Sista gången militär trupp från främmande makt befann sig på nuvarande Sveriges territorium var för närmare tre hundra år sedan – händelserna sträckte sig från sommaren 1719 till sommaren 1721. Och sista gången stridande förband från Sverige befann sig på utländsk mark var 1813, nästan hundra år senare.

Jag vet att det kan finnas invändningar mot bägge tidsangivelserna.

Har inte stridsflyg och militärubåtar kränkt svenskt luftrum och territorialvatten i sen tid? Och hur var det med det där norska planet som störtade på Kebnekaise? Kanske bör man inte heller glömma en rysk landstigning på Gotland i april 1808 – 1 600 man, men inga skott avlossades, för det fanns inga svenska soldater på ön att avlossa några skott mot.

En annan invändning: Fanns inte svensk militär i Finland under både inbördeskrig och vinter- och fortsättningskrig, för att inte tala om frivilliga officerare och soldater i danskars försvarskrig och polackers uppror på 1860-talet, eller svenskars deltagande i FN-operationer?

Men jag talar nu om reguljär, stridande trupp – inte om fredsbevarande operationer, inte om spion- och spaningsraider mot Sverige eller svenska räder mot grannar, inte om svenska frivilliga i Hitlers SS. Jag talar om krigsföretag – där Sverige som stat står eller har stått mot en eller flera andra stater.

Sådana krig har vårt land varit förskonat från sedan finska kriget mot Ryssland 1808-09 och de kortsiktiga följdverkningar som det kriget fick, till vilka man också måste räkna förföljande fiendetrupper uppe i Västerbotten där mindre skärmytslingar sedan ägde rum.

Förskonat från – det vill säga intill helt nyligen. Fram till det svenska krigsdeltagandet i Afghanistan och sedan, för två år sedan, Sveriges medverkan i anfallet på Libyen. Det var krigsföretag som drabbade inte bara de länder som utsattes för attackerna utan också Sverige och övriga angripare.

Mitt anförande går ut på att förklara varför man kan påstå något sådant.

1718 hade Sverige förlorat det utdragna Stora nordiska kriget, Karl XII:s krig. En del av den finska riksdelen fick avträdas till Ryssland, segrarmakten, som hade så gott som hela riksdelen under ockupation. I oktober 1813 stred Sverige, med sin nya tronföljare Karl Johan i spetsen för den så kallade Nordarmén, tillsammans med andra antifranska styrkor under slaget utanför Leipzig – Völkerschlacht. Det blev ett förödande nederlag för Napoleon. Av 600 000 soldater stöp en sjättedel, 100 000, under tre dagars strider. Och på vägen hem passade svenskarna på att klå upp danskarna och med våld, men ytterst litet våld, säkra unionen med Norge. Detta skedde under våren 1814, så det året är kanske ett mera korrekt årtal för slutet på den svenska krigiskheten. Unionen hade Sverige fått av den ryske tsaren. Norge kommer inte ha något unionsjubileum nästa år. Däremot kommer norrmän – och danskar – att fira upplösningen av Norges frigörelse från det flera hundra år gamla danska oket, och norrmännen dessutom sin demokratiska grundlag som tillkom det året, den sjuttonde maj, på Eidsvoll.

Vad som hände för svensk del mellan tiden efter stora nordiska kriget och 1813 eller 14, knappt ett hundra år, var Sveriges upphörande som en av de europeiska makterna. Karl Johan som kronprins och kung ställde landet på fredsfot – han genomförde ett systemskifte, från militärstat till civil ämbetsmannastat. Förutsättningen var en fredspolitik, en politik av icke-iblandning, som fick Sverige att avstå från varje framtida tanke på en återerövring av Finland. Detta är 1812 års politik, överenskommelsen i Åbo på sensommaren det året, mellan Karl Johan och kejsar Alexander I, under Napoleons ryska fälttåg. Det var ett avtal mellan dynastier, men det skapade stabilitet och säkerhet i omlandet. Sverige belönades med Norge – inte i realunion utan i en ganska betydelselös personalunion. Storbritannien garanterade denna utrikespolitiska omgruppering och Sveriges definitiva övergång till småstat.

