Ingen bär shoppingpåsar. En kvinna i åttioårsåldern dansar till allmänhetens förtjusning. I Kiev finns fler blonda människor än i Finland, färre tiggare än i Sverige, och fler vackra kvinnor än jag någonsin sett

Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman. DN 2014-01-25.  Inte i Sveriges intresse. Ett ryskt anfall där Sverige vore indraget framstår inte som tänkbart. Ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle däremot öka det ryska misstroendet. Sverige skulle då också få svårt att trovärdigt verka för att kärnvapen avskaffas, skriver tre svenska toppdiplomater.

FOLKBEVÄPNING – DEMOKRATISK GRUNDFRÅGA I EXPEDITIONSKÅRERNAS TIDEVARV