FN:s år för Palestina går mot sitt slut. Det var i november förra året som FN:s Generalförsamling (resolution 68/12) förklarade år 2014 för ”Det internationella året för solidaritet med det palestinska folket”. Vad har detta inneburit för palestinierna?

Politiskt har det gått framåt. De palestinska parterna har försonats och samlats bakom en oberoende enhetsregering. Internationellt har palestiniernas rätt till en egen stat vid sidan av Israel bekräftats, och när Sverige - som 135:e land i världen - erkände staten Palestina var det en signal till de återstående EU-länder, som ännu inte tagit steget, att sluta streta emot och ansluta sig till den stora majoriteten av världens stater som sedan länge betraktar Palestina som en självklarhet. Palestina har idag också status som observatör i FN.

På marken har det, paradoxalt nog, blivit värre. Ockupationen har fortsatt, och utvidgats, mer land beslagtagits för olagliga bosättningar – och antalet israeliska kolonisatörer närmar sig nu 600.000. Murar, stängsel och avspärrningar hindrar varje del av palestiniernas dagliga liv - arbete, skola, sjukvård, sociala kontakter – och militären gör nattliga razzior mot palestinska byar, skjuter människor och arresterar och torterar barn som vuxna.

I Gaza lever fortfarande 1,8 miljoner människor under blockad, och drar sig fram i halvsvält utan tillgång till självklarheter som rent vatten, fungerande el och avlopp och nödvändig sjukvård. Den senaste israeliska militäroffensiven kostade 2.193 palestinier, varav 519 barn, livet, medan över 10.000 lever med resultaten av olika skador. 60% av befolkningen är arbetslös, 80% är beroende av livsmedelsbistånd och 90% lever under fattigdomsgränsen.

I år är det också 40 år sedan Palestinas förste president, Yasser Arafat, den 13 november 1974, höll sitt berömda tal i FN. Efter delningen av Palestina, förklarade Arafat, lade israelerna beslag på 81% av landet och gjorde uppemot 1 miljon palestinier hemlösa. ”De byggde sina egna bosättningar och kolonier på ruinerna av våra gårdar och odlingar”. De spred ”myten om att deras hemland var en öken tills den började blomma genom utländska bosättare, att det var ett land utan folk...”.

Trots detta, trots alla orättvisor, all diskriminering, all fördrivning och alla krig, var palestinierna, meddelade Yasser Arafat, villiga att dela sitt land med ”alla judar som nu bor i Palestina som väljer att leva med oss där i fred och utan diskriminering”. Världen, speciellt västvärlden, valde den gången att inte lyssna på den palestinske ledaren – något som kunde ha sparat tusentals, framför allt palestinska men också israeliska, liv och hindrat den situation vi nu ser att uppstå. 

Palestinas år går mot sitt slut. Men redan nästa år måste det återuppstå på så sätt att den av FN beslutade palestinska staten äntligen kan upprättas. Allt annat innebär en fortsatt mardröm.