Detta är ett föredrag av den framstående och prisbelönade journalisten John Pilger vid Logan Symposium “Building an Alliance Against Secrecy, Surveillance & Censorship”, organiserat av ”Centre for Investigative Journalism” i London 5-7 december i år. För översättningen svarar journalisten och debattören Åke W. Bergh. Notera bland annat Pilgers kritik av ceremonin i Stockholm vid överlämnandet av Right Livelihood Award, som vi skrivit om tidigare.

Frågan är alltid aktuell. Konflikt behandlade 13/12 ”Informationskriget”, vilket helt fokuserade sig på kritik av Rysslands informationsverksamhet. Så ”objektivt!”

Pilgers föredrag.
Varför har så mycket journalistik blivit ren propaganda? Varför är censur och förvrängningar praxis? Varför är BBC så ofta megafon för en rovgirig makt? Varför bedrar New York Times och Washington Post sina läsare?
Varför har unga journalister inte lärt sig förstå media och ställa krav på objektivitet? Och utmanar det låga syftet med falsk objektivitet? Och varför har man in fattat att det bärande budskapet i det som kallas ”mainstream media” inte är information, utan maktens röst?

Detta är brådskande frågor. Världen står inför utsikten av ett storkrig, kanske kärnvapenkrig. Med ett USA som tydligt bestämt sig för att isolera och provocera Ryssland och så småningom Kina för att kunna förgöra dem. Denna sanning vänds upp och ner och ut och in på av journalister, Bland dem samma folk som främjade de lögner som resulterade i blodbadet i Irak 2003.

De tider vi lever i är så farliga och så förvrängda i allmänhetens ögon att propaganda inte längre, som Edward Bernays kallade det, är en ”osynlig regering”. De är regeringen. De härskar direkt utan fruktan att bli motsagda och dess främsta mål är att erövra våra sinnen: våra känslor för världen, vår förmåga att skilja sanning från lögn.

Informationseran är faktiskt en mediaera. Vi för krig via media; censur via media; storskalig demonisering av hela folk via media; vedergällning via media; avledning av vår nödvändiga uppmärksamhet via media – en surrealistisk monteringslinje för fogliga klichéer och falska budskap.
Det är en makt som skapat en ny ”verklighet”, som byggts upp under många år. För 45 år sedan skapade en bok med titeln ”The Greening of America sensation”. På omslaget stod dessa rader: ”En revolution är på väg. Den kommer inte att likna revolutionerna i det förflutna. Den kommer at ha sin grund i individen…”

Jag var korrespondent i USA vid den tiden och minns natten då dess författare, den ung Yale-akademikern Charles Reich, upphöjdes till gurustatus. Hans budskap var att sanningssägande och politisk handling misslyckats och bara ”kultur” och introspektion kan förändra världen.

Inom några år, drivet av profitbegär, hade ”jag-först”-kulten överväldigat vår vilja och känsla av att agera tillsammans, vår känsla av social rättvisa och internationalism degraderats. Klass, kön och ras separerades. Det personliga var det politiska och media var budskapet.

I kölvattnet av kalla kriget och under idel fabricering av nya ”hot” blev detta den politiska desorientering av de unga då som senare skulle ha utgjort en livskraftig opposition.

Synpunkt från Åke W Berg Psykologi och pedagogik– att förstå och hur att skola in fler i den nya bärande ideologin – blev den unga medelklassens ämnen par excellence på våra universitet. Alltmedan sociologi blev en biljett till arbetslöshet för dem som inte fattat budskapet eller orkade satsa sina liv på att samla meningslös samhällsstatistik. Jämför Åke Holmbergs Låginkomstutredning som lades ner då rönen kom att kompromettera den statliga uppdragsgivaren. Arbetsmarknaden för beteendevetare såsom psykologer (och en ny lärarkår med den rätta inställningen) liksom socionomer blommade snart som aldrig förr. Försök diskutera sociala orättvisor med en socionom, tryggt avlönad som kapitalismens städgumma på våra socialbyråer. Fem på ett att man får svaret att detta är inget man i vilket fall som helst kan påverka. Sådant lär man alltså ut på socialhögskolor finansierade av allmänheten i en demokrati där folket genom fria val enligt vår konstitution har den absoluta makten. Så privatiserades allmänhetens tankesfär hos oss redan på sextiotalet!

Åter till Pilger:
År 2003 filmade jag en intervju i Washington med den framstående amerikanske undersökande journalisten Charles Lewis. Vi diskuterade invasionen av Irak några månader tidigare. Jag frågade honom, ”Tänk om de friaste medierna i världen på allvar utmanat George Bush och Donald Rumsfeld och granskat deras påstående om Saddam Hussein och Irak, istället för att bara upprepa vad som visade sig vara rå propaganda?”
Han svarade att om vi journalister hade gjort vårt jobb då ”hade chansen varit mycket god att vi inte skulle ha gått i krig med Irak.”

