Margareta Zetterström redogjorde förtjänstfullt i sitt första inlägg för hur flyktingar under decennier sökt sig norrut över den afrikanska kontinenten och mött en kvalfull död under Saharas brännande sol eller i Medelhavets piskande vågor. Lika viktigt var det att nämna kopplingen mellan denna tragedi och den imperialistiska politik som Sverige och andra västländer utsatt de afrikanska länderna för, Det som kallas den “arabiska våren” är också i grunden orsakat av denna politik. För att få ett slut på denna rovdrift av andra länder från västländernas sida krävs djupgående förändrar i de sistnämnda som inte ens den mest blåögde revolutionär kan tro ska genomföras över en natt.

Men den akuta flyktingkatastrof som nu äger rum är lätt att stoppa. Den är kopplad till ett land, Syrien, som under mer än fyra år har varit utsatt för västländernas mest illsinta krigsföring. Under större delen av den tiden har människor i landet flytt till regeringskontrollerade områden undan rena gangstergäng som fått stöd av de västländer, vars regeringschefer nu i möte efter möte ojar sig över den uppkomna situationen.

Nu har dessa gangstergäng förfinat sin terror och även attackerat tidigare säkra områden. De som kan försöker naturligtvis fly undan terrorn. Att den “brain-drain” som detta skapar till förfång för Syrien och nytta för de västländer som orsakat flykten är en av historiens ironier och kan enbart lastas de ojade regeringscheferna och inte de människor som försöker rädda sina liv.

Visst skulle det lindra nöden om transportöransvaret avskaffades. Men det räcker inte. En syrier kan i alla fall inte på ett tryggt och relativt billigt sätt ta sig från Damaskus till Stockholm med flyg. Inte ens ett “humanitärt visum” hjälper. När jag besökte landet för några år sedan gick det. Men sedan dess har Sverige infört sanktioner mot Syrien som bland annat innebär att direktflyg mellan Damaskus (och alla andra syriska städer) är förbjudna. Så visst, gärna ett bortagande av transportöransvaret, men först ett avskaffande av sanktionerna.

Nyligen sträckte den syriske presidenten ut en hand till Sveriges utrikesminister Margot Wallström om samarbete för att stoppa den omvända flyktingtrafiken av framför allt missanpassade ungdomar i svenska förorter till krigets Syrien där de användas som kanonmat i det krig västländerna utkämpar mot landet.

Den svenska utrikesministern avfärdade med stolt förakt erbjudandet. Hon föredrog uppenbarligen fortsatt  krig, död och halshuggningar. Och hon är ändå både humanist och feminist.

De mer humanistiska kraven måste alltså åtföljas av krav som kan sätta stopp för kriget: att sanktionerna mot Syrien upphävas och att allt svensk stöd till kriget i Syrien stoppas.

Dessutom kan vi kräva att den svenska utrikesministern ska agera för att även alla andra länder som stöder kriget i Syrien ska göra som Sverige; avsluta sitt stöd.

Reser vi bara humanitära krav för flyktingar utan att koppla dem till krav om åtgärder för att komma till rätta med orsakerna till den nuvarande  flyktingsituationen riskerar vi att permanenta en akut flyktingkatastrof.

Tommare kan knappast en humanism bli.

Tom och innehållslös som en påse om man inte fyller den med något, som pastor Jansson sa.