Steigans artikel följdes av en intervjubaserad artikel ”En föråldrad syn på IMF och världsbanken” av Lars Ahnland, doktorand i ekonomisk historia och tidigare ekonomijournalist i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet
Ahnland säger ”Det är inte USA som ensamt kontrollerar dem. (När IMF förhandlade om lån till Baltikum var Sverige och den tidigare finansministern Anders Borg en viktig part, exempelvis.) Uttrycket ”Washington consensus”, det vill säga att IMF och världsbanken går USA:s ärenden, har blivit allt mer urvattnat. Tittar man på IMF har den blivit betydligt mer radikal och vänsterinriktad de senaste åren, till exempel i hur man tillämpar kapitalregleringar. Ekonomen Joseph Stiglitz dissade IMF rejält i boken” Globaliseringen och dess kritiker och efter det känns det som att IMF har tagit till sig kritiken. … Det finansiella systemet är internationellt och därför blir det fel att säga att USA ensamt kontrollerar det utifrån ett slags hegemonisk makt.” Joseph Stiglitz fick Nobelpriset i ekonomi 2001, och var tidigare en tid chef för Clintons ekonomiska Rådgivare.
Ahnland är inte den ende som menar att IMF kanske ändrat policy och att ”Washington Consensus” knappast är giltigt längre. Vi granskar den bedömningen i ett kommande debattinlägg, men kan direkt säga att IMF:s politik i Grekland och Ukraina inte verkar ge stöd för Ahnlands bedömning.
Världsbankens och IMF:s uppgifter och insatser fram till millenniumskiftet. (Uppgifterna kommer främst från böckerna ”Debt, the IMF and the World Bank av Toussaint & Millet – sixty questions and sixty answers (2010) och ”USA som världspolis” av Karlström & Romelsjö (2013) .
I samband med Bretton Woods-avtalet 1944 tillkom Världsbanken (World Bank) och Internationella valutafonden (IMF). Världsbanksgruppen består av fem internationella organisationer som är ansvariga för att finansiellt bistå och ge råd åt länder med det officiella målet att främja ekonomisk utveckling och utrota fattigdomen i världen.
IMF är en överstatlig organisation som i nära samarbete med Världsbanken ska verka för att främja ekonomisk utveckling i medlemsländerna genom stabilitet och samarbete i det internationella valutasystemet. IMF och Världsbanken är formellt underorgan till FN men är i praktiken självständiga institutioner.Varje medlem i Världsbanken respektive i IMF har en viss andel av rösterna. Utöver dessa röster varierar inflytandet med storleken på bidragen. USA har, som den största ägaren i Världsbanken, den högsta andelen röster, drygt 16 procent, och har i praktiken vetorätt eftersom 85 procent av rösterna behövs för de flesta beslut. Detta gäller också i IMF, där USA i praktiken också har veto. Tidigare behövdes 80 procent av rösterna för de flesta beslut. USA innehar även rätten att nominera ordförande till Världsbanken (som alltid varit från USA), något som genom åren medfört kritik, bland annat från Europa. Europa, (men ingen annan världsdel) har dock rätten att välja ordförande till IMF. En rad av länderna i Triaden (USA, EU, Kanada, Australien, Nya Zeeland främst) har ett stort inflytande över fondens utveckling, då rösterna i styrelsen viktats efter ländernas finansiella insatser i fonden. G8-länderna har tillsammans 47 procent av rösterna (Toussaint & Millet 2010).
Det är väl känt att det förekommer ett nära samarbete mellan USA:s finansdepartement (beläget på 15:e gatan i Washington), IMF (19:e gatan) och Världsbanken (18:e gatan) i utformningen av den ekonomiska politiken, »Washington consensus«. Det är belagt hur USA och ibland andra länder i detta samarbete bidragit till flera av de stora kriserna eller haft fördel av kriser (Klein 2008, Stiglitz 2003, 2007, Toussaint & Millet 2010). Det finns flera exempel på att länder som fört eller stött en politik som varit värdefull i synnerhet för USA och dess allierade fått en särskilt gynnsam behandling av långivare (Toussaint & Millet 2010:131–35).
Sverker Gustavsson, professor i statskunskap och Ingemar Lindberg, jurist och tidigare LO-utredare skriver i en intressant Brännpunksartikel (SvD 3/1) om den internationella världsordningen:
”De internationella handelsavtalen – som det som nu förhandlas om mellan EU och USA – sägs handla om ’frihandel’. Det är en förskönande omskrivning som tjänar att dölja det egentliga innehållet. Sanningen är att avtalen etablerar en maktordning och inskränker demokratins räckvidd. Utländska investerare skyddas genom kraftfulla skadestånd om de utsätts för diskriminerande inskränkningar av sina möjligheter till vinst”.
Artikeln anför vidare: ”Under de senaste årtiondena har kapitalets makt stegrats på demokratins bekostnad. Globala produktionskedjor och snabbrörligt finanskapital, möjliggjorda av teknologisk utveckling och politisk avreglering, har rubbat den historiska kompromissens maktbalans… har det ekonomisk-politiska tänkandet kommit att domineras av en närmast religiös tro på marknadens självreglerande krafter”.
Den ordning som författarna talar om brukar benämnas ”Washington consensus”. Och i begreppet ryms just de olika faktorer Gustavsson & Lindberg räknar upp. Vi kan kalla det en slags överordnad ekonomisk logik.
Nästa del ger några exempel på Världsbankens och IMF:s politik.
Litteratur
Gustavsson S, Lindberg I. Frihandelns välsignelse.Svenska Dagbladet 2015. 3/1. http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/01/03/frihandelns-valsignelse/
Klein N. 2008. Chockdoktrinen. Ordfront.
Kristof, N. 1998. Worsening financial flu in Asia lowers immunity to U.S. business. New York Times 1/2.
Lewis, M. 1998. The world’s biggest going-out-of business sale. New York Times. 31/5.
Ahnland L. I Lundqvist J. En föråldrad syn på IMF och Världsbanken. FIB-Kulturfront 2014: 12: 56.
Meltzer Commission. International financial institution advisory commission. 2000. US congress.
Steigan P. Så förlorar USA kontrollen över världsekonomin. FIB-Kulturfront 2014: 12:54-55.
Stiglitz, J. 2013. What I learned at the world economic crisis. I Globalization and the poor. Exploitation or equalizer. Driscoll, W & Clark, J, Eds. The New Republican 2000: 195-198.
Stiglitz, J. 2003. Globaliseringen och dess kritiker. Stockholm: Leopard förlag.
Stiglitz, J. 2007. Fungerande globalisering. Göteborg: Daidalos.
Toussaint, E. & Millet, D. 2010. Debt, the IMF and the World Bank, Monthly Review Press.
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post