Detta är ett chockerande uttalande, som även finner stöd av andra kända journalister som jag ställt samma fråga till. Dan Rather, tidigare i CBS, gav mig samma svar. David Rose vid Observer och ledande journalister och producenter hos BBC, som ville förbli anonyma, gav mig samma svar.
Med andra ord, hade journalisterna gjort sitt jobb, ifrågasatt och granskat propagandan istället för att förstärka den, kunde hundratusentals män, kvinnor och barn ännu varit vid liv; miljontals inte behövt fly sina hem; det sekteristiska kriget mellan sunni och shia inte ha antänts, och den ökända islamiska staten, ISIS, inte existerat idag.

Trots alla de miljoner som gick ut på gatorna i protest då, har idag de flesta i väst en blott en klen uppfattning om den verkliga vidden av de brott våra regeringar begått i Irak. Än färre är medvetna om hur de amerikanska och brittiska regeringarna under de tolv år som föregick invasionen, faktiskt skapade en förintelse genom att effektivt förneka den irakiska civilbefolkningen dess mest nödvändiga och livsuppehållande förnödenheter.

Detta senare från en ledande brittisk tjänsteman som ansvarade för sanktionerna mot Irak under 1990-talet – en medeltida belägring som orsakade en halv miljon barns (under fem års ålder) död, rapporterade UNICEF. Det officiella namnet är Carne Ross. Hos UD i London var han känd som ”Mr Irak”. Idag är han en sanningssägare som berättar om hur regeringar bedrog och hur journalister villigt spred bedrägeriet. ”Vi skulle mata journalister med nonsens från sanerade underrättelseuppgifter”, berättar han för mig, ”eller så skulle vi frysa ut dem.”

Främste ”whistleblowern” under denna förfärligt tysta period av sanktioner var Denis Halliday. Då biträdande generalsekreterare för FN och ledande FN-tjänsteman i Irak. Halliday avgick istället för att genomföra en politik som han beskrev som folkmord. Han skattar att bara sanktionerna orsakade mer än en miljon irakiers död. Vad som sedan kom att ske med Halliday är lärorikt. Han blev ”airbrushed”, eller förtalad och angripen. BBC Newsnights programpresentatör Jeremy Paxman skrek åt honom: ”Är du inte bara en apologet för Saddam Hussein?” The Guardian beskrev nyligen detta som en av Paxmans mest ”minnesvärda stunder”. Förra veckan undertecknade Paxman ett miljonkontrakt (i brittiska pund) för sin nya bok.

Förtryckets tjänare har uträttat ett bra jobb. Tänk på effekterna; år 2013 visade en ComRes opinionsundersökning att en majoritet av den brittiska allmänheten trodde att dödstalet i Irak var mindre än 10.000 – en bråkdel av den verkliga. Blodspåret Irak-London är närmast rentvättat.
Rupert Murdoch sägs vara mediamobbens gudfader, och ingen bör betvivla den påverkande kraften av hans tidningar – alla 127 med en sammanlagd upplaga på 40 miljoner ex, samt hans Fox Network. Men påverkan av Murdochs imperium är inte större än dess återspegling i de bredare medierna.

Den mest effektiva propagandan återfinns inte i The Sun eller på Fox News – utan under en liberal gloria. När New York Times publicerade påståenden om Saddam Husseins massförstörelsevapen blev de falska bevisen bara mer trovärdiga då de inte presenterades av Fox News, utan av New York Times.

Detsamma gäller Washington Post och the Guardian som båda spelat en avgörande roll i att bearbeta sina läsare att acceptera ett nytt och farligare kallt krig. Alla tre av dessa liberala tidningar har förvrängt händelserna i Ukraina såsom orsakade av ett ont Ryssland – när i själva verket den fascistledda kuppen i Ukraina var ett verk av USA, med hjälp av Tyskland och Nato.

Denna omkastning av verkligheten är så genomgripande att Washingtons militära inringning och hot mot Ryssland ingalunda är omtvistad. Den ses som självklar och är inte ens nyheter, bara gömd bakom en allmän smutskastnings- och skrämselkampanj av det slag jag växte upp med under första kalla kriget.

Återigen är det onda imperiet ute efter oss, nu lett av en annan Stalin eller, helt perverst, av en ny Hitler. Namnge en demon och ös på.

Den nedtystning av sanningen som sker om Ukraina är en av de mest kompletta nyhetsblackouter jag kan minnas. Den största västerländska militäruppbyggnaden i Kaukasus och Östeuropa sedan andra världskriget är höljd i mörker. Washingtons hemliga stöd till Kiev och dess nynazistiska brigader, ansvariga för krigsförbrytelser mot befolkningen i östra Ukraina, är en ickehändelse. Bevis som motsäger propagandan att Ryssland var ansvarig för nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet är icke-existerande.