År 1719–20 var det ingen som hade kunnat föreställa sig något sådant. Svenska riket var då inte bara besegrat och skuldsatt, nationen skulle också förnedras. Ryssland nöjde sig inte med segern, det sökte hämnden och gynnsammast möjliga läge inför fredsförhandlingarna som slutade med freden i Nystad 1721. Längs stora delar av den svenska östkusten genomförde den ryska krigsmakten straffexpeditioner, plundringar, härjningar. De var militärt fullständigt meningslösa – Sverige hade gett upp. Men längs östkusten låg landets modernaste industri och ekonomiska ryggrad, järnbruken, utskeppningshamnarna. De brändes nu och lades i ruiner. Landet skulle inte kunna tänka på revansch. Men det skulle visa sig att det gjorde det ändå: 1742-43 (”hattarnas krig”), 1788–90 (Gustav III:s ryska krig) och så finska kriget, 1808-09. Alla mot Ryssland, alla lönlösa, svenskt territorium krympte så gott som hela tiden.

Det finns en intressant uppteckning från 1719, rysshärjningarnas första år. På sommaren det året kom ryska truppstyrkor till Leufsta bruk i norra Uppland. Det blev en väldig brand. Nästan allt förstördes. Bruket innehades av Charles De Geer, som var titulär landshövding och sonson till den store Louis De Geer, en riktig vapensmed. Erik Benzelius den yngre, som skulle bli svensk ärkebiskop, har i sin relation berättat om vad som hände då, i Leufsta.

Det var den 24 juli man väntade fienden, men först morgonen därpå landsteg han med mellan sju och åttatusen man. En kornett Munk på svenska sidan hade 24 man vid förposten och sedan fanns det 200 bönder; flera andra bönder hade redan gett sig därifrån. De 200 låg i skogen vid förhuggningar. ”De utstodo en fiendens salva”, skriver Benzelius, ”varpå de ock lossade sina gevär, men sprungo därpå strax bort […], ty var och en saknade sin länsman, granne, officerare.” När ryssarna kom fram till själva bruket hade bruksfolket, 100 man, ställt upp sig med kanoner. Man sköt mot fiendens flank och fick träff. Men motståndaren var mäktigare. Han sköt med direkteld, en brukskarl föll, övriga flydde. Befälet beslöt att retirera för att rädda manskapet.

Man ser hur inte bara soldater och officerare inledningsvis försöker rädda vad som räddas kan, det gör också delar av bruksbefolkningen. Leufsta bruk var Sveriges största industrianläggning. Det var ett av de många vallonbruken, utrustat med spetsteknologi. Här var arbetarna om inte självständiga yrkesutövare så ändå ganska välmående. De hade någonting att slå vakt om. Men den svenska armén var slagen och inte till mycket till hjälp. Därför tog de till flykten, och det var ett mycket rationellt val.

Jag tror att det är i ett sådant här ögonblick som folkförsvarstanken föds.

Sveriges armé och flotta vid den här tiden bestod i huvudsak av indelt manskap – båtsmän, fotsoldater. Det militära indelningsverket hade en folklig förankring i bondesamhället, men det hade en smal bas. Soldaten var en torpare, som bidrog till folkförsörjningen när han inte övade eller var ute i krig. Det var en krigsmakt för försvar i eget land snarare än för anfall i främmande.

Före 1680, när indelningsverket kom till, hade soldatförsörjningen skett genom utskrivningar – så och så många bondsöner per socken. Det låg en social orättvisa i detta, för man kunde köpa sig fri och leja någon annan i sitt ställe och det gick inte att utskriva hur många som helst – då skulle jordbruket, huvudnäringen, kollapsa. Resten fick man köpa på öppna marknaden: legoknektar, officerare som valde högstbjudande. Och när kriget var över måste det här krigsfolket avdankas, och det tärde ytterligare på nationens välstånd.

Före utskrivningarna fanns de medeltida uppbåden. De bildade inga arméer, och de upplöstes så snart faran eller striderna var över.

Det var egentligen först sedan militärstaten hade gått i graven som kampen för en permanent folkbeväpning tog fart. ”Ett folk i vapen” hade varit en av den franska revolutionens paroller; i Preussen tog man över den för att befria sig från de franska ockupanterna. På Gotland sattes det upp en folkbeväpning 1810 – två år efter den ryska påhälsningen. Därefter följde en period av obligatoriska vapenövningar för alla svenska män, men till en början inte mer än fjorton dagar totalt. De höga militärerna slog vakt om indelningsverket, som var billigt eftersom det var bönderna som betalade, och de betalade för övrigt nästan all skatt i samhället, och till detta kom ett antal värvade regementen som drog till sig allt slags slödder, de som inte kunde bli annat.

