Steigans artikel följdes av en intervju med Lars Ahnland, doktorand i ekonomisk historia och tidigare ekonomijournalist i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och hade titeln ”En föråldrad syn på IMF och världsbanken”.  Jag anslöt mig preliminärt till Steigans bedömning och aviserade en fortsättning där några insatser av IMF och Världsbanken skulle beskrivas. Detta sker här, jämte en värdering – av en kommission till USA:s kongress. I en tredje del görs ett försök att något analysera om IMF och Världsbanken ändrat policy, vilket inte bara Lars Ahland påstår. Uppgifterna kommer främst från böckerna ”Debt, the IMF and the World Bank– sixty questions and sixty answers” av Toussaint & Millet (2010) och ”USA som världspolis” av Karlström & Romelsjö (2013) .

• 1968 bistod Världsbanken Ecuador med stora lån. 1998 hade fat­tigdomen under en period på 30 år stigit från 50 procent till 70 procent, arbetslösheten växt från 15 procent till 70 procent och statsskulden växt från 240 miljoner dollar till 16 miljarder dollar. År 2000 gick 50 procent av Ecuadors BNP* till att betala stats­skulden. (Toussaint & Millet 2010).

• 1999 insisterade Världsbanken på att Bolivia skulle sälja vatten­systemet i den tredje största staden till

det amerikanska företaget Bechtel i det som kallas vattenkriget i Bolivia. Vattenpriset steg med över

100 procent och avtalet bröts efter stora protester. 

• Den ekonomiska krisen i Sydostasien 1997–98

En snabb ekonomisk utveckling inleddes i många länder i Sydosta­sien under 1970- och 1980-talet och åtföljdes av ökad medellivslängd, minskad barnadödlighet och minskad analfabetism. Sparandet var stort och tillväxten skedde under en protektionistisk politik i flera av länderna. Under 1980-talet öppnade många av länderna i Ostasien – troligen efter påtryckningar från IMF och USA:s finansdeparte­ment – sina marknader för ett fritt kapitalinflöde. En tid strömmade kapitalet in, men sedan strömmade det ut. Under våren och sommaren 1997 ökade trycket mot Thailands valuta, framför allt genom valutaspekulation (Stiglitz 2007). Avreg­leringen hade medfört ökade kapitalsatsningar från först Japan och senare USA. När de egna pengarna tog slut vände länderna sig till IMF”som dock bara gav lån på en lång rad villkor inklusive sänkta statsutgifter, skattehöjningar och högre räntor. […] IMF lyckades inte stabilisera valutorna, bara att förvärra den ekonomiska nedgången« (Stiglitz 2007). När räntorna höjdes för att stödja den egna valutan kunde en del företag inte betala ränta och sina skulder, och tusentals småföretag gick i konkurs. ILO uppskattade att 24 miljoner för­lorade sitt arbete och Världsbanken att 20 miljoner asiater hamnade i fattigdom. I början av juli 1997 gav den thailändska regeringen upp försöket att försvara sin valuta, senare Malaysia, Indonesien och Sydkorea, där självmordsfrekvensen ökade med 50 procent följande år. Kina hade behållit valutaregleringen och landet påverkades bara i begränsad omfattning av krisen. Under andra halvåret 1997 föll de inhemska valutorna mellan 40 och 80 procent, och börserna unge­fär lika mycket. På ett år försvann motsvarande 600 miljarder dol­lar från Asiens aktiemarknader. Sydostasienkrisen blev under 1998 alltmer internationell och påverkade bland annat Ryssland. IMF och de stora kreditvärderingsinstitutionerna misslyckades med att förutse denna kris, liksom den stora krisen som inleddes 2008. Den ledande företrädaren för den nyliberala ekonomin, nobelpristagaren Milton Friedman motsatte sig varje räddningsaktion, och Clinton-regeringen intog samma attityd (helt i motsats till vad USA:s regering gjorde vid krisen 2008, som drabbade USA). Krisen utlöste en våg av privatiseringar av grundläggande samhällstjänster, minskade sociala utgifter samt ökad sexhandel och prostitution. Utländska företag kunde få kontrakt under mycket förmånliga villkor, så kallad ”före­tagsshopping”. Inom ett par år hade stora delar av näringslivet i de aktuella länderna omvandlats, och hundratals lokala varumärken hade ersatts av multinationella jättars i »världens största konkursut­försäljningar« (Kristof 1998) i en »basar för företagsuppköp« (Lewis 1998). Banker och många stora bolag i USA och Europa tjänade alltså mycket pengar på krisen, som i Mexiko. Joseph Stiglitz, en föresprå­kare för globalisering under mer rättvisa former, dvs. en man som tror på möjligheten av en förbättrad kapitalism, har skrivit

”IMF ser slutet på Asienkrisen som ett bevis på att dess politik är riktig. Detta är idiotiskt (»stupid«). Alla recessioner upphör nå­gon gång. Allt vad IMF lyckades med var att göra den asiatiska recessionen djupare, längre och mera smärtsam.” (New Republi­can 2000)

Nobelpristagare Stiglitz har gjort följande sammanfattande bedömning:

”För mig finns det ett tydligt facit: de höga räntorna och ned­skärningar i utgifterna som IMF och USA:s finansdepartement pressade fram – raka motsatsen till den politik som Förenta staterna och Europa följde i pågående kriser försämrade situatio­ner. Länderna i östra Asien återhämtade småningom, men det var trots denna politik, inte på grund av dem.”

