Inbördeskriget

När inbördeskriget gick över trakten 1918 gjorde de röda inget större motstånd. Röda gardet packades in i sockenstugan. Ett antal togs ut och arkebuserades av de vita trupperna mot väggen vid hembygdsmuseet. De avrättade lades i en massgrav en halv kilometer från stora kyrkogården i Hollola. Där finns idag ett minnesmonument över de stupade rödgardisterna. Bland de röda fångarna fanns Martas farbror Kalle Koskinen. Han fördes senare vidare till det illa beryktade fånglägret i Hennala och lyckades klara livhanken genom att äta gräsrötter.

Händelserna 1918 gjorde att Martta Koskinen blev röd. Förutom farbrodern var det ingen annan i familjen som anslöt sig till socialismen. Tvärtom kom den äldre brodern Yrjö att ansluta sig till den konservativa Lapporörelsen och hade ingen förståelse för systern. Martas åsikter respekterades dock av den övriga släkten då den uppfattades komma från en djup inre övertygelse. I inbördeskrigets kaotiska slutskede följde Marta den röda flyktingströmmen österut. Hon togs tillfånga i Kotka och dömdes ”för medverkan till landsförräderi” till fyra års fängelse och tio års förlust av medborgerligt förtroende. Hon satt internerad i Sandhamn, Sveaborg och slutligen Ekenäs innan hon benådades till julen 1919.

I fångenskap

Kriget och fångenskapen förstärkte hennes kommunism. Hon flyttade till Helsingfors och anslöt sig till den kommunistiska ungdomsrörelsen. Hon hade inga förtroendeuppdrag utan var en i de djupa leden. Under 1920-talet skaffade sig Martta utbildning till sömmerska och arbetade periodvis på textilfabriker. 1933 arresteras hon på nytt. Kommunistlagarna hade skärpts under inflytande av Lapporörelsen. anklagelsepunkterna var att hon var medverkade i landsförrädisk verksamhet genom att vara medlem Finlands Kommunistiska Parti. Hon innehade uppviglande litteratur och publikationer. Hon innehade en reseskrivmaskin och på den producerat hemlig litteratur för partiets räkning. Martta Koskinen nekade till brott men dömdes till två års fängelse samt fem års förlust av medborgerligt förtroende för ”landsförrädisk verksamhet”. Hon avtjänade sitt straff på Länsfängelset i Åbo. Under verkställigheten ådömdes hon ett disciplinstraff nämligen fyra dagar på vatten och bröd för att ha klättrat i fönstret, signalerat och ätit upp ett hemligt brev. I övrigt anses hon ha varit en mönsterfånge och hon erhöll goda vitsord av sina överordnade. ”Uppförande gott, livfull natur” står det antecknat om henne i fängelsets personakt. Hon sydde kläder åt sina släktingar och sade skämtsamt att de kom från ”Ateljé Kakkola”. Kakkola är den folkliga benämningen på Åbo länsfängelse. Under fängelsetiden etablerade Marta en vänskapsrelation med en annan straffånge och kommunist nämligen Hertta Kuusinen. Hon hade kommit från Sovjetunionen några månader tidigare och nästan omedelbart arresterats och dömts till tukthus  i fyra år och åtta månader.

I april 1935 frigavs den nu 38-årige Martta Koskinen från länsfängelset.. Hon var garanterad sömmerskearbete. Fortfarande saknade hon dock ”medborgerligt förtroende” vilket innebar att hon regelbundet måste anmäla sig hos polisen. Hon bosatte sig ånyo i Helsingfors.

Brodern stupade

I samband med att vinterkriget bröt ut 1939 drabbades familjen Koskinen av en ny tragedi. Marttas lillebror Pentti stupade som 22-åring på krigets andra dag. Martta reste till hemkommunen Hollola för Penttis begravning. Hans kropp kom emellertid bort under striderna så han begravdes symboliskt bland andra stupade Hollolapojkar i den nya hjältegraven. Modern Alina dog av sorg bara några månader efter Penttis död och Martta fick göra en ny tung resa till Hollola i januari 1940.

