I sin regeringsförklaring tidigare i höstas sa den nya röd-gröna regeringen ja till alliansfriheten och nej till medlemskap i Nato. Det är nästan som det var i regeringsförklaringarna under Kalla kriget. Men sedan slutet på det - alltså sedan Sovjetunionen havererade - har det fram till idag varit en helt annan tendens som dominerat. Partierna i riksdagen har varit överens om att via olika avtal knyta vårt land allt närmare Nato och tillsammans har de avskaffat det värnpliktiga territorialförsvar som vi hade tidigare och ersatt det med en expeditionskår med yrkessoldater skräddarsydda för att kunna delta i Nato:s krigsäventyr runt om i det som under Kalla kriget kallades ”Tredje världen”. Och i regeringsförklaringarna har allt tal om alliansfrihet och neutralitet försvunnit.
Men nu verkar det alltså som om vinden börjat vända igen. Är det för att vi idag kan se ett nytt kallt krig framför oss? Ja, inte på det sättet att vi kan skymta framväxten av en militär motmakt till dagens globala Nato. Utan mer då i den asymmetriska mening som Erkii Tuomioja – sedan 2011 Finlands utrikesminister – är inne på i den nya antologin ”Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap!” Det vill säga en motsättning i vilken Nato-samarbetet är den ena polen och det så kallade BRICS-samarbetet är den andra. Och där ”BRICS” alltså står för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.
Detta utesluter inte att denna nya konflikt också skulle kunna ta sig maktpolitiska uttryck och Tuomioja tar i det sammanhanget själv upp den aktuella Ukrainakrisen. Den krisen figurerar också i flera andra kapitel i den här antologin, som sammantaget bäst beskrivs som en samling argument för just alliansfriheten och mot ett svenskt medlemskap i Nato. Och med såväl diplomater som forskare och militärer och politiker och fria publicister bland skribenterna blir det för läsaren ganska många olika tankegångar att sätta sig in i. Ett femtontal närmare bestämt.
Men det jobbet tycker jag att man gott kan ta på sig. För även om det är bra med den röd-gröna regeringsförklaringen så är nog saken inte avgjord med det. Den förra regeringen slöt så sent som i somras ett nytt avtal med Nato. Värdlandsavtalet kallas det. Och om det godkänns av riksdagen, så kommer vi, om det blir ett nytt storkrig i Europa, att dras in i det redan dag ett. Och i dagarna tar riksdagen ställning till om vi skall vara med också i Natos nya krigsföretag i Afghanistan, Resolute Support Mission. Om man inte redan gjort det, när detta läses.
Vi kan alltså räkna med fortsatt Nato-debatt. Och det är väl inte omöjligt att Nato blir en fråga redan i extravalet om några månader. Den röd-gröna regeringen har alltså sagt nej till ett medlemskap men samtidigt har åtminstone Folkpartiet annonserat att man i sin nya valplattform kommer att säga ja.
Hur argumenterar man då för ett svenskt Nato-medlemskap? Ja, någon direkt motsvarighet till den samlade nej-argumenteringen i den antologi jag här uppmärksammat kan inte ja-sidan visa upp, men jag kan tipsa om en bok som Kungliga Krigsvetenskapsakademien gav ut för nu strax ett år sedan. Den heter lite dubbeltydigt ”Nato – för och emot”. Man kan ju exempelvis gilla Nato utan att vara för ett medlemskap. Och strängt taget är det väl bara två kapitel i boken som är systematiskt argumenterande för respektive mot ett svenskt medlemskap medan ytterligare två kapitel präglas av en mer inlindad medlemskapsargumentering.
I ett särskilt kapitel problematiseras Nato så att läsaren till slut varken vet ut eller in. Och just därigenom blir – skulle jag vilja säga – detta kapitel det mest tankeväckande i hela boken. Men mest är ändå ”Nato - för och emot” en faktabok skriven för den som vill veta mer om Nato. Författare är här ett antal yrkesmilitärer, som är kunniga i ämnet och som uppenbarligen också gillar Nato.
Det är också intressant att se hur fort saker och ting i det här sammantaget kan förändras. När bidragen till ”Nato – för och emot” skrevs förra hösten så var förhållandet mellan Nato och Ryssland fortfarande nog så avspänt. Men åtminstone en av bokens författare, ambassadören Ulla Gudmundson, förutsåg också vad som förr eller senare skulle kunna inträffa om Nato fortsatte att leka med tanken på ett ukrainskt medlemskap.