De länder som följde Keynes traditionella ekonomiska politik (Kina och Malaysia) klarade sig mycket bättre än de länder som tvingades följa ”IMFs diktat”, som Stiglitz uttrycker sig.

• Ryssland 

Med stöd av IMF drev Rysslands president Jeltsin igenom stora budgetnedskärningar och avskaffade prisreglering på baslivs­medel en bit in på 1990-talet. En grupp män utan egna tillgångar, »oligarkerna«, kunde med stöd av pengar utifrån bli mycket rika och förde sedan enorma tillgångar, som arbetats ihop av andra, ut ur landet. Detta skedde med aktivt stöd av bland annat USA:s vice finansminister Lawrence Summers, senare chefsrådgivare åt president Obama. Jeltsins egen familj blev mycket rik. När den asiatiska finanskrisen (se ovan) drabbade Ryssland 1998 tvingades landet tvingades inställa betalningarna. 1989, före de ekonomiska reformerna, levde 2 miljoner i Ryssland på mindre än 4 dollar om dagen, medan antalet i mitten av 1990-talet uppgick till 74 miljoner och 25 procent levde i akut fattigdom, enligt Världsbanken. Den ansedda medicinska tidskriften The Lancet rapporterade 2009 att dödligheten ökade och att medellivslängden minskade i de flesta postsocialistiska länder i Europa i början av 1990-talet. Man fann att massprivatiseringsprogrammen (överföring av minst 25 procent av stora statligt ägda företag till den privata sektorn inom två år) var förenade med en ökning av dödligheten bland vuxna män med 13 procent. Detta genomfördes snabbast och mest genomgripande i Ryssland, där också dödligheten ökade mest.

Världsbanken har stött USA:s strategiska allianser som stärkt dik­taturer och berikat diktatorerna i olika delar av världen (Mobutu i Zaire 1965–97, Suharto i Indonesien 1967–98, Marcos i Fillipiner­na1965–86, diktatorer i Brasilien 1965–80 och i Argentina 1976–83, Pinochet i Chile 1973–90; (Toussaint & Millet, 2010). Många dik­taturer har använt en del av bidragen och lånen till vapenköp. Fat­tiga människor i fattiga länder har fått betala skulder för vapen som användes för att undertrycka befolkningen, som i Argentina där 30 000 personer försvann 1976–83 under den USA-stödda brutala diktaturen.

En utvärdering av IMF och Världsbanken

En kommission utsedd av USA:s kongress levererade en starkt kritisk rapport om IMF vid millenniumskiftet:

”Regeringarna i G7-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA), och framför allt USA använder IMF som redskap för att uppnå politiska mål. Otaliga studier har misslyckat med att finna ett positivt samband mellan IMF:s satsningar och ökning av rikedom eller inkomst. IMF-stödda räddningsaktioner för kreditgivare i kriser nyligen hade särskilt skadliga effekter för utvecklingsländerna. Människor som arbetade hårt för att komma ur sin fattigdom har sett sina tillgångar och besparingar förlorade. Arbetare förlorade sina arbeten. Inhemska och utländska ägare av real­tillgångar förorsakades stora förluster medan utländska kredit­givande banker skyddades. Dessa banker fick kompensation för risk genom höga räntor, men behövde inte betala någon eller bara viss del av förlusterna. Denna assistans för utländska banker skyddade också politiskt inflytelserika låntagare, uppmuntrade till att ta stora lån och till stor skuldsättning. Omvandlingen av IMF till en institution som förmedlar långsiktiga lån har gjort de fattigare länderna beroende av IMF i ökande utsträckning och har gett IMF ett mycket stort inflytande över medlemslän­dernas policy. En del av överenskommelserna mellan IMF och dess medlemmar har inneburit krav som underminerat nationell suveränitet och ofta hindrat utvecklingen av ansvarsfulla, demo­kratiska institutioner som korrigerar sina misstag och svarar på ändringar i yttre förhållanden.” (Meltzer Commission 2000).

Litteratur

Ahnland L. I Lundqvist J.  En föråldrad syn på IMF och Världsbanken.  FIB-Kulturfront 2014: 12: 56.

Kristof, N. 1998. Worsening financial flu in Asia lowers immunity to U.S. business. New York Times 1/2.

Lewis, M. 1998. The world’s biggest going-out-of business sale. New York Times. 31/5.

Meltzer Commission. International financial institution advisory commission. 2000. US congress.

Steigan P. Så förlorar USA kontrollen över världsekonomin. FIB-Kulturfront 2014: 12:54-55.

Stiglitz, J. 2013. What I learned at the world economic crisis. I Globalization and the poor. Exploitation or equalizer. Driscoll, W & Clark, J, Eds. The New Republican 2000:  195-198.

Stiglitz, J. 2003. Globaliseringen och dess kritiker. Stockholm: Leopard förlag.

Stiglitz, J. 2007. Fungerande globalisering. Göteborg: Daidalos.

Stuckler, D, King, L, McKee M. 2009. Mass privatization and the post-communist mortality crisis: a cross-national analysis. Lancet 373: 399–407.

Toussaint, E. & Millet, D. 2010. Debt, the IMF and the World Bank, Monthly Review Press.