Helgens intressanta konferens i Uppsala med Arne Andersson, Jan Myrdal, Jenny Wrangborg, Oskar Sjöström, Peo Österholm och Ulla Wennberg. Samtalsledare FiB/Ks ordförande Torbjörn Wikland publiceras nu här på Folket i bild/k om du missade den, eller vill se något avsnitt igen

Folket i Bild/Kulturfront arrangerade ihop med NBV en heldagskonferens i Uppsala lördagen den 12 mars. Med ett digert program mellan kl 10-16, kom och gick dryga 50-talet kulturintresserade.

Det bland landets borgare ständigt lika kontroversiella Leninpriset går i år till författaren Mikael Nyberg, priset med namnet som borgarna tycker är mindre kontroversiellt, Robespierrepriset - eller Jan Myrdalbibliotekets lilla pris går till musikerna i Sápmi Sisters.

Vladimir Iljitj Uljanov, som givit namn åt Jan Myrdalbibliotekets stora pris: Leninpriset

Därför har "vänstern" hittills i alla avgörande ögonblick offrat det folk den levt på att företräda. Men om de skulle våga kunna uppträda förnuftigt, "expropiera expropiatörerna", som det står skrivet då skulle det finnas en rimlig möjlighet för folk att överleva också denna tid. Men de är för fega och värnar sina egna privilegier alltför mycket för att våga gå den härskande klassen, dess banker och ledarskribenter emot ens så mycket som de i Sverige vågade på trettiotalet. De vågade inte ens fullfölja den halvmesyr de påbörjade med lönefonder. All hittillsvarande erfarenhet säger alltså att de åter kommer att svika till sina medlemmars och väljares undergång också nu. Tyvärr.

Läs Myrdals artikel i Dagens ETC

Göran Greiders inledande ledartext som Myrdal svarar på hittar duhär

Kring epokens första imperialistiska världskrig.

Rubriken är från 1915/1916 ty redan då formulerades på det håll som kan kallas vårt att det kriget hörde den nya epoken, imperialismens, till och alltså kunde följas av flera sådana krig. Vilka, som vi nu vet, också blev av.

Men! Att idag blanda ihop diskussion om drivkrafterna bakom Syrienkriget och frågan om flyktingmottagande i Europa är uppenbarligen som att sticka huvudet i ett ormbo. De stora meningsmotsättningarna rör inte själva flyktingfrågan, utan synen på Syrienkriget (Afghanistan, Irak och Libyen). Myrdal tar upp hela paketet på en gång, vilket skapar konvulsioner i alla läger inom det svenska etablissemanget (inklusive stora delar av det som officiellt ses som den politiska vänstern). Orsaken till detta är att Sverige bakom kulisserna redan är anslutet till USA/Nato-lägret. Därför är frågan om USAs (och dess allierades) skuld tabu och avförd från dagordningen.

Läs hela artikeln på Lindelöf

Det är lätt att känna vanmakt inför det namlösa lidande som utspelar sig framför TV-kamrorna i dagens flyktingkaos. Och visst kan det behövas både “humanitära korridorer” och “humanitära visum”. Men om rop på sådana inte följs av krav på åtgärder som sätter stopp för människors flykt riskerar ropen att eka av tom humanism, rent av bli till ytligt “verbiage”.

Jan Myrdal anser att jag ägnar mig åt "verbiage", att jag använder en massa "ädla" ord som ingenting betyder, när jag — så konkret och handfast jag förmår — påtalar vikten av att rädda liv i en akut katastrofsituation. Det jag, och många med mig, nu pläderar för är säkra och lagliga sätt för dessa flyktingar att ta sig in i EU för att där kunna söka asyl. En del talar om "humanitära korridorer", andra förespråkar "humanitära visum" som skulle vara möjliga att ansöka på plats, på någon ambassad eller liknande i katastrofens närområde. Allt för att dessa flyktingar inte skall behöva riskera livet på sin väg till Europa. Det är också därför jag, och många med mig, kräver att det så kallade transportörsansvaret skall avskaffas, så att flyktingarna kan köpa sig en vanlig flyg- eller färjebiljett.

Det är inte svårt att hålla med Margareta Zetterström om att orden är viktiga. Ord som “flyktingvågor” och “människor som väller in” eller att tala om flyktingar som “svärmar” och “horder “ hör till en samhällsdiskurs som vänstermänniskor bör undvika. Men det räcker heller inte att resa en tom humanitet och peka ut Åkesson som skyldig till allt ont. Människor flydde elände och misär långt innan Syrienkriget. Men det skedde i bland annat Afrika och inte så många brydde sig. Och en av orsakerna - kanske den viktigaste - var den imperialistiska och ytterst handelvänliga politik som Sverige inte bara stödde utan på många sätt gick i bräschen för. De skyldiga till flyktingkatastrofen finner man alltså även på Helgeandsholmen och i Kanslihuset, som Jan Myrdal skriver.

När Jan Myrdalsällskapet för sjunde gången delade ut Leninpriset var det dags för den genomarbetade analysen. ”Om kampen samhällets överbyggnad” var rubriken lördagen den 18 april.