Krigslagar gällde och bland annat. blev nuvarande utrikesministern Erkki Tuomiojas mormor Hella Vuorisalo dömd till döden för spioneri för fiendens (Sovjetunionen) räkning. Hella som var en känd kulturpersonlighet och bland mycket annat skrivit ”Herr Puntila och hans dräng Matti” tillsammans med Brecht benådades dock i sista stund och blev efter kriget uppburen radiochef. Sämre gick det dock för soldat Allan Stenlund från Alesundet, Kristinestad (19 år), soldat Thor Bernard Sundvik, Kvevlax,  20 år, soldaten Karl Ivar Ahlkvist, Vasa, 24 år och Herman Storkvist, Purmo, 23 år. Dessa fyra tillhör den grupp som kom att avrättas av sina egna för feghet under det kaos som rådde i samband med den ryska storoffensiven i juni 1944. Samtliga utom Stenlund var krigsveteraner och var tidigare dekorerade för sina insatser. Sundvik hade gjort många patrullfärder på fiendesidan och dekorerats med 1 och 2 kl Frihetskors.

Eftersom artikelförfattare årligen besöker den vackra platsen Alesundet utanför Kristinestad skall Allan Stenlunds öde närmare beröras. Han arkebuserades som nittonåring kort före krigsslutet i september 1944. Han led av kronisk ledgångsreumatism och tillhörde påfyllningsmaterialet sista stund då alla reserver måste tas i anspråk. Han hade varit ute vid linjerna flera gånger. Som delvis handikappad var han befriad från en del övningar och marscher. Hans kamrater minns honom som en infanterist som var svag på grund av en obotlig sjukdom som gjorde det svårt för honom att gå. Han satte sig ofta ner och sade ”Det får bli hur det vill, jag är inte rädd, men jag orkar inte.” I sitt ssita brev skrev han att föräldrarna och syskonen inte skulle sörja honom ”för jag får det bättre dit jag kommer och förlåt mig allt som jag felat”. Han var säker på att få möta sina anhöriga i himlen och bad Gud förlåta dem som dömt honom att ställas inför exekutionspatrullen och skjutas ”för flykt av feghet” som det står i det offentliga protokollet. Allan Stenlund hade fem äldre bröder ute vid fronten. I den stenlundska familjen fanns nio personer som bodde i en mindre stuga och försörjde sig på fiske.

I lokaltidningen Syd-österbotten finns den 16 september 1944 bland dödsannonserna en svart ruta med kors. Det är Allan Stenlunds eftermäle. Född den 8/10 1924. Ljöt en bitter död den 23 juli 1944…”Tack kära Allan för den sista hälsningen du sände oss. Ödemarkens blomster pryder din okända viloplats. Guds frid vile över ditt stoft. Maria och Johannes Stenlund. Syskonen med familjer. Gravstenen på Kristinestads gamla begravningsplats talar ett bittrare språk. Det är en anmälan i hård granit med en dikt under. ARKEBUSERAD 23.7. 1944: En bitter sorg och död det var. Blodtörstige så handlat har.

Fiskarsonen Allan Stenlund från Kristinestad hade alltså tillsammans med tre kamrater arkebuserats söndagen den 23 juli 1944 i Santala by i Nujimaa socken kl. 05.00. Allan Stenlund var alltså inte fyllda tjugo år när han avrättades. Enligt läkarintyg var han oduglig till fronttjänst men han kallades in i alla fall. Den 9 mars 1943 blev han inkallad och efter 8 månaders utbildning transporterad till Jersoa i Karelen. Hans sjukdom gjorde honom rörelsehindrad men militärläkaren ansåg att hans ungdom uppvägde handikappet. Han var i ett dåligt skick fysiskt och psykiskt när det sovjetiska genombrottet skedde i juni 1944. Hans enhet låg i närheten av Viborgska viken. De utsattes för mycket hård artilleribeskjutning. Allan Stenlund irrade omkring i närheten av Villmanstrand och greps av militärpolisen den 1 juli. Han fördes till en kompletteringscentral i stan. Den 2 juli skulle han av krigspolisen tillsammans med andra anhållna föras bort. Det blev flyglarm, gruppen skingrades och Stenlund anmälde sig frivilligt på en gård i närheten. Den 3 juli fördes han tillbaka till sitt regemente Hanhijoki. Följande natt sköt ryssarna igen med tungt artilleri. Stenlund lämnade linjen tillsammans med soldaten Kalle Ahlkvist från Vasa. Båda greps av militärpolis i närheten av Pulsa station.

Fältdomstolen dömde soldatpojkarna till tilldöden genom arkebusering. Sedan följde en sömnlös natt i avvaktan på döden.  Klockan 05.20 följande morgon den 23 juli leddes pojkarna ned i ett sandtag. Där ställdes de mot en stockvägg med förbundna ögon. Avrättningsplutonen lät skottsalvorna gå på kommando av ett befäl. Divisionspastorn som också hade varit med och förhört pojkarna var på plats som åskådare.

De arkebuserade kropparna grävdes först ned i samma grustag. De kom senare att flyttas till Luumäkis begravningsplats. Efter mycket byråkrati fick föräldrarna hem sina söners kvarlevor. Allan Stenlund kom hem till Kristinestad i en låda av ohyvlade bräder. På den stod det att den inte fick öppnas.

Allan Stenlunds bror Kurt säger i en intervju ”Min mamma hade föraningar om att han aldrig skulle komma tillbaka. Ändå var det inget nytt för mor och far. Allan var den femte i ordningen som kriget tog från dem. Men aldrig var det så svårt som när Allan for. Han hade ju så svårt att gå och röra sig. Det gick några månader så fick Allan permission för att kunna vara med och begrava en äldre bror som hade stupat. Han var hemma några dagar, Jag kommer ihåg att mor följde honom till grinden och kramade om honom. Han var den sjätte sonen som sändes ut och nu fann det ingenting som myndigheterna kunde ta från henne. Mina föräldrar var helt överlämnade åt sig själva när dom fick ett meddelande: Er son är arkebuserad. Det som räddade mina föräldrar var deras starka gudstro.”

En ”oberoende” person det blivande länsrådet Vilho Lautala berättar i en bok hur de övriga soldaterna upplevde avrättning: ”I juli -44 befann jag mig på samma frontavsnitt i 20 brigaden på Juustilankangas. Alla skulle bli underrättade om fältkrigsdomstolen och dess verkställande. Man fick bege sig enskilt till skyddsrummen och läsa ett cirkulär där de fyra svenska soldaterna var namngivna. Frontmännens inställning till cirkuläret var ytterst fientligt, somliga teg dystert, andra svor sakta. Förbandet hade blivit splittrat och slaget på flykt den 20 juni 1944 i slaget om Viborg. Cirkuläret uppfattades som en hotelse – tar ni till flykten en gång till, så går det för er som för de fyra svenskarna.”