Det var inte mycket till försvarskraft. Så tyckte liberalerna, av vilka många var nationellt sinnade, och framförallt räckte det inte om man ville erövra Finland åter – det vill säga inom Sveriges gamla gränser – från det ryska självhärskardömet, som ansågs vara det historiska framstegets främsta fiende.

Efter 1850 börjar det bildas skarpskyttekårer runtom i landet. De som tog initiativet var liberaler, fördemokrater eller tidiga demokrater. Det var en frivillig organisering, medlemmarna i föreningarna utgjorde en blandning av medelklass, småborgare, arbetare. Militären misstrodde skarpskyttarna, eftersom den inte hade någon kontroll över dem.

Det intressanta med skarpskyttarna – och något som pekar hän emot den allmänna värnplikten – är att de insåg nödvändigheten av att försvara sig och landet mot både en yttre och en inre fiende. Den inre fienden var reaktionen, och sådan var den yttre fienden också.

Skarpskyttarna blev en tidig folkrörelse, förmodligen vår allra första – beväpnad, fast kanske inte så över sig militant. Men när Adeln och ridderskapet hade godkänt förslaget till ny representationsordning för Sveriges riksdag 1865, då sade liberalen och skarpskytteledaren August Blanche att om beslutet hade blivit ett annat, så hade Stockholms gator färgats röda. Och det var skarpskyttarna som han hade i tankarna då.

Man kan fundera på det uttalandet när det i våra dagar talas om terrorister, om kravaller, om upplopp, om oansvariga ledare för en missnöjd underklass – tidigare kunde det heta gatans parlament. För Blanche, som satt i borgarståndet och senare i riksdagens andra kammare, var den termen inget svärord.

Vad var det alltså det handlade om?

Det handlade om beväpning men inte om vapen, det handlade om makten över vapnen. Det handlade om ett folkförsvar som skulle vara raka motsatsen till militärstat och militarism. Det handlade om att i värsta fall kunna skjuta sina generaler och ta saken i egna händer. Det handlade om folkmakt – fast på den tidens språk skulle det nog ha hetat: medborgerlighet.

Den stående hären, med den indelta armén som kärntrupp, var både ineffektiv och konservativ. Bondeståndet, som försörjde de indelta soldaterna, var visserligen pacifistiskt sinnat, men det hade ingen bra idé om hur man skulle försvara landet. Inom ståndet fanns det förvisso de som gick in för folkförsvarstanken – bondedemokrater. Jag har någon gång citerat en inlaga till Bondeståndet den 13 mars 1823, av Johan Jacob Rutberg. Rutberg skriver:

Ett folk måste vara övat i vapen. Varje medborgare är född en fäderneslandets försvarare. Vi hava sett en ringa början göras att sätta oss i stånd till uppfyllande av en plikt, oss såsom sådane åligger, därigenom att en National Beväring länge varit införd [han tänker på 1812 års beväringsinrättning]. Det återstår endast att utvidga denna inrättning, vid vilken folket nu hunnit vänja sig. Istället för fjorton dagars övning en gång för alla, vilken nu för tiden utgör varje ynglings krigiska bildning, måste införas ett allmänt soldatliv, hela folket bildas till en stående armé. […] I den mån, saken vinner framgång, skall ofelbart hända, att dugliga ämnen till befäl utbildas bland manskapet inom varje Kompagnie. Då medborgare utan åtskillnad, av all slags härkomst och utbildning, deltaga i övningarna, och vardera är skyldig att i så många år därmed fortfara, faller det sig naturligt, att var och en med överlägsna naturgåvor utrustad, som därtill fått nödig uppfostran, skall eftersträva ett befäl, vars erhållande måste smickra vem som helst, i synnerhet, om det bortgives genom truppens eget val, vilket utan allt betänkande bör tillåtas. Då Befäl på detta sätt hinner skapas, upphörer efter hand behovet av allt det Kompagnie-Befäl, som nu finnes.

Det här var revolutionärt.

Vart är det jag vill komma?

Jag vill komma fram till att den allmänna värnplikt, eller den ”nationella beväring”, som de här tidiga demokraterna slogs för och som vi skulle komma att ha i Sverige under närmare ett hundra år, från 1901 och fram till kalla krigets slut, inte var ett militaristiskt påfund utan ett folkligt krav, också behov.

Militären, däremot, har aldrig gillat folkförsvaret – och framförallt inte ett folkförsvar av den typ som Johan Jacob Rutberg lanserade i sitt riksdagsmemorial 1823, med valda befäl och rekrytering och befordran utan avseende på stånd.

