Hammarbys tränare Nanne Bergstrand i radions P4 Extra om utmaningen med att bygga lag i individualismens tidevarv:
- När man kommer in i omklädningsrummet idag sitter alla med ansiktena ned och tittar i mobiltelefonen.
Men det gick ju det med. Att bygga lag. Skulle gärna höra ett samtal mellan honom och Pia Sundhage om fotboll, filosofi och lagidrott på 2000-talet.
Jag vaknar mitt i natten. Det är becksvart i sovrummet. Jag stiger upp och trevar mig fram i mörkret, mot räcket vid trappen till nedervåningen. Men, här ska väl inte vara någon vägg? Så hittar jag skåpet som tv:n står på. Tror jag, tills jag känner jag några böcker med handen. Min förvirring är för några ögonblick total. Sen slår det mig plötsligt att jag är på landet, inte på Klosterbrunnsgatan i Visby. Men var i h-e i sovrummet är jag då? Mina ögon har ännu inte vant sig vid mörkret. Jag börjar leta efter dörren till vardagsrummet, går in i en gardin, slår knäet i en stol. Jag vill inte väcka Lena genom att tända eller föra oväsen. Spelar roll förresten? Jag vet ju inte var strömbrytaren är. Till slut känner jag den blanka ytan av en dörr och lyckas ta mig ut. Vardagsrummet är sig likt. Plötsligt är alla bitarna i det kalejdoskop som kallas verkligheten på plats. 
Jag ringer min svägerska. Hon fyller år och vi pratar en stund. Jag frågar hur det är på jobbet. Ledningen för apotekskedjan hon jobbar inom bestämde ju en dag att alla stolar skulle tas bort. Kunderna skulle cirkulera i butiken. Nu är hon i alla fall glad: 
– Vi säljer som aldrig förr.
– Är det ”taxfree”-sortimentet, eller har folk på Södermalm plötsligt blivit sjukare? frågar jag.  
Nej, det är avdelningen för skönhetsartiklar som dragit upp omsättningen.
– Men vi har i alla fall fått fyra stolar för de gamla att sitta på nu.
Alice Bah Kunhke, Hugo Rask, Håkan Juholt, Lena Andersson, Pippi Långstrump, Daniel Suhonen, Roy Andersson, Mowgli, Carina Rydberg, Ester Nilsson, Tommy och Annika. Ola Sten
Har det inte varit lite tyst om Jan Guillou på sista tiden?
Så var det sagt. ”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.” Detta talesätt som brukar tillskrivas Josef Stalin, men förmodligen hade sitt ursprung långt tidigare, letade sig in i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga apropå Ericssons beslut att lägga ner modemtillverkningen i Lund. 700 anställda berörs. 
”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.”
Ännu har ingen lyckats återskapa äggen från en omelett. För vem bygger vi detta samhälle?
Jag undrar om den Lena Andersson som Facebook tycker att jag ska bli vän med verkligen är Lena Andersson? 
Jag lyssnar till ett avsnitt av Filosofiska rummet. Denna gång om parallella universum. (Fascinerande att behöva fundera på den pluralformen. Universum? Universa?) Ingenting tycks längre omöjligt ju längre vi tränger in i materien. Den krökta rumstiden, big bang, svarta hål och inflationsteorier. Plötsligt säger en av de medverkande att det någonstans i alla dessa universum finns en exakt kopia av vår jord, med exakta kopior av oss, som gör exakt samma saker som vi gör, eller väljer att i något givet ögonblick inte göra det. Först låter det helt fnoskigt, sen börjar insikten sakta infinna sig. Det handlar om vår oförmåga att förstå oändligheten. Med ett begränsat antal beståndsdelar – kvarkar och leptoner, atomer och molekyler– i ett oändligt antal kombinationsmöjligheter kommer, förr eller senare, tärningarna att falla ut i exakt samma kombination som här. Men det kan vi inte greppa med vårt, till rummet och tiden begränsade förnuft, lika lite som vi kan förstå innebörden av dess motsats – intet.När grå november känns trist och förutsägbar är det uppiggande att få färdas med tanken för en stund.
Onsdag morgon. 5.45. Mörkt ute. Termometern i köket visar på 5 grader. På med löparskorna. Nu sållas agnarna från vetet.
Han är gammal nu, gången lätt stapplande, framåtböjd. En lördagseftermiddag i sockenbastun berättar han om när han blev inlagd på lasarettet i Visby. Man konstaterade en blödning i buken, bilder skickades digitalt till Södersjukhuset i Stockholm där man slog larm. Han måste över till fastlandet. Ute blåste 31 m/s, helikoptertransport var utesluten – så är det att bo på en ö mitt ute i Östersjön. Ambulansflyg rekvirerades från närmaste ort, som visade sig vara någonstans i Mellannorrland. Ambulans väntade på Bromma som tog honom med poliseskort till Södersjukhuset. – De började operera innan bedövning hunnit ta. En decimeterlång spricka i stora kroppspulsådern konstaterades och lagades med titthålskirurgi. – Jag kunde gå upp samma dag. Diskussion uppstår om den föreslagna nedläggningen av Bromma flygplats, ett tiotal ambulansflyg om året bara från Gotland landar där. Själv har jag inte bestämt mig i frågan, sjukhus finns ju närmare Arlanda också. Istället tänker jag på alla de gånger man svurit över våra skatter, och vad denna resa och detta ingrepp skulle ha kostat den gamle om han fått betala själv. Den finns inga fria luncher.
Jag får alltid munhäfta när jag säger att jag tycker om musik och någon frågor vilka som är mina favoriter. Det finns ju en hel värld med musik. Nåväl här är de artister som snurrar på min aktuella Spotifylista : Magnus Persson (tragiskt avliden häromveckan), John Coltrane, Bole 2 Harlem, Stacey Kent, Miles Davis, Jacob Karlzon, Jonas Knutsson, Jan Lundgren, Bugge Wesseltoft, Sven-Bertil Taube, Röyksop, Isabella Lundgren, Ali Farka Toruré & Ray Cooder, Nina Ramsby & Martin Hederos, Zilversurf, Kleerup, Terakraft, Merit Hemmingson, Leonard Cohen, Hello Saferide, Sofie Livebrant, Toumani Diabeté, Sara Möller, Tinariwen,Amália Rodrigues samt två samlingar (Jukebox - Music In The Films Of Aki Kaurismäki och Minuatures).
Om ett halvår har några fallit ut, andra kommit till och en del ligger kvar
En natt drömmer jag, för första gången på länge, att jag är tillbaka i huset igen. Också denna gång ska vi flytta. Lena och ungarna har åkt in till stan. Tidigare har vi pratat om hur vi ska möblera i de olika rummen. En kökssoffa där, vardagsrummet, som i drömmen samtidigt är ett sovrum på sommaren. Men nu är jag ensam. Det är lördag någon vecka före jul och becksvart ute mitt på blanka dan. Det börjar blåsa upp till storm.
Jag tänder en eld i ett av rummen. Går ut och ställer mig på bergknallen och ser hur lågorna börjar slicka, först ut genom skorstenen och sen genom ett av fönstren. Jag blir orolig för vad de andra ska säga när de kommer tillbaka.
Tomas Lappalainens bok är också en bok om att skiljas:

