Jag har inget till övers för Islamiska staten och ser gärna att organisationen förpassas till de mardrömmar ur vilka den uppstått men glömmer lätt att krigets verklighet alltid är sig lik, särskilt för den civila befolkningen. Av den enkla anledningen bör man undvika att differentiera mellan helvete och helvete (deras-vårt). Vad man inte bör undvika är differentieringen av ansvarsfrågor.

Orsakssambanden är enkla: om någon bombar och härjar mycket i en region, så föder det tendenser hos vissa av de drabbade att själva vilja bomba och härja i andra regioner.

Den gyllene regeln, som lyder något i stil med att man bör handla mot andra som man vill att andra ska handla mot en själv, håller som bekant knappast i detta sammanhang.. Inte bara för att den ständigt bryts av västvärldens maktlystna, utan också av det faktum att Islamiska statens krigare inte bara vill döda utan faktiskt också välkomnar den egna döden. IS har förstått att våldets spiraler är bland de mäktigaste krafter som finns. I välkomnandet av den egna döden, omkullkastar IS därmed den redan skrala grunden för den gyllene regeln och inbjuder västvärlden att retroaktivt rättfärdiga det våld som fött dem. Hur bemöter man människor som inte bara vill döda oss utan räknar med, eller till och med vill, dödas själva? Med mer våld, bestämde man.

Först när det sista IS-fästet är en rykande krater kommer vi ha blottlagt våldets enkla grundprincip, att våld och förstörelse leder till mer våld och förstörelse. Inte av de som utrotats, men deras spöken går igen.

Så vad händer när vi löper linan ut och följer alliansen hela vägen? När IS äntligen är förvandlat till rökpelare, eld och kratrar och kampanjen är över kommer vi förtvivlat snabbt tvingas notera att kriget inte alls är slut, för runt kanten av kratern efter IS finns en hel värld kvar. Kratern kan bli mycket större, många fler terrormakare från alla sidor kan dö. Men innan kratern slukat all utsida så kommer våld att föda våld. Det var något Jesus själv kände till, men som många kristdemokrater har glömt. Men misströsta inte, filosofen Noam Chomsky har en sund, idiotsäker och ständigt applicerbar strategi i frågan. Han menar att om man oroar sig för hur man ska stoppa terrorism så är det bara att sluta delta i terrorism.