Jag har hört denna argumentation förut och undrar vilken moral, vilken typ av förpliktelse det är fråga om. Resonemanget liknar mycket den ”responsibility to protect” som humanitära interventionister har predikat i ett par decennier vid det här laget (och som för all del har en mycket längre historia). Ett i grunden imperialistiskt koncept, med syftet att kunna inskrida där folkrättens regler sätter käppar i hjulen. Brezjnevdoktrinen var en applikation av detta koncept under historiskt givna omständigheter.
Stormakter alltid har tagit sig den rätten, långt före den moderna imperialismens epok. Ryssland gör det idag. Det spelar faktiskt ingen roll att andra stormakter hemfaller åt samma cyniska spel – cyniskt eftersom det drabbar många människor alldeles oförskyllt. Småstaten och dess medborgare har all anledning att ta sig i akt för denna retorik, varifrån den än kommer; att värja sig mot stormakters ”beskydd” och ”inskridanden”.
Konungariket Sverige har ett oavvisligt ansvar för sina egna medborgares väl och ve; till dem räknas åtskilliga som ej utgör ”etnisk civilbefolkning”, alltså är infödda svenskar. Men svenska staten har inget speciellt ansvar för svenskspråkiga som är medborgare i andra länder, exempelvis den finlandssvenska minoriteten i Finland eller befolkningen i det helt svenskspråkiga Åland – arvtagare till det svenska riket. Majoren Jan Björklunds svammel om att Sverige skulle ”inskrida” vid ospecificerade hot mot de neutraliserade, demilitariserade Ålandsöarna har med all rätt avvisats.
Även Limmergårds ståndpunkt måste avvisas.
Kommentarer
Nu menar jag att SL överdriver när han säger att jag är ensidig i synen på Ryssland; att jag är ”endimensionell ”. Men jag har faktiskt i pressen (Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, senast på nätet: tidningenkultur en.se) uttryckligen varnat för nidbilder av dagens ryska samhälle och den politik som makthavarna där för. Rådande rysskräck jag har försökt motarbeta, efter förmåga. Detta har jag fått skit för. Det får man stå ut med.
Vad handlar då saken om?
Min uppfattning är att den ryska regeringen och statsledningen har begått svåra fel i Ukrainafrågan. Detta har slagit tillbaka mot Ryssland. Man behöver inte vara en supporter för annan makt för att anse det.
Jag kan inte begripa att Ryssland har några ”landsmän” i Ukraina, lika litet som Sverige har några i Finland (eller bland utvandrarnas ätteläggar på andra sidan Oceanen). De ryskspråkiga i Ukraina, vilkas medborgerliga och minoritetsrätti gheter borde garanteras av regeringen i Kiev, behöver ingen skyddsmakt, och det behöver inte de svenspråkiga i Finland heller. De senare är finska medborgare, inte svenska. Att de har ett av landets två officiella språk som modersmål gör dem inte mindre finska. Att de skulle vara etniska svenskar är en missuppfattning som ärkefennomaner en gång odlade. Men den tiden är nu förbi, tack och lov. De främsta fennomanerna var också svenskspråkiga.
Sverige och Finland är goda grannar. Ryssland och Ukraina borde också vara det. De kommer att bli det.
2. Rätten att skydda landsmän är något som inte kan avfärdas så lätt som AB gör. Fina stater som Kanada gjorde det 2007 när 14 000 kanadensare skulle evakueras från Libanon. USA och europeiska stater gör det regelbundet.
3. Jag tror också att AB är överens med mig om att Sverige inte kan förhålla sig likgiltigt till den svensktalande befolkningens i Finland intressen. Inte heller till Ålandsfrågan som för Sveriges del lämnats öppen genom att vi inte undertecknat Ålandstraktaten.
4. Dessutom menar jag att man på det postsovjetiska territoriet måste ta hänsyn till realia, en rad problem som inte har självklara lösningar. Tex Nagorno-Karabac h som inte har någon given folkrättslig lösning.
Kort sagt kräver jag av en så skicklig historiker som AB en mindre endimensionell analys.
RSS-flöde för kommentarer på denna post