Men det märkliga är att en dominerande kraft inom svensk vänster under 1900-talet, då den allmänna värnplikten var ett etablerad faktum, inte heller har gillat folkförsvaret. Det går att ge många smakprov på den hållningen. ”Inte en man, inte ett öre till försvaret.”

Jag menar att detta har varit en olycka.

Nu väntar jag mig ytterligare invändningar. Har inte svensk militär trupp under 1900-talet skjutit mot det egna folket? Har inte Ådalen 1931 ägt rum? Har inte höga militärer kunnat agera oberoende av sitt manskap, som när generalstabschefen Knut Bildt – farfars far till vår nuvarande utrikesminister – satt i överläggningar med sin tyske motsvarighet Helmuth von Moltke 1909 om gemensamma stabsövningar, vilket pekade hän mot svenskt deltagande i första världskriget några år senare?

Saken är att Sverige aldrig gick med i det kriget. Det fanns inget stöd bland arbetare och bönder för någonting sådant. Och Ådalen är en episod, inte ett mönster. I Sverige ska ordningen upprätthållas av polis, inte av militär. Efter de så kallade Göteborgskravallerna 2001 fanns det de som menade att militär skulle kunna sättas in även i inrikes konflikter – men det var minoritetsröster.

Värnpliktsarméns vapen skulle aldrig få riktas nedåt, endast – och i nödfall – uppåt.

Nu kan vi konstatera att den svenska värnpliktens historia inföll under en hundraårsperiod, den också. Sedan ett par år tillbaka är den utgången. Under ett tjugotal år blev värnpliktsarmén alltmer uttunnad, förbisedd, politiskt förtalad – men aldrig föremål för en stor diskussion om hur försvaret av landet Sverige skulle se ut. Majoriteten av befolkningen var för den, är för den.

Försvaret av Sverige upphörde emellertid stegvis att vara en prioriterad uppgift. Redan 1990, när jag gjorde en befälsövning i Övre Norrland, i Bodens fästning, hade invasion av landet upphört att vara en option. Endast fientliga diversionsförband kunde man räkna med. Men vad vi skulle göra med artilleriförband i Boden var då något oklart. Nu finns det så gott som inget artilleri i Boden och inte på något annat ställe heller.

Landets försvarskraft har urholkats.

Med andra ord: Sverige kan inte försvaras, ska inte heller försvaras. Territoriet, landet, är ointressant, officiellt både för fiender och för oss själva, och invasionsförsvaret behövs därför inte längre. Detta blev konklusionen av överläggningar mellan politiska makthavare under nittiotal- och tidigt 00-tal. Analytiker som historikern Wilhelm Agrell och generalen Carl Björeman har i böcker skildrat den kuppartade uttunningen och nedrustningen av Sveriges försvarsförmåga.

Samtidigt inleddes en utrikespolitisk nyorientering som gick i det internationalistiska åtagandets namn. Liberaler, som i tidigare skeden hade utgjort den nationella sakens kärntrupp, gick nu in för att förtala nationen. Andra nationer var långt viktigare än den egna. Sverige skulle inte ha ett invasionsförsvar utan ett insatsförsvar, inte en defensiv utan en offensiv försvarsförmåga. Samma krafter som hade slagit ned på Palme-erans internationalism, formulerade nu en ny sorts internationalism, i namn av en överlägsen moral och av mänskliga rättigheter.

Men försvar var det ju faktiskt inte fråga om här, utan om angrepp – eller om ingrepp eller rentav om övergrepp.

Carl Björeman, generalen, har beskrivit förvandlingen av Sveriges krigsmakt från en självförsvarsstyrka till en modern legohär, en soldatesk, en pseudokolonial expeditionskår att sättas in så snart tillfälle ges.

Under nittiotalet kom 1812 års politik att successivt uppluckras. Sveriges regeringar började efter Sovjetunionens undergång att ompröva klokskapen i Karl Johans och Alexander I:s fredspolitik och utfärda garantier till länder som hade frigjort sig från det sovjetiska imperiet med innebörden att det alltmer militärt avlövade svenska försvarsmakten skulle inträda till deras försvar. Sverige som baltisk skyddsmakt.

Detta var Göran Perssons politik, och även Carl Bildts. Enligt min bestämda uppfattning var det en äventyrspolitik.

