Det finns få, om ens någon i Sverige utöver Jan Myrdal, som öppnar dörrar för kritiken mot det rådande samhällets misslyckanden och varför förtrycket pågår. I enlighet med synen om att ”bibeln sitter i vår ryggmärg sedan århundraden”, var inledningsvis påminnelsen om Matteus 5: 13 inte särskilt överraskande - det vill säga där evangelisten ger saltets idémässiga roll. Men där fanns också med på vilket sätt den i Marx mening härskande klassen styr tänkandet och också med Strindbergs ord om tankelagarnas betydelse för den bestående ordningen.
Scenmusik denna gång visades sig vara en lika eminent som fiktiv grupp; ”Jonsereds Bruksorkester”. Dessa professionella musiker hade instiftaren av priset Lasse Diding engagerat, vilka naturligtvis avsevärt förhöjde stämningen. Romsk musik och tal i denna del associerades annars väldigt mycket med de på scen sittande ensemblemedlemmar i Backateatern från Göteborg… Stort tack för den uppvisningen! Ingen nämnd, ingen glömd.
Och när sällskapets ordförande Cecilia Cervin gav juryns motivering framstod också Mikael Wiehe som en mycket förtjänt mottagare av priset.
I stället för att på sitt vanliga sätt ´spela mot makten´ kom Wiehe som omväxling att hålla ett ideologiskt tal där han redovisade flera av sina ståndpunkter. I enlighet med raderna från CD:n Främmande land, (2005): reellt existerande nyliberaler, som bara är människor när dom betaler”, var inte angreppet på vår tids liberaler särskilt överraskande… Detta exempel är inte ensamt i den digra skatt av melodier och sånger som Wiehe levererat sedan 1970-talet! Många har än idag med sig Hoola Bandoola bands sånger ”På väg” (1973) i sitt husapotek. Två stora samlingsvolymer i foliantform finns idag utgivna med texter och diskantnoter i den tidigare: dels Sångerna (Carlssons bokförlag, 2002) och ”Aldrig bli som ni”( Ordfront, 2010) – den senare ger mer bakgrundstext.
Robespierrepriset fick Sara Beischer och även här gav också Cecilia Cervin juryns motivering. Beischers fick priser för ett ”ungt författarskap (två böcker, min anm.) som går emot den individualistiska strömmen och med stolthet, kärlek och respekt ger röst åt arbetarklassen och vardagens osynliga hjältar”. Beischers egna ord och hennes egen uppläsning ur romanen "Det finns råttor överallt utom på Antaktis" (Ordfront, 2013) lockade fram skratten.
Dagen blev som helhet mycket lyckad, med applådåskor, många kära återseenden bland sällskapets medlemmar, vilka fördubblats senaste året, kvällens fest på Hotell Gästis. Allt inramat av havsvindarnas loja spel och solens ljumma värme... visade att ´makterna´ i varje fall denna dag stod på sällskapets sida.
