Vad händer när natten driver dagen på flykt? Och när den tar världen i sin besittning? Sådana frågor kan ge upphov till många tankar. Speciellt för dem som är nyfikna på allt det som utgör livet, och som driver denna nyfikenhet till att bli gränsöverskridande. De som så gärna vill gå ett steg längre och som inte tar något för givet. Nyfikna tänkande människor som bär på något djupt inom sig som gör att de inte kan förlika sig med den bild av världen man gett dem. Och detta något som de bär på kan få dem att bestiga det som ingen annan bestigit, se det som ingen annan sett, säga sådant som att Kejsaren inte bär på några kläder.

 

De senaste åren har allkonstnären, falsettsångaren, författaren M. A. Numminen till stor glädje för en del och till andras fasa återvänt till Sverige från de finska urskogarna. Trots att denna falsksjungande finne gjorde en sanslös tolkning av Orup och Lena Philipssons ”Det gör ont” fick han göra en lysande ”come-back” i Allsång på Skansen. Där fick han ovationer när han inför 17 000 fans framförde ”Som en gummiboll” tillsammans med evige följeslagaren, dragspelaren Pedro Hietanen.

 

 

En författare bör helst avstå från att gå i diskussion med sina kritiker. Men nu är det inte jag som skrivit Fabrizio Gattis bok Peståren (recenserad i förra numret av FiB/K). Jag är "bara" bokens svenska översättare och skulle, i den egenskapen, vilja kommentera en fråga som Jan Bergsten tog upp i sin recension. Den gäller bokens genre.

När extremhögern tar mer och mer plats i det europeiska politiska rummet, så får det mig att tänka på Dietrich Bonhoeffers dagboksanteckning som han skrev när han satt i fängelse. Denne man var en tysk luthersk präst, teolog och och motståndskämpe. Han avrättades för delaktighet i attentatet mot Hitler den 9 april 1945 i .