Ryktena är sanna: Ukraina är gubbarnas paradis. Här bli medelålders lätt päronformad män sedda av unga snygga tjejer. De spanar i ögonvrån eller stirrar helt öppet. Är de så vackra för att jag blir sedd? Jag går inte på några raggningsställen men möts ändå av leenden, blickar och vänlighet. I Ukraina bemöts vanligtvis osynliga män nästan som mindre rockstjärnor. Och så undrar somliga hur någon kan vara emot ojämlikhet och fattigdom.
I Kiev ser man inget av kriget. De soldater som kommer på permission till huvudstaden är upprörda, läser jag i en ukrainsk tidningsartikel som översatts till franska. Unga män riskerar livet, blir fysiskt och psykiskt lemlästade, medan Kievborna äter glass, njuter av värmen och umgås.
Flygplatsen är nästan öde när jag landar. Såg jag två eller tre andra plan? Taxichauffören missförstår mig och förklarar att aktiviteten beror på att man nyligen slagit ihop in och utrikesflygplatsen.
Vem vill åka till Ukraina? Inte jag! I likhet med många andra som varit nästan överallt i världen har aldrig satt min fot här förut. Geografiskt är det nära Sverige men psykologiskt kunde det lika gärna vara Pluto. Och det är väll lika kallt på vintern misstänker jag. Kontinentalt klimat innebär att årstiderna går från en överdrift till en annan. Landet är mest känt för det där kärnkraftverket som råkade ut för en härdsmälta på åttiotalet, massakern på demonstranter i början av förra året och det lågintensiva kriget mot de ryskstödda separatisterna i de östra provinserna. För svenskar tillkommer slaget vid Poltava där Kalle dussin krossades. Och så de där vackra leende fattiga lättraggade kvinnorna.
Det var min förläggare som föreslog att jag skulle åka hit. Sista kapitlet i min nya bok, Krigspropaganda Från Cato till Nato, är lite tunt tyckte han. De är ju inte färdiga med det kriget försöker jag. Man måste ha lite distans till händelserna. Jag tror inte på möten. Jag försöker att inte lägga så stor vikt vid det jag ser eller hör. Jag tror inte de flesta säger vad de menar, eller menar det säger. Om jag utgick ifrån vad folk sa till mig skulle jag vara tvungen att dra slutsatsen att Syriens president Basahar al-Assad är en ängel som stöds av en nästan enig befolkning. Minus den där halshuggarsekten. Det har i alla fall samtliga fem, sex syrier som klippt mitt hår i Sverige de senaste åren försäkrat. De har alla haft en kors om halsen. Ni publicerade ju min förra bok, Informationskriget om Iran, utan att jag behövde ta mig till det dammiga Teheran och göra egna inspektioner av några kärnanläggningar. Det är inte heller effekterna av propagandan jag studerat utan metoderna. Men mina invändningar faller platt inför förläggarens tystnad.
Lyckligtvis är det inte så många som talar engelska här. Och min ryska sträcker sig bara till att beställa ett glas billig vodka. En framgångsrik skribent måste kunna begränsa sitt källmaterial. Även misslyckade gör klokt i det. Det är över trettio grader varenda dag. Jag ligger i mitt luftkonditionerande rum och läser när det gassar på som värst.
Sovjetunionen upplöstes år 2000, berättar en ung man som jobbar på hotellet, och pluggat på universitetet. Ett noll till mig tänker jag och stänger in mig på rummet med mina böcker igen. Folk som har ett liv brukar inte ha järnkoll på politik men det visste jag redan.
Krig sägs ibland vara en kraft som ger tillvaron en mening. Många som upplevt det hävdar senare att de aldrig känt sig så levande som när deras livs var i fara. Så säger också många som överlevt svåra sjukdomar. För några år sedan när det var översvämningar i Tyskland såg jag hur folk levde upp. Faran var lagom. Grannar som aldrig talade med varandra stod och pratade om vattennivån med skräckblandad förtjusning. Folk upplevde en ny gemenskap. I Kiev känner jag inget av detta. Kanske sitter jag på mitt rum för mycket. Kanske beror det på att jag inte talar språket. Eller är det så att de ukrainska soldaterna har rätt? Förstår folket i huvudstaden att det råder krig? Intellektuellt vet väll alla det, men känslomässigt? Det kan i så fall vara Putins största triumf. Ett lågintensivt krig som startar, stannar och startar igen. Man vänjer sig vid att en tunn skiva av landet i taget skärs av. Då är man lite som grodan i vattnet som värms upp så sakta att man inget märker innan man kokar ihjäl.
Vem sköt ihjäl demonstranterna i Majdan förra året, frågar jag kallskänkan på hotellet nästa morgon. ”Inget vet” svarar hon sorgset. ”Vi kommer nog aldrig att få veta det”. Att veta att man inte vet är höjden av upplysning tänker jag på väg upp till rummet. I lobbyn vet man inte heller något. Inte heller på gymmet. Jag imponeras över hur många som tycks veta hur lite de vet. Sokrates hade känt sig överflödig i Kiev.
Men föreställningen att man inget kan veta kan också vara resultatet av en manipulation. Målet med den ryska propagandan är inte så mycket att få utlandet att tro att Putins version är Sanningen, som att undergräva föreställningen att det finns en objektiv sanning. Min bok med alla dess exempel på krigspropaganda från de senaste två och ett halvt tusen åren skulle kunna användas som propaganda. Se så mycket man ljugit och lurats i historien. Anta att det är så nu också.
Så är kallskänkan upplyst eller grundlurad?