Mellan 55 och 60 kan det hända dramatiska saker som inte har med sjukdom och död att göra. Man kan till exempel bli lämnad av sin fru och plötsligt inte veta vad man ska ta sig till.

Rent hjärtskärande är noteringen om en annan skilsmässa, där de mitt i sorgen tvingas ordna ett barnkalas. ”Och hur skönt det var att ensam få stå och gråta bakom fiskdammsskynket när jag fäste godispåsarna i klädnypor och hörde de lyckliga skriken på andra sidan.” 
Lappalainens bok är klart läsvärd, gärna i små portioner, för den som är, har varit eller någon gång kommer att bli Mellan 55 och 60 – ”övergångsåldern”.
– Har du skrivit ut alltihop? frågar han, närmst bestört. Ja, jag skriver ut de manus jag arbetar med. Vill få överblick, kunna bläddra fram och tillbaka, känna pappret mellan mina fingrar. Texten får en fysisk kropp, som den saknar på datorskärmen. Jag vet att andra tycker annorlunda, men själv vässar jag mina blyertspennor varje morgon och sätter igång. Kluddar i marginalen, sätter frågetecken, stryker och kommenterar. 
”Du ska vara glad att du är som du är, när du inte är som du ska, sa alltid farmor.”
Replik från en av deltagarna i Kristina Lugns bokcirkel
För den som vill bli sugen på att läsa Stagnelius på nytt eller varför inte Macbeth, finns programmet på SvT Play ett halvår till. Och Lars-Erik Bennet läser fantastiskt
"... den som okritiskt köper vad som erbjuds är duktig och den som protesterar är ”rädd”. Vad har vi gjort med begreppet ”rädd” för att det ska gå att använda det på det här sättet? Det vill säga: Hur mycket förakt har vi laddat det med? Jag undrar ibland om inte vårt förakt för svaghet är på väg att överträffa 1930-talets." Håkan Lindgren om "förändring" dagens SvD

Jag är inte kristen likväl hänger den där varje december

Mycket är struntprat om 70-talet, men den där texten till luciasången kan jag aldrig förlika mig med. Tänk att aldrig få fundera över vad "tunga fjät" är "eller "vingesus". Undra på att det går dåligt för ungarna i skolan sen.
En kväll nattar jag ett av barnbarnen. Hon väljer i vanlig ordning själv bok och det blir ett illustrerat häfte om Michael Jackson Språket är blommigt, ja, adjektiv och superlativer bildar närmast en hel blomsterhandel, men ganska likt det man kan finna i en del översatt barnlitteratur eller tv-serier för våra minsta. Hon tar utan problem till sig de långa krångliga meningarna och kommenterar sakkunnig fotografierna. Jag tänker vad sonen vid något tillfälle sa, att för en fyraåring är Michael Jackson nog lika verklig som Spindelmannen. Eller Pippi Långstrump 
Till skillnad mot en del vänner (bl. a. här på Facebook) läste jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva med stor behållning. I nästa bok tog hon heder och ära av sin förläggare för att han gett ut boken (mot hennes vilja förstod man). Nu ser jag i första numret av den nya tidskriften Modern Filosofi (köp den, läs den) att hon framhåller Jag vill inte dö … som en av milstolparna i sitt liv – ”den mest filosofiska bok jag skrivit”, ”personlig” etc. Nej, man har sällan tråkigt när man läser Heberlein.