Efter vinterkriget bildades ”Föreningen för fred och vänskap med Sovjetunionen”. Organisationen blev en täckorganisation för kommunister som var förbjudna att verka i ett eget parti. Marja Koskinen tillhörde föreningen. I december förbjöds organisationen 1940. I juni 1941 utbröt ett nytt krig mellan Finland och Sovjetunionen. Martta Koskinen avvecklade sin syateljé och arbetade nu som hemsömmerska. Hon levde som ensamstående och ägnade hela sin fritid åt partiet på helt ideell grund. Hon fungerade ”underjordiskt” som en vidarbefordrare av hemlig post mellan partikamrater. Dessutom var hon engagerad i att ordna mat och gömställen åt partikamrater som vägra gå med i kriget och deserterat. Martta Koskinen levde efter de regler som gällde för underjordiska kommunister. Hon var absolut diskret. Hennes täcknamn var ”Majblomman”. Hon talade aldrig med någon utomstående om sin politiska tillhörighet. All alkoholförtäring var förbjuden för medlemmarna. Det var inget problem för Martta som i hela sitt liv varit nykterist. Martta var hängiven sin uppgift och var beredd att göra vilka offer som helst. Den kommunistiska taktiken var klar under fortsättningskriget. Man skulle med alla medel, genom terrordåd, spionage, propaganda, värnpliktsvägran bekämpa kriget mot Sovjetunionen. Många av de så kallade ”skogsgardisterna” det vill säga deserterade soldater som gömde sig i skogarna var åtminstone i krigets inledningsskede kommunistsympatisörer.

Gripandet

I oktober 1942 hade statspolisen stora framgångar i kampen mot de underjordiska kommunisterna. Man grep en efterspanad artillerisoldat som hette Olavi Heiman. Denne hade aldrig inställt sig för krigstjänstgöring 1941 utan huvudsakligen hållit sig gömd i Helsingfors. Heiman var inte kommunist – han var rädd för kriget och var pacifist. Han kom dock snart att bli en viktig figur i den kommunistiska motståndsrörelsen och användes även för att få fram militära uppgifter i rent spionagesyfte. Hetmans uppdragsgivare var Martta Koskinen. När Hetman greps avslöjades också Martta Koskinen. Polisen tog henne emellertid inte omedelbart utan skuggade henne en längre period innan hon arresterades i december 1942.

Martta Koskinen gjorde två medgivanden under de första förhörsdygnen. Hon var kommunist till sin övertygelse, hon hade varit medlem i den förbjudna Vänskapsföreningen Finland – Sovjet. Dessutom hade hon utfört uppdrag åt det illegala kommunistpartiet som förmedlare av post och skriftliga meddelanden. Något mer sade hon inte trots olika grader av hårda förhörsmetoder. Till följd av sin starka personlighet kom Martta Koskinen att bli en legend inom Helsingfors länsfängelses murar.

Åklagaren i målet mot Martta Koskinen var en tjugosjuårig jur.kand. Han hade tjänstgjort som undersergeant under fortsättningskriget i ett frontavsnitt norr om Ladoga. När han en mörk natt på cykel skull lämna ett meddelande till bataljonsstaben körde han omkull och fick ett skärsår i underarmen. Det militära sjukvården var överansträngd under framryckningsskedet så den blivande åklagaren skickades bakåt till lasarettet i Jyväskylä med sin skada. När han var färdigvårdad tillfrågades han om han ville ta en kommendering vid Nylands Södra skyddskårsdistrikt genom att sitta i en så kallad fältkrigsrätt. I skyddskårernas uppgifter under krigstid var att sköta rättsväsendet på hemmafronten vid brott som föll under krigslagen. Ofta var det relativt oskyldiga brott som brott mot permissionsbestämmelser typ fylleriförseelser. Desertering från militärförband blev vanligt mot slutet av kriget och behandlades också av fälträtterna. Rättegångar mot kommunister misstänkta för landsförrädisk verksamhet förekom med jämna mellanrum. Åklagaren var jurist – nämndemännen var ofta pensionerade officerare med anknytning till skyddskåren. Martta Koskinen ställdes inför fältkrigsrätt den 13 mars 1943. Hon och desertören Heiman var de huvudanklagade. Martta Koskinen försvarades av en advokat med kända vänstersympatier nämligen Eino Pekkala. Han kom under efterkrigsåren att ingå som folkdemokrat i en vänsterregering som leddes av hans bror Mauno Pekkala.