Och återigen, liberala media står för censuren. Värdera inga fakta, inga bevis. En västjournalist som identifierat en pro-rysk ledare i Ukraina som den som sköt ner flygplanet citeras dock. Denne man, skrev han, var känd som Demonen. Han var en skrämmande man som skrämde journalisten. Det var beviset.
Många i västs mediabrus arbetar hårt för att presentera den etniska ryska befolkningen i Ukraina som oberättigade främlingar i sitt eget land. Nästan aldrig som ukrainare som söker en fri federation och som ukrainska medborgare motsätter sig en utländsk iscensatt kupp mot sin valda regering.

Vad den ryska presidenten har att säga saknar betydelse; han är en pantomim, en skurk som kan skymfas ostraffat efter behag. En amerikansk general som leder Nato på plats är en direkt kopia av Dr Strangelove – en general Breedlove – vilken rutinmässigt rapporterar ryska invasioner utan ett uns av konkreta bevis. Hans imitation av Stanley Kubricks General Jack D. Ripper är perfekt.

Fyrtio tusen ”ruskies” finns anhopade vid gränsen, enligt Breedlove. Det är gott nog för New York Times, Washington Post och Observer – de senare har tidigare utmärkt sig med lögner och påhitt som backade upp Blairs invasion av Irak, såsom dess tidigare reporter David Rose avslöjat.

Det är nästan en klassåterförening. Trumslagarna hos Washington Post är högst de samma ledarskribenter som förklarade Saddams massförstörelsevapen som ”hårda fakta”.

”Om ni undrar”, skriver Robert Parry, ”hur världen kunnat snubbla in ett tredje världskrig – mycket på samma sätt som man gjorde i första världskriget för ett sekel sedan – allt man behöver göra är att betrakta den galenskap som i stort sett hela USA:s politiska mediastruktur finns insvept i gällande Ukraina, där en falsk version om vitt mot svart tidigt visat sig oemottaglig för fakta eller förnuft.”

Robert Parry, journalisten som avslöjade Iran Contra-skandalen, är en av de få som granskar de centrala mediernas roll i detta ”chicken-race”, som den ryske utrikesministern kallar det. Men är det ett spel? När jag skriver detta, har den amerikanska kongressen röstat om resolution 758, som i ett nötskal säger: ”Låt oss göra oss redo för krig mot Ryssland.”

På 1800-talet beskrev författaren Alexander Herzen sekulär liberalism som ”den slutliga religionen, även om dess kyrka är av denna världen”. Idag är dess gudomliga rätt långt mer våldsam och farlig än något den muslimska världen hotar med. Fast dess kanske dess största triumf är illusionen av fri och öppen press.

I nyheterna kan hela länder fås att försvinna. Saudiarabien, källan till extremism och väststödd terror, är inte värt rapportering, utom när de sänker oljepriset. Jemen har uthärdat tolv år av amerikanska drönarattacker. Vem vet? Vem bryr sig?

Under 2009 publicerade University of the West of England resultaten av en tioårig studie av BBC:s bevakning av Venezuela. Av 304 rapporter, omnämndes i endast tre av dem något om den positiva politik som införts av regeringen Hugo Chavez. Dess mest omfattande undervisningsprogram i mänsklighetens historia har knappt fått ett enda omnämnande.

I Europa och USA vet miljontals läsare och tittare nästan ingenting om de betydande, livgivande förändringar som genomförts i Latinamerika, många av inspirerade av Chavez. Liksom BBC är rapporterna från New York Times, Washington Post, the Guardian och resten av den respektabla västpressen notoriska i sin negativa inställning. Hugo Chavez blev hånad även på sin dödsbädd. Jag undrar, hur förklaras detta vid journalisthögskolor?

Varför är miljontals människor i Storbritannien övertygade om att den kollektiva bestraffning som kallas ekonomisk ”åtstramning” är nödvändig?

Finanskraschen 2008 avslöjade ett ruttet system i all sin prydno. För ett kort tid radades bankerna upp som skurkar med skyldigheter till allmänheten som de förrått. Men inom några få månader – bortsett från några få smockor för alltför stora direktörsbonusar – blev budskapet ett helt annat. De polisarkivliknade porträtten på skyldiga bankirer försvann från kvällstidningarna och något som kallas ”åtstramning” blev istället den nya verkligheten för miljontals vanliga människor. Har det någonsin funnits maken till lika fräck medial fingerfärdighet som denna?

