Skönlitteratur kan inte läsas utan glasögon. Och ju mer man vill framstå som modern, desto fler glasögon ska man ha på sig. Den som därtill är fullständigt modern, har den allra senaste uppsättningen av glasögon. Det vill säga, denne har fullt upp med att hålla ordning på alla nyanser som en text innehåller; nyanser som man absolut inte får gå miste om. Ack! vad dessa glasögon kan avslöja i fråga om nyanser. Nu undrar ni kanske: Vilka glasögon? Jo de där glasögonen som får oss att se kränkningar i skönlitterära texter. Alldeles riktigt. Kränkningar i fråga om genus, klass, etnicitet med mera. Och vi ska väl vara glada över att det finns sådana glasögon. Inte sant?

Martta Koskinen föddes 1896 i Hollolola kyrkby. Kommunen ligger i södra Tavastland och har landgräns mot Lathis. Hon var uppvuxen med sin mamma och en styvfar, två helsyskon och tre halvsyskon. Hon gick ett år i skolan innan modern tog hem henne för att sköta hemmet och småsyskonen. Båda föräldrarna arbetade som lantarbetare åt olika bönder. Som liten fick Martta scharlakansfeber. Det gav henne bestående men livet ut i form av en hörselskada som gav henne svårigheter att kommunicera med andra människor. Trots handikappet och den minimala skolgången utvecklade hon litterära talanger och skrev små romantiska berättelser.

avrättade rödgardister

”Jag sögs in i mångmilaskogen, jag tog dess puls och blev en del av den.”

Hans Lidman

Två tidigare styrelseledamöter av Hans Lidmansällskapet, Göran Eriksson och Hans Malmsten, har på Gidlunds förlag gett ut en bok med namnet ”Längs stigarna med Hans Lidman. Från en tid när allt synes möjligt.”. Det är ett äreminne över denna författare som var en man av folket i dess bästa bemärkelse. Hans natur- och kulturskildringar ofta med en mollton appellerade direkt till folkdjupet under de första decennierna efter andra världskriget. Han var osannolikt produktiv och förutom böcker medverkade han flitigt i tidningar och tidskrifter.

För en månad sedan avslutade regissören Stefan Jarl en dokumentärfilm om Henning Mankell. Henning Mankell själv frågade vännen Stefan Jarl om han ville göra hans testamente, ett avsked till läsare, familj och omvärld. ”Jag vill prata med dig om vissa saker som haft betydelse i mitt liv, avgörande ögonblick, det som gjort mig till den jag är, min saga, min berättelse, mitt liv”.Det blev en film om uppväxt, arbete, konst, solidaritet, liv och död.

Se programmet på SvT-Play

Folket i Bild/kulturfront har härmed nöjet att presentera författaren Freke Räihä rapport från det årliga litteraturjippot i Göteborg, Bok och biblioteksmässan

Vad kan vara mer lämpligt i novembermörkret än att tänka på åldrande?Tom Carlsson skriver några tankar i ämnet med anledning av en nyutkommen bok.Han funderar över skallet mot Alice Bah Kuhnke, varför tankarna alltid snurrar när man skall sova.Sedan tar han sig även friheten att lansera ett förslag till bot den sjukabostadspolitiken och recenserar en biografi som inte skulle fått ges ut.

Stig Sjödin Sällskapet  tilldelar poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg årets Stig Sjödinpris. Sällskapets motivering lyder:

”Jenny Wrangborg skriver poesi från sin vardagsverklighet i restaurangköket. Genom hennes dikter stiger man in i en värld av stress, utsugning och hårdföra arbetsgivare men också av solidaritet, sammanhållning och varmt kamratskap. Kallskänken är hennes utkikspost för skildringar av kampen för människovärdiga villkor i en bransch som sällan genomlysts i diktens form.

Jenny Wrangborg står i början av sin skrivargärning, hon sätter ord på en verklighet och kräver förändring. För sin förmåga att nagelfara och gestalta ett arbetsliv där utsattheten ökar, för den glöd som utmärker hennes lyriska uttryck, tilldelas Jenny Wrangborg årets Stig Sjödinpris.”

Prisbeloppet är på 40 000 kr.

Läs också Erik Pålsson Rönbäcks intervju med Jenny Wrangborg i FiB/K 4/10

Jan Myrdal om texter som återställer Strindberg som konstnär och intellektuell och lösgör hans skriftställararbete ur svensk akademisk tvångströja.