Slutpunkten på dessa strävanden blev 2009 års så kallade solidaritetsdeklaration i Sveriges riksdag som säger att Sverige kommer till militär undsättning så snart en vänligt sinnad nation känner sig hotad – och alldeles särskilt i vårt närområde. En annan general, Karlis Neretnieks, har tolkat detta som en återgång från 1812 års politik, då Sverige drog sig tillbaka från utrikes- och säkerhetspolitiska förpliktelser, till 1628 års politik, då Gustav Adolf och hans kansler Oxenstierna bestämde sig för att intervenera på kontinenten – mot den tysk-romerske kejsaren och hans anhang, motsvarigheten till dagens inbillade hot österifrån.

Har alltså Sverige på nytt blivit en interventionistisk nation?

Vi har definitivt varit det i Afghanistan och i Libyen.

Vi kunde ha varit det i Jugoslavien – och har ännu inte blivit det i Syrien, gudskelov.

Det här har blivit något av en historisk exposé. Fyller en sådan verkligen någon funktion? Det brukar sägas allt det enda man kan lära sig av det förflutna är man inte kan lära sig någonting av det. Men vad kan man då lära sig av? Det som inte har hänt? Det som kommer att hända?

Dagens situation är dyster. Vi har gjort oss av med folkförsvaret. Vi har kvar viss avancerad och kostnadsslukande militär teknik, men det råder stor oklarhet om ifall den kan användas, till vad och var. Vi har en yrkesarmé med fler officerare än meniga. Soldaterna rekryteras genom negativt urval och har alltså en sämre generell kompetens än värnpliktsförsvaret hade. Vår nationella värnkraft har allvarligt försvagats genom övergången till yrkesarmé, till soldatesk.

Två andra saker fördystrar bilden ytterligare.

Det ena är att denna nya legohär är en krigsmakt som ska vara insatsberedd, som ska kriga och döda, men bara inte försvara det egna landet – det antas andra göra i den internationella, demokratiska solidaritetens namn. Den svenska krigsmaktens övergång från defensiv till offensiv – alltså 1628 års politik – innebär en direkt säkerhetsrisk för landet, eftersom vi kan förvänta oss vedergällning i en eller annan form, också planlösa terrorattacker, för gärningar som vår militär har begått utomlands där den inte borde vara.

Det andra är att dessa nya militärer – dessa legoknektar – kan antas vara demokratiskt opålitliga. De är rekryterade först och främst för sin försörjnings skull. De är beredda till mycket för att få ha försörjningen kvar. De är som vilka andra anställda som helst. Någon högre mission än det egna yrket, den egna anställningen har de inte. Kanske är de rentav beredda att ta anställning i en annan stats armé om de får bättre villkor där. Så var det förr – före den indelta soldaten och folkbeväpningen. Således är de också nationellt opålitliga.

Yrkespolitiker, utan lång erfarenhet av annan yrkesverksamhet, har beställt ett yrkesförsvar, med soldater som inte har något annat att falla tillbaka på om de skulle finna livet i fält eller i garnison outhärdligt. Soldattjänstgöring kommer inte att vara gångbar merit på många anständiga arbetsmarknader.

Det här gör frågan om värnpliktsförsvarets återinförande till en första rangens demokratiska fråga. Det har aldrig funnits en folkmajoritet för yrkeshären. Allmänna värnplikten kom till för drygt hundra år sedan, den fungerade bra i orostider, den avvecklades och den kan återuppstå.

Det är angeläget att den gör det. Det kommer till exempel att vara lättare att sätta in värvad trupp mot strejkande arbetare, mot storstadsförorternas desperata invånare än en armé som består av de här människornas vänner, grannar, kompisar.

”Ett folk i vapen” är, enligt min mening, en fortfarande aktuell paroll. Den är faktiskt aktuellare än någonsin, därför att många av våra grannstater, våra utrikes- och säkerhetspolitiskt förbundna – jag talar om Nato-staterna – har övergett folkförsvarsprincipen. De har ställt sig på krigsfot. Också Ryssland kommer att göra det. Men Finland gör det inte.

Det är tänkvärt. Finland, en gång del av svenska riket under närmare 700 år, som gick förlorat under 1700- och tidiga 1800-talets många militära konfrontationer och som rätt nyligen har haft främmande styrkor på egen mark – Finland står fast vid folkförsvaret, värnplikten, och sätter sin tillit till massan istället för allianspolitiska mirakelkurer. Finnarna, broderfolket, borde inspirera oss.

Så därför, till slut: Leve Finland! Leve folkförsvaret! Leve värnplikten som är ett fredsverk och en demokratins beskyddare!

Anmärkning. – Anförande under fredssamtalen i Degerfors den 10 augusti 2013.

 Anders Björnsson