Hur var läget i Syrien innan demonstrationerna började i mars 2011, och hur började det? Detta har bland andra Pål Steigan, föreningen Syriensolidaritet och Anders Romelsjö skrivit om. Artikeln nedan av Pål Steigan följs av ett utdrag från broschyren ”Vad händer i Syrien?” 2013.

I det senaste numret av FiB/K (nr 3/2016) är redaktören för FiB-juristernas hemsida inte överens med FiB-juristernas ordförande och tillika en av grundarna av sajten alliansfriheten.se om hur vi skall se på den ryska Syrieninterventionen. Är den förenlig med den mellanstatliga uppförandekod vi idag har eller är den inte det.

alliansfria svenska soldater

Jag grips av ursinne över att de till slut kunde mörda Berta Cáseres, denna enastående inspiration i kampen för Honduras folk, kvinnorna, urfolken, Moder Jord. De hade länge hotat och vi fruktade, och så gjorde dom det, de skickade lejda mördare att väcka henne hemma mitt i natten och skjuta ihjäl henne. Men de blir inte av med henne, hon lever vidare med oss i kampen, i oss som kände henne och de som lär känna hennes historia nu, hon som offrade livet för en bättre värld.

Berta i blå tröja på FNRPs verkställande utskottsmöte i San Pedro de Sula 8 november 2010

Varje månad under 2016 delar vi ut ett pris till månadens tok, alltså en person vars handlingar utmärkt sig som osedvanligt galna. Månadens tok är: Carl Anders Peter Hultqvist (f 58), Sveriges försvarsminister.

 Öppet brev till Försvarsministern: Peter Hultqvist, du har beskyllt kritiker av Värdlandsavtalet som inte gör samma tolkningar av dess innebörd som du för att tillhöra någon slags undervegetation (1 o 2). Min fråga är om jag ska känna mig utpekad? Jag har ju samlat in namn mot Värdlandsavtalet på Stora torget i Uppsala och jag har kritiserat avtalet i flera tal på appellmöten. Jag uppskattar inte att jag och mina vänner benämns som någon slags undervegetation. Det känns som om vi anklagas för att vara brottslingar eller åtminstone oärliga. Antydningarna om att vi som är kritiska skulle gå i Ryssland ledband är också oförskämda. Vi som är kritiska är kunniga och självständigt tänkande människor.

Maj Britt Theorins tal vid konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” i riksdagen, onsdagen den 25 november  2015

Alla allianspartier står nu bakom förslaget att skicka Jas-plan för att understödja den väpnade kampen mot IS/Daish. "Ett rimligt svar på den begäran som Franrike har gjort och som även är i linje med Amerikas", säger kristdemokraternas försvarspolitiske talesman. Låt oss för stunden undvika den sunda frågan om varför Sverige ska bidra till den fortsatta polariseringen och radikaliseringen mellan öst och väst genom att understödja den krigskampanj som utgör själva grunden för IS existens. Istället bör vi påminna oss om vad Jan Björklund sa häromdagen, att "om nu USA och Frankrike begär hjälp med flygstridskraft i kampen mot IS så är det högst märkligt om Sverige inte ställer upp för det har vi gjort tidigare". Tidigare oförrätter rättfärdigar alltså nya oförrätter.

Syrien är nu krigsskådeplats för flera europeiska stormakter förutom för USA och oljediktaturerna. Och dessutom Iran. Miljontals har tvingats fly, hela städer har lagts i grus, hundratusentals har dödats och lemlästats. Och bara de mest naiva och oskyldiga själar tror fortfarande att kriget handlar om demokrati. Det handlar om olja och gas, som jag har förklarat tidigare, men också om något mer. Vad är detta mer? Vilka är de djupare orsakerna till kriget?

Läs hela Pål Steigans artikel på Lindelof.nu

Aftonbladet skrev i måndags ”Under måndagen kom beskedet att USA ber Sverige om hjälp i kampen mot IS. Det är USA:s försvarsminister Ashton Carter som skickat ett brev till sin svenska motsvarighet Peter Hultqvist (S) samt en rad andra länder, däribland Norge, där man ber om militärt stöd mot terrororganisationen.” 

Efter andra världskriget fanns 15 miljoner flyktingar (benämnda Displaced Persons, DP:s) enbart i Västeuropa. De bodde utspridda i barackläger, från Italien, Schweiz och Frankrike över Belgien och Holland till Österrike, Västtyskland och Danmark samt även i Sverige. Efter hand, i takt med att återuppbyggnaden efter kriget tog fart, avvecklades lägren. De sista stängdes 1955 i Österrike och Västtyskland. Lugnet varade inte länge.