Idag håller många av de ”förmåner” för civiliserat liv i Storbritannien på att nedmonteras för att återbetala en bedräglig skuld – skurkskuld. ”Åtstramnings”- nedskärningarna sägs uppgå till 83 miljarder pund. Det är nästan exakt den skatt samma banker och företag som Amazon och Murdochs News i Storbritannien undandrar det allmänna. Dessutom har de felande skurkbankerna givits ett årligt bidrag på 100 miljarder pund i fria försäkringar och garantier – en summa som skulle kunna finansiera hela nu ”krisdrabbade” brittiska National Health Service.

Den ekonomiska krisen är ren propaganda. Extrem politik härskar nu i Storbritannien, USA, stora delar av Europa, Kanada och Australien. Vem står upp för majoriteten? Vem återger deras berättelser? Vem försvarar rent spel? Är inte det vad journalister är tänkta att göra?

År 1977 visade Carl Bernstein, känd för sina Watergate-avslöjanden, att fler än 400 journalister och nyhetschefer i USA arbetade för CIA. Bland dem journalister vid New York Times, Time Magazine och TV-nätverk. År 1991 avslöjade Richard Norton Taylor vid the Guardian något liknande i Storbritannien.

Inget av detta är nödvändigt idag. Jag betvivlar att någon betalade Washington Post och många andra medier att anklaga Edward Snowden för medhjälp till terrorism. Jag tvivlar på att någon rutinmässigt betalar dem som lika rutinmässigt smutskastar Julian Assange – även om andra belöningar kan förekomma.

För mig är det uppenbart att det främsta skälet till att Assange lockat fram så mycket medialt gift, hån och avund är att Wikileaks rev ner fasaden för en korrupt politisk elit som hölls under armarna av journalister. Genom att förebåda en extraordinär framtid av avslöjanden skaffade sig Assange fiender med att belysa och vanära medias portvakter. Inte minst på den brittiska tidning som publicerade och tillgodogjorde sig hans stora scoop. Han blev inte bara en måltavla för fördömanden, utan en gyllene gås. En lukrativ bok och kontrakt för en Hollywoodfilm slöts och mediakarriärer fick fart på ryggen av Wikileaks och dess grundare. Folk har gjort stora pengar, medan Wikileaks kämpat för sin överlevnad.

Inget av detta nämndes i Stockholm den 1 december då the Guardians redaktör, Alan Rusbridger, tillsammans med Edward Snowden delade Right Livelihood Award, kallat alternativa Nobels fredspris. Det chockerande med denna händelse var att Assange och Wikileaks helt retuscherats bort. De fanns inte. De var icke-existerande. Ingen stod upp för mannen som ledande inom digital ”whistleblowing” och den som gav the Guardian ett av sina största scoop någonsin. Dessutom var det Assange och hans Wikileaks-team som effektivt och briljant räddade Edward Snowden i Hongkong och slussade honom vidare till säkerhet. Inte ett ord.

Det som stod för denna censur genom sitt utelämnande så ironiskt, bittert och skamligt var att ceremonin hölls i den svenska riksdagen – vars fega tystnad i fallet Assange stod i maskopi med ett grotesk justitiemord i Stockholm.

”När sanningen ersätts av tystnad”, sade den sovjetiska dissidenten Jevtusjenko, ”är tystnaden en lögn.”

Det är just den här sortens tystnad vi journalister måste bryta. Vi måste se i spegeln. Vi måste ställa dessa oansvariga media till svars för sina tjänster till den makt och dess psykos som nu hotar med världskrig.

Under 1700-talet beskrev Edmund Burke, irländsk filosof och parlamentsledamot i London, pressens roll som en fjärde statsmakt som kontrollerar de mäktiga. Var detta någonsin sant? Det stämmer verkligen inte idag. Vad vi behöver är en femte statsmakt: en journalistik som övervakar, dekonstruerar och bemöter propaganda och lär de unga att vara vanliga människors agenter, inte maktens. Vi behöver det som ryssarna kallade perestrojka – ett uppror av underkuvad kunskap. Jag skulle kalla det riktig journalistik.

Det är nu 100 år sedan första världskriget. Reportrar belönades och adlades för sin tystnad och samverkan. På höjden av masslakten sa brittiske premiärministern David Lloyd George till C P Scott, redaktör för Manchester Guardian: ”Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas i morgon, men naturligtvis vet de inte och kan inget veta.”

Det är dags att vi får veta. Följ John Pilger på twitterjohnpilger

Denna artikel har även publicerats på http://jinge.se. Vi har behandlat massmedias roll i inlägg bland annat 6/8, 8/8 och 9/8 år 2013 samt 28/7 2014 . Sök i ”Arkiv” i högermarginalen på bloggsidan! Där ges flera exempel på desinformation, där presenteras uppgifter om äganderätt till dominerande massmedia och där presenteras att Hermans & Chomskys och DiMaggios analyser.