Sorgen är verklig. Vi var på väg från Fagersta till Västerås på morgonen när Peter Curman ringde mig på mobilen. Han hade just läst en flash om att Henning Mankell dött. Andrea började gråta när jag sade henne det, de hade ju mycket kontakt in i det sista, brev och telefonsamtal. Så hjälplöst snyftande att jag måste avbryta samtalet med Peter.
Det var ju bara ett par dagar sedan jag talat med honom i telefon. Det gick honom bättre sade han, han hade inte smärtor men immunsystemet var så dåligt att han inte fått gå till Bokmässan för läkarna. Vi talade också om min nya bok som han läst inledningen till och trodde på.
Den personliga sorgen är kännbar. Jag hade själv just överlevt vilket han funnit bra men det blir allt tommare kring mig i livet efter att alltfler och fler dör undan. Numera också i den generation som jag kunde vara far till som Henning.
Men samtidigt är jag glad över att han slapp lida av sin skelettcancer som Delblanc. Jag ser att det står att han fått somna in stilla.
I de många nekrologerna fattas dock en del som jag skulle ha velat läsa. Det skrivs om Henning Mankells humanism, medkänsla, solidaritet men såvitt jag ser är det bara Pål Steigan i Norge och Jan Guillou i Sverige som tydligt skrivit att Henning Mankell var socialist på riktigt. Detta var honom inte bara en allmän medkänsla med de lidande i världen utan ett tydligt och klart medvetet politiskt ställningstagande som formats tidigt i handling. Inte som akademisk teori av läsning utan i praktiskt politiskt solidaritetsarbete samman med riktade studier. Henning Mankell var socialist i vår mening; en militant.
Detta präglade också hans praktiska insatser, inte bara i Afrika utan även (om än ofta i tysthet) på hemmaplan. När till exempel Gun Kessle som nyvald ordförande med mycket hårda nypor var med om att rädda Folket i Bild ur den märkligt skapade ekonomiska kris i vilken den höll på att gå under vände hon sig till Henning Mankell som ställde upp. När han samman med Dan Israel år 2001 drog igång Leopard förlag var det för att med utnyttjande av de ekonomiska möjligheter hans arbete gett honom öppna för den litteratur ”det gode Selskab” här som där och nu som då vägrade erkänna. Alltså bryta den typiska svenska intellektuella isoleringen.
Mycket skrivs hur Henning Mankell skapade Kurt Wallander och så blev världsförfattare. Ja, han utvecklade den tradition Sjöwall/Wahlöö inlett med sina tio kritiskt samhällsavslöjande polisromaner i serien ”Roman om ett brott”. Detta ingår i en allmän litterär genreomvandling i det plågade senkapitalistiska samhället. Som kommunist och med erfarenhetsbakgrund som Pinkertonanställd tog Dashiell Hammet (samman med andra ”hårdkokta”) årtiondena före det Andra världskriget ut brottet i samhällsverkligheten och föste därmed inför en bred läspublik undan den polerat samhällsbevarande pusseldeckaren i överklassmiljö.
Samtidigt som den tidigare borgerliga realismen formellt blir alltmer upplöst och publikt isolerad - akademisk, ”konstnärlig” och själsfin - har den som igenkännbar realism för masspubliken ersatts av ”deckaren”. Vilket formellt innebär inte bara en återgång som till Edgar Allan Poe (”Morden på Rue Morgue” och ”Det stulna brevet”) utan direkt till artonhundratalets stora realister vilka styrde en masspublik som Balzac (”En dunkel historia”), Willkie Collins (”Månstenen”) och Dickens (”Mysteriet Edwin Drood”.) Här måste skrivas något grundligt om Henning Mankells medvetandegörande betydelse. (Som nordiska exempel kan man ta Martin Andersen Nexø och Ivar Lo-Johansson och deras betydelse för samhällsomvandlingen här uppe.) Jag tvivlar dock på att nuvarande universitetsfostrade svenska akademiker förmår det stora perspektivet. Men jag litar på att det görs. Troligen på engelska eller franska.
Henning Mankells arbete förblir på detta sätt av mycket stor betydelse även om hans liv avslutats.