Domen

Fältkrigsrätten fann att Martta Koskinen för fiendens (Sovjetunionens) räkning hade deltagit i spionverksamhet och dömdes därför för landsförräderi till dödsstraff och förlust av medborgerligt förtroende för evigt. Samma dom fick Heiman. När Martta Koskinen fick domen uppläst för sig två gånger på grund av sin hörselskada tittade hon lugnt och behärskat på domare och sade. ”Herr domare, vad annat hade ni kunnat göra.” Martta Koskinen blev något av en ljusfigur för de andra kvinnliga fångarna i Helsingfors länsfängelse på Skatudden. Det rörde sig ofta om prostituerade, fosterfördriverskor och småtjuvar. För dessa kvinnor blev Martta Koskinen en levande symbol för livsmod och godhet. Hon blev en tröst för de deprimerade. Hon beklagade sig aldrig. Hon blev länge ihågkommen i fängelset för sitt optimistiska leende och för repliken till sina olyckssystrar ”Det är inte så farligt. Kom ihåg, att efter en dålig dag kommer alltid en bättre dag.”. Både medfångar och kvinnliga vaktkonstaplar kom till Martta Koskinen med kläder som skulle sys om.

Den 15 juni 1943 fastställde Högsta krigsrätten dödsdomarna över Olavi Heiman och Martta Koskinen. Det enda försvarsadvokaten Pekkala kunde göra var att söka nåd hos republikens president för sin klient. Högsta Domstolen avvisade nådeansökan men en ledamot ville att straffet skulle mildras till livstids tukthusstraff. I brevet till president Rytti skriver Martta Koskinen via sin advokat Pekkala att hon erkänner att hon förmedlat post åt Finlands kommunistiska parti men förnekar att hon deltagit i spionageverksamhet. Hon hänvisar till sin hörselskada och att hon inte verkat för att skada sitt land och för att gynna fienden. Hon hänvisar också till att hon är en vanlig arbetarkvinna som alltid tjänat sitt uppehälle genom hederligt arbete och att hon alltid strävat efter att hjälpa andra och verka för sina medmänniskors bästa. Hon avslutade med ”Krigets dagar äro hårda, men en gång måste freden komma, då man ser på krigstidens händelser med andra ögon än nu. Jag väntar således, herr President, på ert avgörande. Mitt liv ligger således i era händer. På grund av det ovan anförda, anhåller jag högaktningsfullt om att bli benådad”.

Även systern Toni Forsman skrev ett brev till president Rytti och bad om nåd. Hon uttalade att ingen i familjen understödde hennes åsikter men att syster inte kan vara skyldig till allt hon åtalas för. Hon arbetade ju flitigt. Toni Forsman avslutade ”För oss anhöriga har detta krig redan bringat så mycket sorg. Min bror Pentti Koskinen stupade i vinterkriget och vår mor dog då hon fått budskapet om detta. Herr President, låt nåd gå före rätt och bespara oss denna sorg. Jag ber till Gud om att vår åtalade systers sinnelag måtte förändras så att hon insåg det felaktiga i sin målsättning och därmed icke mera åsamkade vårt fosterland någon skada.”

President Rytti

President Rytti var född 1889 och uppväxt i storbondesläkt utanför Björneborg. Han hade en gedigen ekonomisk utbildning och var chef för Finlands bank under 1920- och 1930 talet. President blev han efter att Kyösti Kallio drabbats av ett slaganfall på järnvägsstationen i Helsingfors 1940. 1942 omvaldes han i ett vanligt elektorsval. Rytti hade alltid misstrott den politiska vänstern. En viktig händelse i hans liv var ett drama under inbördeskriget 1918. Rytti var ekonomisk expert åt finanskungen Kordelin. Under en strid mellan vita finnar och ryska matroser på det kordelinska godset sköts Kordelin ihjäl. Rytti och hans fru kastade sig ner i ett dike och befann sig under ett ögonblick öga mot öga med en ryss som siktade på dem med sitt gevär. Rytti hann skrika. Nje streljai! Skjut inte!  Undret skedde. Ryssen sänkte sitt vapen och makarna Rytti klarade livet. Från den stunden var hans negativa inställning till ryssar, rödgardister och kommunister grundmurad. President Rytti avvisade Martta Koskinens nådeansökan.

Slutet

I ett avskedsbrev till Hertta Kuusinens mor Saima Kuusinen skriver Marta Koskinen i en sekvens: ”Jag önskar ingenting annat än att ni tar det här lika lugnt som jag själv. Det spelar en så liten roll hur en människas levnadsbana slutar. Det enda som betyder något är hur hon lever.” Den sista söndagsmiddagen i Helsingfors länsfängelse består av kokt salt strömming och färsk potatis. På morgonen den 29 september 1943 kördes Martta Koskinen och Olavi Heiman till Malms gamla begravningsplats där de avrättas. Bådas namn står inristade på en minnessten på begravningsplatsen som partikamraterna reste över andra avrättade motståndsmän efter kriget. Ovanför namnskrifterna står ”Folkets frihet är dyrbarare än en enskilds liv”.