Jens Liljestrand som tidigare redigerat två böcker med Vilhelm Mobergs brev – Om Gud vill och hälsan varar samt Du tror väl jag är död – driver i sin nya bok Mobergland – Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie starkt tesen att historiesynen i utvandrarserien präglas av Mobergs ställningstaganden under kalla kriget. Romanserien blir ännu ett tillfälle för Moberg att kritisera ett Sverige som under andra världskriget böjt sig för nazismen och nu böjer sig för Sovjet som Moberg ser som det stora hotet.

Under denna tid blomstrar Vilda västern-filmerna med sina ideal av individualism, maskulint våld; då skulle rödskinnen utrotas, nu de politiskt röda. Ensam är stark, staten medför byråkrati som ska bekämpas, kvinnan sköter hem och barn, sexualiteten bejakas men bara inom äktenskapet och homo göre sig ej besvär.

Jens Liljestrands bok är den kanske mest djuplodande och kunniga som skrivits om utvandrarserien och ger nya och värdefulla inblickar i både Mobergs författarskap och person. 1940–50 talen, då serien skrivs, är den mest högervridna perioden i Mobergs liv. Han tillbringar några år i USA och funderar allvarligt på att bosätta sig där: ”… här borde man levat de senaste 30 åren…” och i ett annat brev skriver Moberg: ”Mina tankar om svensk utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten för Sveriges räkning …”

Naturligtvis påverkade detta utvandrarseriens utformning och Liljestrand gör en oerhört noggrann genomgång av romanseriens historiesyn. Han ställer upp ett schema för kalla krigslitteraturen och Storstarken Karl-Oskar, som blir både kyrkvärd och juryledamot, passar väl in i den mallen. Lite svårare blir det med Robert och ännu svårare har jag att acceptera kalla krigsmallen för utvandrarseriens två kvinnliga huvudfigurer: Kristina och Ulrika.

Allra svårast att passa in är Ulrika, sockenskökan, som enligt kalla krigsmallen borde skildras negativt, men istället representerar den samhälleliga revanschen i möjligheternas land som USA då var. Efter läsning av utvandrarserien framstår dessa två kvinnor som de främsta romanfigurerna.

De två sista kapitlens resonemang om utvandrarserien som ett nationalepos och Moberg som nationalförfattare är minst lika intressant som kalla krigstemat. Genom Liljestrands tre böcker och böcker som Vilhelm Moberg tar ställning samt brevväxlingen Broder Ville, käre snälle Sven finns underlag för en bredare belysning av Mobergs roll som författare.

En tillbakablickande framtidsskildring från år 2025, en lärobok i livet som intellektuell arbetarförfattare. Men även en bok om förlorade möjligheter, om förbättringar, om försämringar, om personliga framgångar och tillkortakommanden. Fast kanske främst om konsten att se sig själv som en del i ett större sammanhang – vilket kan vara nog så svårt om man vill skriva samhällskritik: Att ha pretentioner i det man skriver utan att bli en besserwisser. Att våga ta ställning och samtidigt lyssna.

Ett författarliv är (antagligen medvetet) stilistiskt skriven på vårdat talspråk bland arbetare födda på 1920-talet. Det vill säga i Wernströms egen generation. Det skapar en närhet, men innebär också en viss omställning för yngre läsare. Svårigheterna ska inte överdrivas. Belöningen blir ett nära självporträtt som ger frågeställningarna större djup.

Sven Wernström var en av 1970-talets ikoner. Hans böcker Fiendens språk och Spelet om plugget från 1970-talet är utmärkta läroböcker i maktkritik som betytt mycket för mig och många i min generation. Mitt ex av Fiendens språk är 4:e upplagan vilket visar att läroböcker i maktkritisk språkanalys inte var något udda sekteristiskt; utan sågs som en viktig del av all samhällskritik. När jag nu skulle närma mig Wernströms självbiografiska roman var det således med stor förväntan, men även med viss rädsla: Skulle han vara lika bra 2010 som han var på 1970-talet? Ja. Han har precisionen kvar. Det här är inte främst memoarer eller anekdoter. Istället växer episoderna till ett mönster som en uppmaning att fundera över framtiden. Sven Wernström blickar inte bakåt av nostalgi; utan bara för att se klart framåt. Det är ännu långt till år 2025. Hoppas, hoppas han har fel. Men tyvärr brukar Sven Wernström få rätt.